Susanna Birgersson: Utan folklighet går borgerligheten sönder
I Danmark slutade borgerligheten vara folkliga. Resultatet blev total kollaps. Det är dit svensk borgerlighet är på väg, var så säkra. Utan folklighet förlorar man snart regeringsmakten igen.
Sitter du liksom jag med en vag förnimmelse av att borgerligheten är ihålig? Känner du också att det bakom Ulf Kristerssons solvargsleende och Ebba Buschs slagkraftighet är besynnerligt tomt? Undrar du också vad vi ska ha borgerligheten till, när en gång den värsta brottsligheten har stävjats och migrationen stramats åt?
Just nu har vi en borgerlig regering, men frågan är om dess ambition är något utöver att förvalta den socialdemokratiska samhällsmodellen lite bättre än vad Socialdemokraterna själva förmådde de senaste åren. Det verkar inte så. Inget verkligt systemförändrande föreslås. Retoriken präglas av samma hyperindividualism, samma slags jämställdhetssträvanden, samma ointresse för människor med annan livsstil än storstädernas medelklass, samma inställning till vad som är meningsfullt och nyttigt.
Men vad är det som saknas, egentligen? Finns det något mer att förvänta sig av en borgerlighet än att den värnar välfärdsföretagen, levererar enstaka jobbskatteavdrag, lägger bidragstak på förorterna, och avskaffar ytterligare någon del av hyresregleringen?
Jag tror att svaret på dessa frågor finns i Danmark. Inte för att borgerligheten där mår bättre, tvärtom: Det stora liberala partiet, Venstre, är i praktiken splittrat i tre delar. Den förre partiledaren, Lars Løkke Rasmussen, bildade ett teknokratiskt mittenparti, medan hans tidigare parhäst, den riksrättsdömda Inger Støjberg drog igång ett fränt antietablissemangsparti. Kvar stod så en vilsen Jakob Elleman-Jensen, som efter höstens katastrofala valresultat gick in i en socialdemokratiskt ledd mittenregering tillsammans med sin antagonist, Lars Løkke. Resultatet? Venstres opinionssiffror är nu ännu lägre och partiledaren är sjukskriven på grund av stress.
Det andra traditionellt borgerliga partiet, De Konservative, gjorde ett så dåligt val att det inte hörts något från partiet sedan dess. Inte mindre än tre populistpartier slåss om en knapp femtedel av väljarna. Inom dessa partier pågår ett ständigt kaos och mellan dem en iögonfallande kannibalism, samtidigt som de oupphörligt attackerar de övriga borgerliga partierna. Det enda parti som verkar må bra är Liberal Alliance – ett halvnytt, halvstort nyliberalkonservativt parti med en mycket intelligent och sympatisk partiledare. Men utan några naturliga och rimliga samarbetspartier kan han dessvärre inte uträtta något.
Det totala sammanbrottet har blottlagt borgerlighetens djupgående problem: när migration, integration och brottslighet är under kontroll, finns inte längre något borgerligt projekt.
Om detta handlar en bok som fick enormt mycket uppmärksamhet förra året, Borgerlig krise (Gyldendal 2022), av den konservative historikern Christian Egander Skov. Analysen går ut på att en stark borgerlighet måste bestå av både en liberal och en konservativ ådra. Liberalismen bidrar med marknadsekonomi, individualism, yttrandefrihet och rättsstatsprinciper. Det konservativa idégodset värnar kulturen, traditionen, gränserna och institutionerna – alltså stabiliteten. Men det räcker inte, skriver Egander Skov. För att nå de breda väljarlagren och för att kunna bevara sin identitet som något annat än duktiga välfärdsadministratörer, behövs en tredje dimension, nämligen folklighet. En dos liberalism, en dos konservatism och en dos folklighet – det är bokens recept för en livskraftig borgerlighet.
Egander Skov hävdar att de gamla, borgerliga partierna i Danmark har övergett folkligheten och att det är skälet till krisen.
Vad består då denna folklighet av? Det handlar om att erkänna att mening skapas i de små sammanhangen, i familjen, bland grannar och föreningsvänner, i kyrkan, på biblioteket, i föräldraföreningen och kören, i orienteringsspåret, i traktorn på åkern, på jobbet bland arbetskamrater eller i familjeföretaget. Folkligheten är en dimension som vidgår att det faktiskt finns ett avstånd mellan vanligt folk och eliterna i fråga om makt, inflytande och pengar. Däri har populistpartierna rätt. Men i stället för att på populistiskt manér underblåsa den folkliga ilskan mot eliterna, innebär folkligheten att politikerna upphöjer värdet av det som sker i det lilla livet, långt bort från maktens boningar. En borgerlighet som inlemmat folkligheten i sitt etos, fredar den sfären från politikens pekfingrar, så att människor slipper känslan av att eliterna dikterar hur de ska leva. På så sätt mildras motsättningen.
Denna folklighet har alltså gått förlorad hos den danska borgerligheten, alldeles särskilt hos Venstre. Och om detta har kunnat ske i Danmark, som annars ofta gett mer utrymme åt folkets röst, landet som bär arvet från Grundtvig som en nationalklenod – då är nog krisen ännu djupare här. Ja, det är den som gör att det ekar så förunderligt tomt när man lyssnar på regeringens företrädare. Jag är borgerlig, jag är villaägare, jag har en lång universitetsutbildning och ett trevligt skrivbordsjobb. Varför känner en sån som jag ett så stort avstånd till den partipolitiska borgerligheten? Det beror på att den frihet dagens borgerlighet hyllar och skyddar, är välfärdskonsumentens frihet – aldrig medborgarens frihet att skapa mening efter eget huvud. Allt viktigt i det lilla livet omgärdas av statens detaljstyrning.
