Vi förlorade, islamisterna vann
När alla andra tystnat även vad gäller rimlig religionskritik, då återstår bara narrarna och extremisterna. Det är bara de som vågar utöva friheterna vi i teorin försvarar, men i praktiken gett upp.
En sak är säker: Rasmus Paludan är verkligen avvikande. I dag vågar få utmana religionen islam. Alldeles oavsett vad man tycker om hans politiska åsikter är det han gjort närmast unikt – oavsett var man tittar i världen. Vi har lärt oss av en rad händelser genom åren. Våra liv hänger på att vi tuktat oss själva. Bokstavligt talat.
I SvD:s partiledarutfrågning resonerar Annie Lööf precis så: man kanske inte ska få kritisera islam under den heliga månaden ramadan, och inte heller i “utsatta områden”. Det vill säga områden som domineras av muslimer. Det är den lösning som fler torgfört: hänvisa alla obekväma till en skog nånstans där ingen kan höra. Fiffigt!
Det är inte så vi resonerar i något annat fall, men det är förvisso en lösning på islams ökande närvaro: att alla andra anpassar sig. Det är också vad exempelvis polisen Nadim Ghazale förespråkar: att det ska bli olagligt att kränka islam. Han får delvis som han vill: nu får inte Rasmus Paludan fler tillstånd att demonstrera i svenska städer, eftersom polisen inte är förmögen att skydda vare sig honom eller sig själva. Åtminstone inte den här vändan. Källor till SVT säger att polisen är inställd på ett allmänt avslag till Paludan till helgen. Ordningslagen har med andra ord blivit en ny blasfemilag, vilket jag skrev häromdagen. Men denna inofficiella blasfemilag gäller bara islam. Och i realiteten har den funnits med oss ett bra tag.
Ska man ha rätt att bränna koraner, trots att det upprör vissa muslimer? I en ny opinionsundersökning vill 3 av 10 svenskar förbjuda demonstrationer som kan kränka någon person eller grupp. Bland S och MP-sympatisörer är det hela 4 av 10. Könsskillnaderna är ännu större: 71 procent av männen vill inte förbjuda demonstrationer, medan bara 38 procent av kvinnorna håller med. Faktiskt vill 39 procent av kvinnor förbjuda potentiellt kränkande demonstrationer, men bara 18 procent av männen. Varför har denna uppfattning blivit så utbredd? Förmodligen har det att göra med ett slags maktanalys, där vissa gruppers känslor anses mer skyddsvärda än andras. Men det handlar förmodligen också om att man sett hur farligt det är att kränka islamiska symboler, eller ens rikta mild kritik mot religionen.
Förbudet mot blasfemi mot islam gäller inte bara Sverige utan även andra västländer med stora muslimska befolkningar. Runtom i Europa har Paludan nekats inresa, eftersom han klassats som ett säkerhetshot. I Frankrike utgör han ett “hot mot nationens säkerhet”. I Tyskland nekades han två gånger och sattes på vändande plan igen. I Belgien kastades fem av hans anhängare ut. (SvD 20/4) På sin instagramsida säger Paludan att han ändå kommer att dyka upp i Stockholm och Uppsala under 1 maj, men det återstår att se. Hur länge kommer han få leva? När blir han mördad? Vem skyddar honom? Vem vågar skydda honom?
Det är lite mer än trettio år sedan, men världen var en annan. Ayatollah Khomeini låg på sin sjukbädd, men lyckades från sitt mörka rum ändå utfärda en fatwa mot Salman Rushdie. År var 1989 och Rushdie skulle dö, sade den sjuka gamla mannen i Iran. Många slöt upp bakom Rushdie, till försvar för den konstnärliga friheten. Dock inte Svenska Akademien, vilket fick Kerstin Ekman och Lars Gyllensten att protestera. Förvisso var Jan Myrdal på sedvanligt vis på förtryckarnas sida, vilket han ju alltid var så länge de var fientliga mot USA och västvärlden. Han kallade Rushdie för ”maktens hjon” och beskyllde honom för att gå i fronten för ”västvärldens krig mot islam”. Men han var rätt ensam. Yttrandefriheten försvarades av den förkrossande majoriteten. Det var då det.
Ungefär 20 år senare tecknade Lars Vilks sin rondellhund. Inte för att håna islam, utan för att utmana konstvärlden. Det spelade ingen roll. Hur lät det då? Akademiker, journalister och kulturskribenter fördömde rondellhunden och Vilks nästan unisont. På ett teoretiskt plan värnade man fortfarande rätten att häda, utmana auktoriteter och ägna sig åt religionskritik. Men vid islam drogs gränsen. Mellan skål och vägg saknar många argument för varför denna gräns har dragits, eftersom de inte är beredda att gå med på den vad gäller andra religioner och auktoriteter. Man rationaliserar i stället och blir arg på budbäraren: varför behövde Lars Vilks vara så jobbig? Många ville hellre prata om hans personlighet, i stället för att diskutera reaktionerna. Varför gick han på en “utsatt minoritet”?
