Anna-Karin och Ivar dansar loss till dansband, läser en dansant antologi från Timbro och försöker förstå det nyväckta intresset för en folklig genre som aldrig gillades av finkulturen.
"Man möter inte människor idag, åtminstone inte på samma sätt", säger Ivar.
Helt riktigt! Man skulle också kunna säga att vi inte lever våra egna liv längre, vi har numera ställföreträdare fram för allt på TV och i "sociala medier" (hur sociala är de egentligen?).
Förr dansade vi med det motsatta könet, och vi upplevde det som Björn Ranelid i boken "Kramgoa texter" kallar pardansens "kroppsliga och andliga intimitet". Vi hängav oss då ibland även åt vår egen sexualitet och satt inte framför skärmen och tittade på andras akrobatiska sexualitet i "blue movies".
En konsekvens, vill jag påstå, är det minskande barnafödandet, 1,4 barn per kvinna 2024 mot 2,1 på dansbandstiden. Björn Ranelid har en poäng. Den kroppsliga och andliga intimiteten är viktig, både för den enskildes mentala hälsa och för samhällets reproduktion.
Kul ämne! Vore verkligen kul om pardans fick ett uppsving!
Kan rekommendera alla killar som försöker få kontakt ute på krogen att testa "bugg-kortet". Det körde jag på (7-11 år sedan) och fungerade verkligen bra. Dvs, leta upp ett dansgolv som spelar någon slags musik som går att bugga till. Sen bjuder du upp och snurrar runt. Det värsta som kan hända är att du bjuder upp en tjej som faktiskt kan bugga. De synar bluffen direkt. Men hände mig bara 1 gång. De flesta uppskattar det och ibland leder det till mer än en dans :).
Jag som är 70 plus minns Baldakinen-restaurangerna på 70-talet. Dans till dansband med bar och matservering, de flesta dansade bara och drack kanske något i baren. De hade sliptvång för herrar, lite udda kanske. Det fanns möjlighet att hyra slips för de som missat. De drevs av man som hette John Owen, jag tror han var skotte i alla fall från UK. På den tiden var man uppklädd när man gick på dans., idag det annan klädkod på de ställen som ordnar dans, det finns en del ställen trots allt, klädkoden är snarast gym idag, i alla fall bland de som är lite yngre (än 70).
Det var inte Alf Robertson som blev stämd. Han stämde Expressen för förtal för att krönikören Lasse Björkvall skrivit att Alf "snodde låtar" när han påstått i en låt att han själv hade träffat städerskan han skrev om när det i verkligheten var en översättning av en låt av Tom T Hall. Expressen frikändes men detta gnällde Alf om resten av sitt liv. Citat från Litteraturbanken: "Robertsons sångöversättarteknik försatte honom i svårigheter när han blev orsak till det möjligen enda rättsfallet i Sverige om översatta sångtexter. Bakgrunden var att han i en intervju hade berättat att han faktiskt hade mött den finska städerska som figurerar i en av hans största hits, ”Hundar, ungar och hembryggt äppelvin” (1977). En krönikör på Expressen påpekade likheten med Tom T. Halls ”(Old Dogs, Children and) Watermelon Wine” och anklagade Robertson för att ”sno låtar”, varpå denne stämde tidningen för förtal. I domstolsförhandlingen gick tidningens chefredaktör Bo Strömstedt till ytterligare attack:
Men det är ju precis vad Robertson gör när han förvandlar Tom T. Halls gamle neger till en finska i Östersund, döper om ”Clayton Delaney” till ”Filip Melander” och låter ”Lucille från Toledo” bli ”Louise i Kalmar”. Robertson bara låtsas, hans sånger har inte ett skvatt med personlig konstnärlighet att skaffa. (Expressen 11/12 1982)
Rätten ansåg inte att Expressen missbrukat tryckfriheten, Robertson förlorade förtalsmålet. Tidningen tilläts att definiera ”sno” som ”lysa med lånta fjädrar”, för stöld var det ju inte när Robertson alltid skrev ut originalsångförfattarnas namn på skivomslagen och betalade upphovsrättspengar. I Börje Lundbergs bok om Robertson kommenterar översättaren själv sin upphovsrättsliga situation: ”Jag skulle ha sett till att äga mina egna låtar, men det gör jag inte. Det är andra som har rättigheterna och tjänar pengar”.
