Susanna Birgersson: Turist i en stum värld
Susanna Birgersson: Turist i en stum värld
Som svärmar av gräshoppor flyger vi ner till semesterorter vi helt saknar anknytning till. Varför försöker vi inte längre lära känna vårt eget land? Självaste demokratin bygger faktiskt på det.
Den grekiska övärlden står i brand men på Arlanda köar människor i säkerhetskontrollen för att flyga till Rhodos och Samos och Korfu. En del är lite nervösa och hade helst avstått men får man inte pengarna tillbaka har man ju inget val. Väl? Andra har bokat sistaminutenresor och känner sig trygga eftersom de kommer att flyga till områden som ännu inte brinner. Rhodos är en stor ö, som en munter resenär påpekar. Hungern efter sol och värme och turistliv är stor. Trots inflation, räntehöjningar och sällan skådade värmeböljor går det lika bra som vanligt för de stora resebolagen. Fast något fler åker visst till Bulgarien och Turkiet i år, där får man lite mer för pengarna. Tar man sig till Turkiet bör man hålla sig undan folksamlingar, svenskar är inte så populära i Turkiet dessa dagar. Men de flesta ska ändå till kustorterna och där är risken såklart mindre och man kan bete sig ungefär som vanligt.
Vad håller folk på med? Varför väljer man ens Turkiet som destination för avslappning och konsumtion, ett land som uppenbarligen vill Sverige illa? Känns det mysigt? Och varför pressar man överhuvudtaget ner sig i en smal flygplansstol för att efter en lång flygresa nå en stekhet sydeuropeisk turistort, översvämmad av andra nordeuropeiska turister? Vad får folk att i stora flockar flyga ner till semesterorter de helt saknar anknytning till, för att sola sina bleka kroppar i den obarmhärtiga Medelhavssolen och dricka dyrt och dåligt rödvin i lysrörssken?
Den här sommaren har jag tänkt på den tyske sociologen Hartmut Rosa. I böcker och föredrag beskriver han den ständiga tempoökning som präglar våra högteknologiska västerländska samhällen och som gör oss alienerade från den egna tillvaron. Vår räckvidd ökar ständigt. Ett par klick på telefonen och en värld av underhållning, kunskap och konsumtion öppnas. Vi förväntas hinna alltmer, bli allt effektivare, uppleva mer, resa mer, utvecklas mer. Vi jagas av den livsstil som vi kommit att tro är den enda. Vi behöver mer pengar eftersom vi behöver bättre bil, nytt kök, nya datorer, nya kläder, nya hus och nya soffgrupper – det blir nya lån och högre räntekostnader. Utbrändheten lurar runt hörnet. Barnen måste ha roligt, hela tiden, testa sporter och aktiviteter och bli så bra de kan, de måste ha bra betyg, alla måste ha bra betyg. Ungdomarna hetsar sig själva och varandra, jämför sig med de vackraste kändisarna, kan inte skriva för hand, orkar inte läsa böcker, finns till i ett digitalt universum, halvt på riktigt, halvt på låtsas. De mår psykiskt sämre och känner mer meningslöshet än generationerna före.
I boken Resonance (Polity Press 2021) kallar Hartmut Rosa detta för ”social acceleration”; världen blir stum och tillvaron slutar tala till oss.
För inte så länge sedan fanns det en stark koppling mellan människorna och deras tillvaro. De ägde saker som de själva tillverkat eller som tillverkats av människor de kände. Kläderna på kroppen kom från det egna linet, torkat och repat, rötat och bråkat, skäcktat och häcklat, spunnet och vävt, och först därefter tillklippt och ihopsytt. Att resa var att uppleva hela den distans man tillryggalade, vare sig fordonet man reste med drogs av en häst eller ett ånglok. Alla delade den religiösa tro som präglade samhällets normer och lagstiftning. Barnen var inte förpassade till ett eget omsorgspedagogiskt universum och därmed avskurna från föräldrarna och familjens försörjning. Döden var alltid närvarande. Åt man kött var det för att man dödat ett djur – eller i alla fall flått, plockat och styckat det. Människan var hela tiden tvingad att vara ett med sin tillvaro – och tillvaron var inte större än man kunde överblicka. Ingen visste särskilt mycket om vad som skedde utanför socken- eller stadsgränsen, än mindre i andra delar av världen. Livet kunde i och för sig vara vedervärdigt – men man slapp känna till omfattningen och den ohyggliga variationen av det mänskliga lidande som pågår precis hela tiden.
När den stressade nutidsmänniskan vaknar av väckarklockan möts hon av pushnotiser som påminner henne om att världen är precis så förfärlig som hon vet att den är. Hon jagar iväg barnen till diverse institutioner, går själv iväg för att utföra ett arbete som kanske känns meningsfullt, kanske inte, skyndar hem, lagar en snabb middag på livsmedel hon inhandlat på ICA, Willys, Coop eller Lidl. Hon vet inget om varifrån citronerna kommer eller hur de vattniga kycklingfiléerna hamnat i kyldisken. Vill nog inte veta. Hjälper barnen med läxor, jobbar lite till, varvar ner med ett glas BiB-vin och streamad flortunn underhållning, somnar.
Barnen leds, dövar sig med sina skärmar, skilsmässan känns oundviklig, men ensamheten skrämmer mer.
När man framlevt tillvaron så i ytterligare ett år, det är då man bokar en resa till Rhodos för att komma bort och vila ut, återhämta sig och tanka energi. Höra barnen skratta och busa i strandkanten. Kanske lägga upp några solkyssta selfies på Insta. Blått hav och vita hus i bakgrunden. Tunn linneblus. Tumme upp. Att halva ön brinner tillåts inte spela någon roll, man måste återhämta sig, nu.
