Hoppas ni har haft en trevlig midsommar! Jag tog tydligen semester i lite över en vecka. Det var skolavslutning, besök av föräldrar, långväga vänner, sjuka barn, surikaterna på Kolmården och sedan midsommar med svärföräldrarna. Brukar säga till i förväg när jag försvinner ett litet tag, men ville inte mejla er bara för att upplysa er om att jag inte kommer att mejla er. Men nu är jag tillbaka i vilket fall! /Ivar
Hade Benjamin Dousas bok Massintegration skrivits för tio år sedan hade den förmodligen varit så där tvunget optimistisk och klämkäck som mycket om integration var på den tiden. Om vi bara fixar jobben! Om vi bara lyckas validera invandrarnas utbildningar! Om vi bara skruvar och vrider lite på systemen kan detta bli en succé!
Så var det då. Ord som “kompetensregn” myntades oironiskt under den epoken. Trots att alla såg att det inte stämde.
I dag är det bara var femte som tror att politikerna kommer att kunna lösa problemen med integration och invandring. Massinvandringen har lett till så mycket splittring att det är svårt att ens betrakta territoriet Sverige som ett och samma land. Snarare samexisterar flera olika kulturer och villkor inom Sveriges gränser. Tar man 5:ans spårvagn mellan Biskopsgården och Örgryte i Göteborg är det som att resa mellan två länder – med olika befolkningar och religioner. Folk inte bara ser olika ut, de lever helt olika liv med olika framtidsutsikter och livsbetingelser. När Janne Josefsson gjorde den resan 1987, i dokumentären På rätt sida älven, var skillnaderna också stora. Men i dag blir man snarare nostalgisk när man ser om den. Det förflutna är ett annat land, men i dag är Biskopsgården och andra utsatta områden verkligen som ett annat land jämfört med det omkringliggande samhället.
Benjamin Dousas bok är ett ärligt försök att beskriva problemen utan skygglappar. I slutet av varje kapitel föreslår han olika åtgärder, vilket är ett välkommet försök att vara konstruktiv. Det är inte en hoppfull bok, men den är inte heller defaitistisk. Kanske är massintegration omöjligt, särskilt eftersom massinvandringen fortsätter, alla påståenden om en stram migrationspolitik till trots. Men hopplöshet är en synd som ingen som vill bo kvar i landet har råd med. Och även om man inte håller med om alla lösningar är det stimulerande läsning.
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
Share this post