"Man möter inte människor idag, åtminstone inte på samma sätt", säger Ivar.
Helt riktigt! Man skulle också kunna säga att vi inte lever våra egna liv längre, vi har numera ställföreträdare fram för allt på TV och i "sociala medier" (hur sociala är de egentligen?).
Förr dansade vi med det motsatta könet, och vi upplevde det som Björn Ranelid i boken "Kramgoa texter" kallar pardansens "kroppsliga och andliga intimitet". Vi hängav oss då ibland även åt vår egen sexualitet och satt inte framför skärmen och tittade på andras akrobatiska sexualitet i "blue movies".
En konsekvens, vill jag påstå, är det minskande barnafödandet, 1,4 barn per kvinna 2024 mot 2,1 på dansbandstiden. Björn Ranelid har en poäng. Den kroppsliga och andliga intimiteten är viktig, både för den enskildes mentala hälsa och för samhällets reproduktion.
Kul ämne! Vore verkligen kul om pardans fick ett uppsving!
Kan rekommendera alla killar som försöker få kontakt ute på krogen att testa "bugg-kortet". Det körde jag på (7-11 år sedan) och fungerade verkligen bra. Dvs, leta upp ett dansgolv som spelar någon slags musik som går att bugga till. Sen bjuder du upp och snurrar runt. Det värsta som kan hända är att du bjuder upp en tjej som faktiskt kan bugga. De synar bluffen direkt. Men hände mig bara 1 gång. De flesta uppskattar det och ibland leder det till mer än en dans :).
Jag som är 70 plus minns Baldakinen-restaurangerna på 70-talet. Dans till dansband med bar och matservering, de flesta dansade bara och drack kanske något i baren. De hade sliptvång för herrar, lite udda kanske. Det fanns möjlighet att hyra slips för de som missat. De drevs av man som hette John Owen, jag tror han var skotte i alla fall från UK. På den tiden var man uppklädd när man gick på dans., idag det annan klädkod på de ställen som ordnar dans, det finns en del ställen trots allt, klädkoden är snarast gym idag, i alla fall bland de som är lite yngre (än 70).
Det var inte Alf Robertson som blev stämd. Han stämde Expressen för förtal för att krönikören Lasse Björkvall skrivit att Alf "snodde låtar" när han påstått i en låt att han själv hade träffat städerskan han skrev om när det i verkligheten var en översättning av en låt av Tom T Hall. Expressen frikändes men detta gnällde Alf om resten av sitt liv. Citat från Litteraturbanken: "Robertsons sångöversättarteknik försatte honom i svårigheter när han blev orsak till det möjligen enda rättsfallet i Sverige om översatta sångtexter. Bakgrunden var att han i en intervju hade berättat att han faktiskt hade mött den finska städerska som figurerar i en av hans största hits, ”Hundar, ungar och hembryggt äppelvin” (1977). En krönikör på Expressen påpekade likheten med Tom T. Halls ”(Old Dogs, Children and) Watermelon Wine” och anklagade Robertson för att ”sno låtar”, varpå denne stämde tidningen för förtal. I domstolsförhandlingen gick tidningens chefredaktör Bo Strömstedt till ytterligare attack:
Men det är ju precis vad Robertson gör när han förvandlar Tom T. Halls gamle neger till en finska i Östersund, döper om ”Clayton Delaney” till ”Filip Melander” och låter ”Lucille från Toledo” bli ”Louise i Kalmar”. Robertson bara låtsas, hans sånger har inte ett skvatt med personlig konstnärlighet att skaffa. (Expressen 11/12 1982)
Rätten ansåg inte att Expressen missbrukat tryckfriheten, Robertson förlorade förtalsmålet. Tidningen tilläts att definiera ”sno” som ”lysa med lånta fjädrar”, för stöld var det ju inte när Robertson alltid skrev ut originalsångförfattarnas namn på skivomslagen och betalade upphovsrättspengar. I Börje Lundbergs bok om Robertson kommenterar översättaren själv sin upphovsrättsliga situation: ”Jag skulle ha sett till att äga mina egna låtar, men det gör jag inte. Det är andra som har rättigheterna och tjänar pengar”.