Svenska forskare sprider falska siffror om övergrepp
Trots 3,9 procents svarsfrekvens och tydliga metodbrister förvandlades UniSAFE:s omstridda siffror om sexuella övergrepp i akademin till EU-politik, UNESCO-sanning och nya miljonprogram.
Del 2 av 2. Publicerades första gången den 27 april 2025. Läs del 1 här.
Del 1 visade hur UniSAFE blåste upp siffrorna om genusbaserat våld i akademin. Med en icke-validerad metod kunde obehagliga blickar räknas in i samma mått som fysiska övergrepp, och trots intern kritik och tydliga metodbrister lyftes de mest alarmistiska siffrorna fram. När forskaren Lisa protesterade mot detta marginaliserades hon och lämnade till slut projektet.
Men där tog historien inte slut. När siffran väl hade lanserats började den leva sitt eget liv – i Bryssel, i UNESCO och i nya EU-finansierade satsningar. Del 2 visar hur ett vetenskapligt svagt mått blev politisk hårdvaluta.
Dopade siffror fortplantar sig inom EU
Bakom mallen fanns inte bara UniSAFE. Redan 2017 lanserades GENDERACTION, ett EU-finansierat projekt inom Horisont 2020 som etablerade ett nätverk av nationella kontaktpunkter för att främja EU:s jämställdhetsmål inom forskningen. Uppföljaren, GENDERACTIONplus (2022–2025), breddade arbetet och inriktades särskilt på praktiska åtgärder mot genusbaserat våld inom akademin.26 Fredrik Bondestams ”zero-tolerance-mall” utvecklades inom detta senare projekt.
När resultaten från UniSAFE spreds till Bryssel förvandlades de ifrågasatta siffrorna snabbt till oemotsagd sanning. EU:s nya Zero-Tolerance Code of Conduct citerade siffran att “nästan två av tre kvinnliga respondenter”27 inom europeisk akademi utsatts för genusbaserat våld – utan att nämna vare sig den extremt låga svarsfrekvensen (3,9 procent)28 eller att Latcheva-skalans mått saknade både tidsavgränsning och vetenskaplig validering.29
I februari i år lyfte EU-kommissionen dessutom fram UniSAFE som en “success story” på sin portal för forskning och innovation, där resultatet att 62 procent utsatts för genusbaserat våld beskrivs som “unprecedented results” – samtidigt nämns inte med ett ord att endast 3,9 procent av de tillfrågade faktiskt svarade.30
De siffror som väckt oro för överdrifter blev nu grunden för policybeslut, finansieringar och internationella kampanjer.
Trots att UniSAFE:s egen metodrapport31 uttryckligen varnade för att bortfall och mätproblem kunde snedvrida resultaten, lyftes siffran fram som ett av huvudargumenten för nya EU-åtgärder – utan att metodbegränsningarna tydligt framhölls.
När Fredrik Bondestam och Sofia Strid stod på scenen vid EU-konferensen Ending gender-based violence in academia i Prag (november 2022) talade de med stor emfas om forskningsläget.
Bondestam slog fast:
We have the data on prevalence in place. We have all the stories […] so we know therefore that there are no more excuses for keeping silent, passive, ignorant, or even tolerant.”
Strid fyllde på att våldet blivit “a near normalized part” av akademisk kultur och att “two in three staff and students had experienced some form of gender-based violence.” Bondestam skärpte budskapet ytterligare:
Combating gender-based violence as a mandatory EU-requirement needs to be put in place now. This is not optional.
Bakom talarna projicerades omslaget till den sammanfattningsrapport (Lipinsky m.fl. 2022) som utgör huvudkällan för siffran 62 procent. I själva rapporttexten – som publiken inte kunde läsa – står tydligt att det totala bortfallet uppgick till 96 procent (svarsfrekvens 3,9 %, bara 2,7 % bland studenter). Varken den uppgiften eller andra metodvarningar nämndes i presentationen.
Det fanns inte utrymme för tvivel. Halvvägs in bad Bondestam om ursäkt för att “han kanske låter arg”; Strid svarade: “I want you to be angry. I want us all to be angry. Anger is good.” Den öppna uppmaningen till ilska förstärkte intrycket av ett aktivistiskt, snarare än vetenskapligt neutralt, framförande — samtidigt som den extrema bortfallssiffran förblev outsagd.32
Siffran låg sedan till grund för riktlinjer som krävde skärpta policyer, internutbildningar och åtgärdsprogram vid europeiska lärosäten. I ansökan till GenderSAFE-projektet33, där 62-procentsiffran lyftes fram som ett nyckelargument, nämns överhuvudtaget inte dessa metodologiska begränsningar. UniSAFE:s resultat blev därmed en hörnsten i GenderSAFE:s arbete och i EU:s nolltoleransinitiativ.
