Som svärmar av gräshoppor flyger vi ner till semesterorter vi helt saknar anknytning till. Varför försöker vi inte längre lära känna vårt eget land? Självaste demokratin bygger faktiskt på det.
Tack för en fin och eftertänksam text! Många jagar tiden (livet) och som min mor ofta sa: de (människor omkring) lever som om var dag var den sista, förstod det inte som barn, men nu förstår jag vad hon då menade.
Helt rätt att resa i sitt land men tyvärr du är sent ute efter som landet sverige har kraftigt förändrats sedan 1970,talet.Vi som växte upp på 50 0ch 60,talet känner inte länge igen vårt land sverige,,totalt förstört mycket är rivet som ex Ronneby här revs 40 av 42 kvarter fina hus ersattes Domus ..Epa varuhus som nu,också är borta så ser det ut i hela landet ..
Jag har funderat mycket på det här på sistone, detta ständiga jagande, en oro djupt inom en, nästan som ett sätt att fly från sig själv. En rädsla för att inte "hänga med"... innan det är för sent.
Att må bra och känna sig tillfreds med livet, utan behovet av att jämföra sig med andra, borde verkligen vara det viktigaste i livet... ändå finner vi oss själva styrda av ett system, en plan, som saknar någon själslig koppling.
Min farmor sa ofta, "Vi måste alla gå den vägen"... hon menade, dödens väg, där vi alla står jämlika. Kanske är det rädslan för detta öde som driver oss att "jaga" oss själva genom livet.
Det tror jag också, bra formulerat, det är den grundläggande ”stressen”! Och jag tror mycket är vunnet om man inser det. Tomheten i det man jagar blir tydligare.
Och jag tror - jag tror det verkligen - att Jesus är vägen, sanningen och LIVET, och att den som tror på honom och tar emot frälsningen från honom får evigt liv.
Så underbart skrivet! Jag kommer att läsa om och om igen. Tack. Är nu med 15årigt barnbarn i Abisko. Bara vi utan föräldrar. Vandrar. Pratar. Skrattar. Jag vill se mer av Sverige och våra grannländer. Norge! Måste vara världens vackraste land. Titta på Stugfixarna med Halvor Backe och hans underbara gäng. Man blir lyrisk. Ha de'!
Tänkvärd text. Varför blir jag då irriterad på dig/den? Är det för du romantiserar äldre tiders slit med det vardagliga? Avfärdar människor som gillar att skapa och göra det fint runt sig med bilar eller soffor, som ytliga? Tankarna om Turkiet känner jag igen, och även jag blir kränkt av de primitiva hatande idioterna som talar illa om svenskar. Men samtidigt vet jag att de flesta där fattar skillnaden och bara virrar på huvudet när extremisterna hetsar. Nej jag blir nog irriterad av att du avfärdar människor som vill leka, resa och skapa. Alla vill inte bara insupa och eftertänksamt konsumera intryck. Att kunna koppla bort och inte hela tiden tänka på allvarliga vardagliga tråkigheter, är ett sätt att leva och vara lycklig - mitt i allt elände. Det är också viktigt.
Älskar anslaget ”varför blir jag irriterad?” Genererar noggrann läsning och reflektion över den egna reaktionen.
Dock tråkigt om det verkar som att jag är emot avslappning, lekfullhet och - värst - kreativitet! Vet inte vad jag ska göra med detta ditt intryck av mig.
Men bra att tänka på att man som skribent lätt kan hamna i en lite för gravallvarlig hårdragning av något, så att glimten i ögat slocknar och allt blir lite trist…
Jo, det är väl därför smajlisar kom till 😊 om man som läsare är i en helt annan mood än den som försöker förmedla en känsla genom en text, så skär det sig ibland. Beklagar om jag uttryckte mig väl hårt ❤️
Minns när jag för första gången besökte mina hemtrakter i Hälsingland. Kände direkt att det fanns en rädsla för att trakten skulle förändras på samma sätt som de då såg i Malmö där jag bor. På den tiden 2012 tror jag det var förstod jag inte riktigt vad de reagerade emot men idag kan jag uppleva förändringen nästan på daglig basis. Därför så kände jag också så starkt för Saknad på spaning efter landet inom oss när jag läste den.
För att få veta hur det var "förr i tiden" eller "för inte så länge sedan", som du skriver, räcker det naturligtvis inte med att försöka föreställa sig det utan man måste kolla upp vad det finns för information.
Det var förstås så att de flesta människor levde närmare matproduktionen ju längre bak vi går i tiden - och det här blir ju lite petigt - för jag förstår ju ditt resonemang, men när du skriver så här "Åt man kött var det för att man dödat ett djur – eller i alla fall flått, plockat och styckat det" så stämmer det ju inte.