Den tankefiguren är särskilt giftig. Islam är ingen svag minoritet, det är världens snart största religion, med enorma ekonomiska muskler. I många områden i Sverige, och i andra västländer, dominerar islam. Även icke-muslimer hukar sig där. Och med återkommande terrordåd och upplopp har många skrämts till tystnad. Konsekvenserna för den som uppfattas utmana islam kan bli livslånga eller dödliga – har verkligen en “utsatt minoritet” en sådan makt? Knappast.
Med det sagt finns det givetvis situationer där muslimer utsätts för kränkande behandling, rasism eller hat. Men att utmana en religion – dess symboler och tankar – är heller inte detsamma som att angripa muslimer som grupp.
Att känslorna är så upprörda, att våldet så massivt, hatet så starkt mot dem man uppfattar som kränkande mot islam, har också en pervers effekt på oss. I stället för att fördöma mobben, vänder vi oss mot bytet: Titta, vad du gjorde! Ju orimligare reaktion, desto mer bannar vi den individ eller händelse som påstås vara orsaken.
I dag hade ingen vågat publicera Satansverserna. Vi kommer inte få någon ny Charlie Hebdo som vågar driva även med islam. Ingen ny Lars Vilks som driver med konstvärlden, ingen ny Kurt Westergaard (som även han dog nyligen) som ville driva med vår rädsla. Som jag tidigare skrivit: vi lever i ett skuggkalifat redan nu. Varför ska vi låtsas som något annat?
Listan på de konstnärer som drabbats av skuggkalifatet kan göras längre: När konstnären Elisabeth Ohlsson Wallin ställde ut bilder på Världskulturmuseet i Göteborg för några år sedan var temat homosexualitet inom kristendom, judendom och islam. Hon ombads dock bakom lyckta dörrar att ta bort allt med islam. Av rädsla för att stöta sig med extremister censurerades hon.
2005 censurerades konstverket Scene d’amour av algerisk-franska Louzla Darabis. Också det på Världskulturmuseet i Göteborg. Detta efter påtryckningar från vissa muslimska organisationer. Också i det verket är motivet en kärleksakt, och det innehåller även citat ur Koranen. Även den gången var man rädda.
För några år sedan ställde Stockholms kulturhus in dansföreställningen Celebration of womanhood av gruppen Freshest för att den innehöll en sång med Korancitat.
När Nobelmuseet 2009 skulle visa filmen Submission av Theo van Gogh och Ayaan Hirsi Ali, om kvinnors situation inom islam, kontaktade de en imam och klippte sedan bort de delar av filmen som han fann misshagliga. Ayaah Hirsi Ali lever i dag på hemlig ort i USA (vad man tror), eftersom Nederländerna inte längre ville ge henne det skydd som behövdes.
När Lars Vilks 2010 visade upp konstnären Sooreh Heras verk Allah ho gaybar, med bilder av muslimska homosexuella män, attackerades han av uppretade åhörare vid sin föreläsning på Uppsala universitet. Föreläsningen fick ställas in.
Listan på liknande händelser kan göras mycket längre. Men nuförtiden har de flesta lärt sig. Det skickar också ett tydligt budskap till de som vill lämna islam eller bara uppdatera tolkningen av sin religion: Sverige kan inte skydda er, västvärlden kan inte skydda er. Vi kan inte ens skydda oss själva. Det är den arga mobben som bestämmer vad vi får säga och göra, inte riksdagen, inte vi själva.
När alla andra tystnat även vad gäller rimlig religionskritik, när kulturutövare slutat utforska området, när författarna valt bort ämnet, när tidningarna vikt ned sig, när till och med en stor del av befolkningen vänder våra friheter ryggen, då återstår bara aktivister som Rasmus Paludan. Han är narren som pekar ut vilka hycklare vi är, som visar på vår nakenhet. Han gör det som vi alla bestämt är tabu. På det viset visar han också vad vi inte vågar göra längre. Därför fördömer vi honom närmast mangrant, även om vissa i teorin ändå försvarar hans rätt att vara just en narr. Då kan vi lättare leva med att det bara är människor vi kallar extremister som vågar utöva de fri- och rättigheter vi i teorin försvarar, men i praktiken har gett upp.
Visst, vi säger till varandra att vi är sekulära och rationella, tror på yttrandefriheten, demokratin och så vidare. Men vi är bara sekulära i förhållanden till kristendomen (och andra religioner för den delen) inte i förhållande till islam. Inte i offentligheten åtminstone.
Det bär emot att erkänna, men det måste sägas: vi förlorade, islamisterna vann. Frågan vi alla måste ställa oss nu är: vad ska vi göra åt det?
Vidare läsning och lyssning:
När Lars Vilks dog skrev jag en text mer specifikt om honom och hans liv. Den kan man läsa här:
I samband med det poddade jag även med Mårten Arndtzén, om hur sveket mot Lars Vilks fortsatte även efter hans död.
Häromdagen pratade jag med polisen Peppe Larsson om upploppen under påskhelgen. I Örebro var våldet så grovt att polisen kunde ha skjutit rakt in i folkmassan och ha lagstöd för det, menade han.
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
Du har så rätt. Förstår inte att inte fler ser det. De som vi sviker mest är kvinnor som i flytt hit och vill leva som västerlänningar, men tvingas leva under förtryck.
Vilken sorlig utveckling Sverige tagit de senast 30 åren. Hade det varit 70-talet hade det varit vänstern som bränt Koranen. En vänster som gått vilse.