Men inget har förändrats när man kommer hem. När det solbrända skinnet har flagat av är allt som vanligt. Stumt.
Enda sättet att hitta ut ur modernitetens förbannelse är enligt Hartmut Rosa, att börja leta efter ”resonansen” i tillvaron. Det är ett bra begrepp för att medvetandegöra något som de flesta av oss nog redan instinktivt gör: att lyssna efter det som talar till oss. Det kan vara en sång, ett doftminne, en idé, en bok, ett samtal, en dröm, en tavla, en dikt, en bokskog, ditt barns förtroendefulla blick i din. Fick du en klump i halsen? Kände du svindel? Varför?
För att resonansen ska ljuda i våra liv och koppla ihop oss med världen sådan den möter oss, krävs att vi aktivt svarar på tilltalet. Gräv vidare. Läs vidare, läs en biografi om konstnären vars bilder berörde dig. Fortsätt leta. Gå på ett konstmuseum (utan att berätta om det på sociala medier), uppsök bekantskapen som i ett samtal fick dig att tänka en ny tanke, gå till kyrkan, sjung med i psalmerna, skaffa en andaktsbok, odla din trädgård (utan att skryta på sociala medier), fråga dina föräldrar om deras barndom och fortsätt fråga när de har berättat allt det där som du redan visste. Lär dig att lyssna på klassisk musik, jag lovar, där finns resonans; lär dina barn att lyssna på klassisk musik och beskriva vad de hör.
Jag kände resonansen för några veckor sedan, det måste ha varit den. Vi – maken, barnen och jag – bilade genom Sverige på väg mot Trondheim. Jag tittade storögt på allt vi körde förbi, smakade på ortnamnen, tänkte på all den för mig okända historia som ligger gömd i varje bygd, i varenda liten del av landet. Vi körde igenom Tierp och jag mindes de ändlösa dagarna med extrajobb på Postgirot... Vi övernattade utanför Gävle och jag undrade hur det var att arbeta på industrierna i Sandviken. Vi kom till Ockelbo – så mycket vackrare än jag föreställt mig, husen utspridda längs den säkert medeltida vägsträckningen. Vi kom ända till Sundsvall innan vi svängde av inåt landet, mot Östersund. Jag spelade Jämtlands suggestiva ”nationalsång” i bilen, komponerad av Wilhelm Peterson-Berger och det kändes så trist att vi inte hann stanna till på Frösön.
Under de två dagar vi körde, växte en tyngd i bröstet: Varför har jag inte varit här förut? Hur lever människorna som bor här? Och här. Och här. Vad pratar man om när man ses på affären i Rogsta, Fränsta eller Vissland? Finns det affärer där? Det var en tyngd, en saknad, en sorg, det var en längtan efter att få lära känna mitt land, en längtan efter att få göra det till mitt.
Den sista biten innan gränsen var outhärdligt vacker. Fjällen och sjöarna. Det var en lättnad att komma över på den norska sidan. Med ens kunde jag titta på omgivningarna som man tittar på vykort, enbart fascinerad
Men om jag tar fasta på tyngden, kan det uppstå resonans. Och jag tänkte att jag framöver vill resa mer i Sverige. Inte som konsument av upplevelser, inte som fjällturisterna i Jämtland, som skrämmer renarna, river sönder jorden med sina terrängcyklar och grumlar det klara vattnet i Blanktjärn. Jag kommer inte att ladda ner någon app och betygsätta servicen på det ena eller andra caféet. Ni kommer knappt märka mig. Jag ska gräva där jag redan grävt: Jag ska återvända till Gotland, besöka kyrkorna jag ännu inte besökt, jag ska läsa mer om min barndoms stad, om fiskarhustrurna och hamnarbetarna och biskop Bo Giertz – men även resa till platser jag aldrig varit på: sova över, köpa lokaltidningen, fråga var traktens vackraste plats finns, läsa på om lokalhistorien (hur var det här på 1400- och 1600- eller 1800-talet?), säkert skriva något, för att minnas, gå in i kyrkan, prata med prästen, pröva akustiken.
För det angår mig, hur livet ter sig i Ronneby och Lilla Edet, i Sunne och Dorotea, i Örnsköldsvik och Karesuando. Ja, självaste demokratin kräver att jag intresserar mig för tillvaron så som den gestaltar sig i hela landet. Vart fjärde år röstar jag på partier och idéer jag önskar ska styra politiken. Men jag röstar inte bara på vem jag vill ska styra ramarna kring min tillvaro; samma personer kommer också att fatta beslut som påverkar människorna i Arbrå, Borgholm, Sala, Landskrona och Hedemora. Det borde jag tänka på oftare, och det vore lättare att tänka på om jag faktiskt hade varit där.
Det kommer ta tid, mitt resonans-projekt, denna patriotiska turism, resten av livet tänker jag. Och jag kommer garanterat inte få tid att åka till Alanya, Chania eller Hurgada särskilt ofta.
Susanna Birgersson
På liknande tema
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
 | A guest post by
|
Tack för en fin och eftertänksam text! Många jagar tiden (livet) och som min mor ofta sa: de (människor omkring) lever som om var dag var den sista, förstod det inte som barn, men nu förstår jag vad hon då menade.
Känns allt viktigare för mig att gräva där jag står för att förstå vem jag är och för att kunna forma resten av mitt liv på bästa sätt.