Här är ett litet stycke från en text i den här länken:
"Hur handlade man förr – innan det fanns köpcentrum?
Eller fanns det en sorts köpcentrum redan på 1500-talet? Jag läser att i privilegierna för Stockholms stad 1563 stod att all handel skulle drivas på Stortorget – Stockholms äldsta torg. Det låg mitt i stan och fungerade som ett nutida köpcentrum, fullt av handelsbodar med luckor mot gatan, ungefär som våra tiders kiosker. Senare fick flera torg tillåtelse till ´bond- och mångelskehandel´: på Korntorget mellan Korghamn och Kornhamn såldes spannmål och smör från Mälardalen, på Munkbrotorget grönsaker och kött. Varorna kom dit med båtar från bondgårdar runt Mälaren. På Hötorget såldes spannmål och grönsaker som kom med häst och vagn från gårdar i Roslagen. När Stockholm växte startade nya handelsplatser i stadens utkanter."
Jag förstår tankarna i din text men det blir lite platt utan mera kött på benen, lite som en fantasi.
Här är en beskrivning från Styrsö sockens hembygdsförening om hur man levde i torpen på 1800-talet:
Intressant läsning, men det finns ju så mycket mycket mer. Du får säkert svar på alla möjliga frågor om du vänder dig till de etnologiska institutionerna på universiteten, eller kanske till historiska muséer. Där kan man fråga vilka som åt kött och vilka som inte gjorde det, när man gjorde det och vilket kött det var etc.
Hälsningar och tack för att din artikel gav upphov till tankar och reflektioner.
Du skriver att "för inte så länge sedan" kom "kläderna på kroppen från det egna linet". Ja, det där är ju en intressant historia. Jag hittade den här artikeln om lin- och annan textiltillverkning:
Jag har också i sommar tänkt på hur lite vi vet om vad som händer på olika orter i vårt land., vad människorna tänker och tycker. Men har du tänkt på att så är det också i Turkiet. Där finns massor med orter där människorna tänker och tycker det ena och det andra. Turkiet har såvitt jag vet 80 miljoner invånare. De vill inte Sverige illa: "ett land som uppenbarligen vill Sverige illa", skriver du. Jag har rest runt en del där.
Och när det gäller barnen: Jag har arbetat som lärare sedan 1975 (i omgångar). Jag har även varit korttidsvikarie, och jag har träffat tusentals barn i mitt arbete. Jag kommer att tänka på alla de intelligenta, kreativa, skapande, intresserade, vänliga humoristiska barn jag träffat - de som både lär sig läsa och skriva och som kan göra egna böcker med fina fantastiska illustrationer.
"Alla delade den religiösa tro som präglade samhällets normer och lagstiftning", skriver du. Tjosan, det tror jag inte på. Vilka "alla"? Nej de här sakerna är ju något slags fördomar du har. Men visst, fördjupning är bra och Stockholmsperspektivet är inte det intressantaste i Sverige.
Vad folk tänker i Turkiet är förvisso spännande! Men jag tänker att man har ett slags medborgerligt ansvar att sätta sig in - iaf lite - i sina landsmäns tillvaro. Inte för att de är mer spännande än turkarna, utan för att de angår mig på ett annat sätt. Genom delad historia, kultur - och att vi lever tillsammans här och nu, och delar politiker och socialförsäkringssystem:-)
Finns massa bra och kreativa barn, förstås, men det finns också ett stort och växande problem med hur barn har det i dag. De lever under hård press, enormt utbud av underhållning, alltid i kontakt med jämnåriga genom sociala medier, ofta i trasiga familjer, i en skola som inte alltid fungerar - och även när den fungerar passar många väldigt dåligt. Men visst, jag hårdrar!
Jag tänkte också på, när jag reste lite i sommar, hur präglad jag som bor i Stockholm är av vad som händer där och vilka debatter som utspelar sig i lokaltidningarna här (DN, SvD) och i andra Stockholmsbaserade media. Jag vet inte, men jag kan tänka mig att folk i landet inte bryr sig så värst mycket om detta. "Så skönt", tänkte jag. Så - att undersöka mer vad som händer i resen av landet är jag helt med på
Det där med rötter är så viktigt. Hörde du PM Nilssons Sommar i P1? Har tänkt så mycket på det. På att rötter kanske skulle ge den där känslan av hemhörighet och ägarskap som jag saknar - eller iaf har för lite av.
Tack för en fin och eftertänksam text! Många jagar tiden (livet) och som min mor ofta sa: de (människor omkring) lever som om var dag var den sista, förstod det inte som barn, men nu förstår jag vad hon då menade.
Jag förstår också...
Känns allt viktigare för mig att gräva där jag står för att förstå vem jag är och för att kunna forma resten av mitt liv på bästa sätt.