En folklig borgerlighet skulle ta bort det mesta av de statliga bidragen till civilsamhället (kvinnojourer och barnidrott undantaget). Med statsstöd kommer alltid politisk styrning – och människor som inte kan hålla fingrarna borta från syltburkarna. Det komiskt komplexa föräldrapenningssystemet skulle ersättas av en klumpsumma och lagstadgad rätt till ledighet. Man skulle sätta en utredare på att beskriva ett system där föräldrar delar på den intjänade pensionen från tiden när barnen är små, i stället för att med jämna mellanrum hota med tvångsindividualiserad föräldraförsäkring om folk inte gör som politikerna säger att de borde. Man skulle inte föreslå obligatorisk förskola för tvååringar under förevändning att lösa ett eller ett par av segregationsproblemen. Och den folkliga ådran skulle naturligtvis hindra politikerna från att vilja förbjuda nyetablering av kristna friskolor. I de där talen där partiledare räknar upp landets vardagshjältar, skulle funktioner från det lilla livet ibland nämnas: Mamman som lagar goda, näringsrika middagar på en smal budget, pappan som lästränar sitt dyslektiska barn varje kväll, tonåringen som tränar lillebrors minihandbollslag på tisdagskvällar, mor- och farföräldrar som hjälper till med barnpassning flera gånger i veckan, alla kvinnor och män i övre medelåldern som besöker sina dementa föräldrar och hjälper dem att glimtvis minnas livet som varit. Deras mödor skulle uppmärksammas, inte som potentiella kvinnofällor, inte med den fruktansvärda termen ”gratisarbete”, utan som det värv som ger livet mening – och utgör grunden för ett gott samhälle.
En folklig borgerlighet skulle slänga ut de politiska partierna ur kyrkan. Den skulle veta att människor behöver frizoner från politik, inte politiker som i sin nit försöker reglera till och med himmel och helvete.
Men det var länge sedan svensk borgerlighet förstod sig på folklighet. I stället präglas den av abstrakta idéer om öppenhet, innovation, meritokrati, social rörlighet, mångfald, tillväxt, hållbarhet. Samtliga borgerliga partier talar huvudsakligen till en väljare som typiskt sett är mellanchef på en väl tilltagen HR-avdelning. Deras politik riktar sig till compliance officers med svindlande höga bostadslån, till communication managers med progressiva värderingar, till mångfaldskoordinatorer, hållbarhetsinspektörer och jämställdhetssamordnare i en evigt svällande byråkrati. Människor och väljare vars försörjning kommer från staten – eller vars arbetsuppgifter består av implementering av direktiv och dokumentationskrav från staten. Till och med Centerpartiet som i och för sig talar till lantbrukare, skogsägare och entreprenörer, bedriver i praktiken en politik vägledd av de abstrakta idéer som tilltalar byråkratklassen.
Det är dessa byråkratväljare som åtnjuter de borgerliga politikernas omsorger. Industriarbetare, bönder och butikspersonal får finna sig i att strukturomvandlingen flyttar jobben utomlands, att den importerade maten gör inhemsk odling olönsam och att näthandeln stänger de fysiska butikerna. Vi kan inte göra mycket åt att åkerinäringen är utsatt för nästan omänsklig konkurrens från de europeiska låginkomstländerna, tydligen. Sånt är livet och framtiden och utvecklingen. Gå en KY-utbildning, skola om dig, se möjligheterna! Men lustigt nog gäller detta aldrig byråkratklassen. Aldrig någonsin ska en myndighet krympa. Aldrig någonsin slopas några funktioner. Aldrig någonsin avstår en regering från att införa nya krav som ska dokumenteras och kontrolleras. Aldrig någonsin bantas sjukvårdens enorma administrativa överbyggnad. Aldrig någonsin minskar kraven som ska ställas i offentliga upphandlingar. De privata inslagen i snart sagt alla offentliga verksamheter har i stället skapat ett enormt behov av kvalitetskontroll, och därmed av större kontrollmyndigheter och offentligt anställda kontrollanter. Varje medialt uppmärksammad skandal leder till löften om ännu mer kontroll, alltså ännu fler kontrollanter. Friheten leder paradoxalt nog till sin motsats. Och du betalar…
Var finns folkligheten? Om Moderaterna, Liberalerna, Kristdemokraterna och Centerpartiet får sjukdomsinsikt nu, i stället för efter nästa vals katastrofsiffror, kan de kanske undgå den danska borgerlighetens tragiska öde. I annat fall kommer Sverigedemokraterna fortsätta vara högerns största parti under lång tid framöver medan de tynande borgerliga partierna producerar den ena sorgmodiga och oförstående eftervalsanalysen efter den andra.
Nu är ni i alla fall varnade.
Susanna Birgersson
Om ni missade…
För ett par veckor sedan välkomnade jag Susanna Birgerssons som skribent här på Rak höger. Om ni vill läsa lite om varför jag tar in andra skribenter och en intervju med henne kan ni göra det här på länken nedan.
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
 | A guest post by
|
Det bästa jag läst på länge och det här är något som "vanligt folk" både förstår och håller med om.
Helt klockrent skrivet!