Men spridningen stannade inte vid EU:s egna åtgärder.
UniSAFE-forskarna Anne-Laure Humbert och Sofia Strid har i senare forskning34 diskuterat fenomenet ”unwilling trust”35: att offer för genusbaserat våld tvingas lita på institutioner trots att dessa ofta prioriterar sitt eget anseende framför de utsattas bästa. Ironiskt nog beskriver begreppet också träffande UniSAFE-projektets egen hantering av prevalenssiffran (62 procent utsatta, med 66 procent för kvinnor). Trots väldokumenterade metodologiska svagheter, låg svarsfrekvens (3,9 procent) och avsaknad av validering och tidsavgränsning spreds den spektakulära siffran snabbt okritiskt.
I UNESCO:s rapport The Safety of Scientific Researchers (2023)36 framhålls UniSAFE:s siffra som ett huvudresultat med stora bokstäver, utan någon diskussion om metodproblem eller bortfall – samtidigt som UNESCO i andra delar av samma rapport explicit varnar för just den typen av metodbrister i liknande studier. Här blir ironin särskilt tydlig: UniSAFE:s egen bristfälliga siffra legitimeras genom UNESCO och används globalt för nya initiativ mot genusbaserat våld, trots att den enligt UNESCO:s egna kriterier borde ha diskvalificerats.37
Så har det osäkra måttet, trots att forskarna själva känner till metodbristerna, fått eget liv38 – och utgör nu grunden för policysatsningar och miljoninvesteringar långt utanför Europa.
Metodkritik hördes nästan bara i akademiska kretsar. Forskare pekade på självselektion och avsaknad av validering – men lade ofta till brasklappen att verkligheten kunde vara ännu värre. Så blev ett osäkert mått grund för EU:s policy och miljardprogram mot genusbaserat våld.
Lisa fick snart se sina invändningar eka internationellt. En metodexpert vid GESIS, ansvarig för översättningskvalitet, upptäckte att den svenska enkäten saknade den obligatoriska andrahandsgranskaren: Fredrik Bondestam hade översatt själv. I ett mejl skrev experten att agerandet visade ”fullständig ignorans mot kvalitetsstandarder för interkulturella enkäter” och riskerade ”allvarliga konsekvenser för datakvaliteten”.
Efter hennes protest ströks namnet – men först efter att rapporten hunnit publiceras internationellt.39 “Det var redan för sent”, säger Lisa. “Skadan var gjord. Det var ingen liten formalitet – det riskerade hela datakvaliteten.”
När jag frågar Sofia Strid om hennes ansvar för översättningen hävdar hon att processen sköttes enligt bästa praxis av GESIS och att ansvaret var kollektivt. Men GESIS egen metodexpert riktade uttrycklig kritik mot den svenska översättningen, eftersom Fredrik Bondestam ensam ansvarade för den utan extern kvalitetsgranskning. Strids påstående stämmer alltså inte överens med den dokumenterade kritiken från GESIS.
Men användningen av osäkra siffror utan metodologiska förbehåll stannade inte vid UniSAFE. Även i svensk politik har liknande mönster blivit tydliga.
Helt nyligen använde utbildningsminister Johan Pehrson (L) resultat från en SULF-undersökning där fyra av tio universitetsanställda uppgav att de någon gång utsatts för hot eller trakasserier. Trots att forskarna betonade studiens stora bortfall (83 procent) och behovet av försiktig tolkning, presenterades siffrorna utan reservationer – även vid regeringens officiella pressträff.
Pehrson gick ännu längre och lyfte fram våld som ett allvarligt hot mot den akademiska friheten. I själva verket var det bara omkring en procent av de svarande som någon gång under sin karriär utsatts för fysiskt våld.
Jämfört med andra yrkesgrupper är detta en låg andel. Vad gäller fysiskt våld utsätts varje år (inte för hela karriären) 44 procent av lågstadielärarna, 15 procent av högstadielärarna, 54 procent av fritidspedagogerna och 35 procent av vård- och omsorgspersonal.40
Att använda ett så svagt och selektivt underlag för att måla upp en bild av ett omfattande hot skapar en missvisande bild – och riskerar att underminera förtroendet för verkliga problem.
Precis som i fallet med Latcheva-skalan verkar frestelsen att använda dramatiska siffror väga tyngre än viljan att redovisa verkligheten korrekt.
För Lisa blev detta mer än ett mönster i offentligheten – hon fick erfara vad som hände när metodkritik utmanade en redan etablerad siffra inifrån.