Ja, förstå - eller kanske framför allt bottna i sin egen tillvaro...? Och ja, kanske då kunna göra bättre val!
Kan rekommendera släktforskning som en bra början om du inte redan skaffat dig den kunskapen om din bakgrund.
Helt rätt att resa i sitt land men tyvärr du är sent ute efter som landet sverige har kraftigt förändrats sedan 1970,talet.Vi som växte upp på 50 0ch 60,talet känner inte länge igen vårt land sverige,,totalt förstört mycket är rivet som ex Ronneby här revs 40 av 42 kvarter fina hus ersattes Domus ..Epa varuhus som nu,också är borta så ser det ut i hela landet ..
Jag har funderat mycket på det här på sistone, detta ständiga jagande, en oro djupt inom en, nästan som ett sätt att fly från sig själv. En rädsla för att inte "hänga med"... innan det är för sent.
Att må bra och känna sig tillfreds med livet, utan behovet av att jämföra sig med andra, borde verkligen vara det viktigaste i livet... ändå finner vi oss själva styrda av ett system, en plan, som saknar någon själslig koppling.
Min farmor sa ofta, "Vi måste alla gå den vägen"... hon menade, dödens väg, där vi alla står jämlika. Kanske är det rädslan för detta öde som driver oss att "jaga" oss själva genom livet.
Det tror jag också, bra formulerat, det är den grundläggande ”stressen”! Och jag tror mycket är vunnet om man inser det. Tomheten i det man jagar blir tydligare.
Och jag tror - jag tror det verkligen - att Jesus är vägen, sanningen och LIVET, och att den som tror på honom och tar emot frälsningen från honom får evigt liv.
Och då upplöses stressen…
Så underbart skrivet! Jag kommer att läsa om och om igen. Tack. Är nu med 15årigt barnbarn i Abisko. Bara vi utan föräldrar. Vandrar. Pratar. Skrattar. Jag vill se mer av Sverige och våra grannländer. Norge! Måste vara världens vackraste land. Titta på Stugfixarna med Halvor Backe och hans underbara gäng. Man blir lyrisk. Ha de'!
Tack - och tack för tips!!
Tänkvärd text. Varför blir jag då irriterad på dig/den? Är det för du romantiserar äldre tiders slit med det vardagliga? Avfärdar människor som gillar att skapa och göra det fint runt sig med bilar eller soffor, som ytliga? Tankarna om Turkiet känner jag igen, och även jag blir kränkt av de primitiva hatande idioterna som talar illa om svenskar. Men samtidigt vet jag att de flesta där fattar skillnaden och bara virrar på huvudet när extremisterna hetsar. Nej jag blir nog irriterad av att du avfärdar människor som vill leka, resa och skapa. Alla vill inte bara insupa och eftertänksamt konsumera intryck. Att kunna koppla bort och inte hela tiden tänka på allvarliga vardagliga tråkigheter, är ett sätt att leva och vara lycklig - mitt i allt elände. Det är också viktigt.
Älskar anslaget ”varför blir jag irriterad?” Genererar noggrann läsning och reflektion över den egna reaktionen.
Dock tråkigt om det verkar som att jag är emot avslappning, lekfullhet och - värst - kreativitet! Vet inte vad jag ska göra med detta ditt intryck av mig.
Men bra att tänka på att man som skribent lätt kan hamna i en lite för gravallvarlig hårdragning av något, så att glimten i ögat slocknar och allt blir lite trist…
Jo, det är väl därför smajlisar kom till 😊 om man som läsare är i en helt annan mood än den som försöker förmedla en känsla genom en text, så skär det sig ibland. Beklagar om jag uttryckte mig väl hårt ❤️
Ingen fara! Jag blev bara upplivad av kommentaren:-)
Minns när jag för första gången besökte mina hemtrakter i Hälsingland. Kände direkt att det fanns en rädsla för att trakten skulle förändras på samma sätt som de då såg i Malmö där jag bor. På den tiden 2012 tror jag det var förstod jag inte riktigt vad de reagerade emot men idag kan jag uppleva förändringen nästan på daglig basis. Därför så kände jag också så starkt för Saknad på spaning efter landet inom oss när jag läste den.
Känns som många människor vägrar att inse att världen håller på att förändras. Oavsett vad ska man leva det liv som man alltid har levt!
Den här texten resonerade i mig, kan man säga. Tack.
Oh, roligt!
För att få veta hur det var "förr i tiden" eller "för inte så länge sedan", som du skriver, räcker det naturligtvis inte med att försöka föreställa sig det utan man måste kolla upp vad det finns för information.
Det var förstås så att de flesta människor levde närmare matproduktionen ju längre bak vi går i tiden - och det här blir ju lite petigt - för jag förstår ju ditt resonemang, men när du skriver så här "Åt man kött var det för att man dödat ett djur – eller i alla fall flått, plockat och styckat det" så stämmer det ju inte.