Bombhotet fick interna kritiker att tystna
Höga prevalenstal behövdes för legitimitet och fortsatt finansiering; därför blev kritik mot Latcheva-skalans validitet känslig. Lisa marginaliserades snabbt på grund av sin kritik, och flera medarbetare valde tystnad för att undvika exkludering. ”Jag vet att det är smart att vara tyst i många situationer”, säger Lisa, ”men det är inte min grej.”
Efter ett anonymt bombhot mot sekretariatet i december 2018 blev klimatet ännu mer defensivt. Efter bombhotet upplevde Lisa att sekretariatet slöt sig mer inåt. Fredrik Bondestam bad henne ”stänga ned LinkedIn” för att undvika angrepp. Man byggde murar och fick ännu svårare att ta kritik, menar hon.
Flera anställda beskriver en övervakad lojalitet: ”Det räckte inte att vara tyst – du förväntades säga rätt saker.”
Lisas historia visar hur forskningens gränser förskjuts och resultat blir användbara verktyg, även när de svajar betänkligt. Efter att hon lämnat projektet fortsatte siffran att ”två av tre kvinnor utsatts för genusbaserat våld” inom högskolan spridas vidare som beslutsunderlag – bland annat när EU beviljade 22 miljoner kronor till uppföljaren GenderSAFE. Metodbristerna som Lisa en gång försökte varna för utgör nu hörnstenen i EU:s officiella strategi. Och Bondestam står som huvudförfattare i flera av de rapporter som anför siffran som bevis.
Fredrik Bondestam avböjer oftast öppna debatter om metodfrågan. I sitt skriftliga svar till denna granskning betonar han sin begränsade roll och hänvisar metodfrågor vidare till andra forskare inom UniSAFE-projektet. Han menar att resultaten är giltiga eftersom de statistiskt viktats mot populationen, men berör inte explicit kritiken om avsaknad av tidsavgränsning och adekvat validering. I mejlet tonar han även ned sitt ansvar och beskriver sig enbart som ”rådgivande forskare” vid enkätens framtagande – trots att dokumentation från UniSAFE och GenderSAFE visar att han varit medförfattare till metodavsnitt, deltagit i analysutformning och fungerat som officiell talesperson för projektet.
Två år senare leder Sofia Strid EU-projektet GenderSAFE. Trots den omfattande metodkritiken lutar hon sig fortfarande mot UniSAFE:s siffror, som snabbt etablerades som oomstridda argument vid internationella konferenser – inte minst toppmötet i Bilbao under Spaniens EU-ordförandeskap.41 Där nämns siffran helt utan brasklappar.42
Tillsammans med Fredrik Bondestam lyfte hon aktivt fram siffran “två av tre” som ett centralt bevis för behovet av strukturella förändringar inom akademin, vid flera EU-konferenser, policyseminarier i Bryssel och nätverksträffar för jämställdhet inom högre utbildning, där siffran återkom som ett nyckelargument både för nya initiativ och för att motivera ytterligare EU-finansiering. Även Strid bagatelliserar i sitt skriftliga svar det individuella ansvaret och framhåller det som kollektivt, trots att hon som vetenskaplig koordinator hade ett uttalat ansvar för att samordna UniSAFE-projektets forskningsdelar. Metodologiska brister, som hon nu säger sig inte känna till, är samtidigt tydligt dokumenterade i material hon själv haft ansvar för att producera och kommunicera.
Lisa såg allt detta hända. Hon såg hur forskningen blev aktivism, och hur fakta böjdes för att ”omvandla kunskap till transformation”, som Bondestam själv skriver.
”Vi måste låta data tala, inte våra önskningar,” säger hon när hon blickar tillbaka.
Det var aldrig fråga om vad som var sant, det var fråga om vad som var rätt sak att säga.
Ju större siffror, desto större legitimitet – och fler resurser.
Epilog
I dag arbetar Lisa med praktiskt stöd till utsatta kvinnor, långt från akademiskt rampljus. ”Egentligen vill jag mest lämna allt detta bakom mig,” säger hon. ”Och det har jag, på det stora hela. Men det är viktigt att det kommer fram.”
Fyra trappor upp ligger fortfarande Nationella sekretariatet för genusforskning. På hemsidan talar man om inkludering, men Lisa är inte längre kvar där. Siffran 62 procent lever dock vidare.
Ivar Arpi
Fotnoter och komplett källförteckning hittas här.
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
Mycket intressant och skrämmande gräv. Hur tänker man att manipulering av fakta ska bidra till jämställdhet? Jag blir uppriktigt förfärad över detta missbruk av data. De ansvariga har skygglappar i stl XXL.