Här är ett litet stycke från en text i den här länken:
https://lenaskriverier.com/2018/03/25/hur-handlade-man-forr-innan-det-fanns-kopcentrum/
"Hur handlade man förr – innan det fanns köpcentrum?
Eller fanns det en sorts köpcentrum redan på 1500-talet? Jag läser att i privilegierna för Stockholms stad 1563 stod att all handel skulle drivas på Stortorget – Stockholms äldsta torg. Det låg mitt i stan och fungerade som ett nutida köpcentrum, fullt av handelsbodar med luckor mot gatan, ungefär som våra tiders kiosker. Senare fick flera torg tillåtelse till ´bond- och mångelskehandel´: på Korntorget mellan Korghamn och Kornhamn såldes spannmål och smör från Mälardalen, på Munkbrotorget grönsaker och kött. Varorna kom dit med båtar från bondgårdar runt Mälaren. På Hötorget såldes spannmål och grönsaker som kom med häst och vagn från gårdar i Roslagen. När Stockholm växte startade nya handelsplatser i stadens utkanter."
Jag förstår tankarna i din text men det blir lite platt utan mera kött på benen, lite som en fantasi.
Här är en beskrivning från Styrsö sockens hembygdsförening om hur man levde i torpen på 1800-talet:
https://www.hembygd.se/styrso/hur-levde-man-i-torpet-pa-1800-talet
Intressant läsning, men det finns ju så mycket mycket mer. Du får säkert svar på alla möjliga frågor om du vänder dig till de etnologiska institutionerna på universiteten, eller kanske till historiska muséer. Där kan man fråga vilka som åt kött och vilka som inte gjorde det, när man gjorde det och vilket kött det var etc.
Hälsningar och tack för att din artikel gav upphov till tankar och reflektioner.
Ola Persson
Du skriver att "för inte så länge sedan" kom "kläderna på kroppen från det egna linet". Ja, det där är ju en intressant historia. Jag hittade den här artikeln om lin- och annan textiltillverkning:
https://www.bizstories.se/prylarna/linet-en-kultur-och-naringslivshistoria/
Jag har också i sommar tänkt på hur lite vi vet om vad som händer på olika orter i vårt land., vad människorna tänker och tycker. Men har du tänkt på att så är det också i Turkiet. Där finns massor med orter där människorna tänker och tycker det ena och det andra. Turkiet har såvitt jag vet 80 miljoner invånare. De vill inte Sverige illa: "ett land som uppenbarligen vill Sverige illa", skriver du. Jag har rest runt en del där.
Och när det gäller barnen: Jag har arbetat som lärare sedan 1975 (i omgångar). Jag har även varit korttidsvikarie, och jag har träffat tusentals barn i mitt arbete. Jag kommer att tänka på alla de intelligenta, kreativa, skapande, intresserade, vänliga humoristiska barn jag träffat - de som både lär sig läsa och skriva och som kan göra egna böcker med fina fantastiska illustrationer.
"Alla delade den religiösa tro som präglade samhällets normer och lagstiftning", skriver du. Tjosan, det tror jag inte på. Vilka "alla"? Nej de här sakerna är ju något slags fördomar du har. Men visst, fördjupning är bra och Stockholmsperspektivet är inte det intressantaste i Sverige.
Ola Persson
Vad folk tänker i Turkiet är förvisso spännande! Men jag tänker att man har ett slags medborgerligt ansvar att sätta sig in - iaf lite - i sina landsmäns tillvaro. Inte för att de är mer spännande än turkarna, utan för att de angår mig på ett annat sätt. Genom delad historia, kultur - och att vi lever tillsammans här och nu, och delar politiker och socialförsäkringssystem:-)
Finns massa bra och kreativa barn, förstås, men det finns också ett stort och växande problem med hur barn har det i dag. De lever under hård press, enormt utbud av underhållning, alltid i kontakt med jämnåriga genom sociala medier, ofta i trasiga familjer, i en skola som inte alltid fungerar - och även när den fungerar passar många väldigt dåligt. Men visst, jag hårdrar!
Läste du den här beskrivningen apropå hur det var "för inte så länge sedan":
https://www.hembygd.se/styrso/hur-levde-man-i-torpet-pa-1800-talet.
Jag tänkte också på, när jag reste lite i sommar, hur präglad jag som bor i Stockholm är av vad som händer där och vilka debatter som utspelar sig i lokaltidningarna här (DN, SvD) och i andra Stockholmsbaserade media. Jag vet inte, men jag kan tänka mig att folk i landet inte bryr sig så värst mycket om detta. "Så skönt", tänkte jag. Så - att undersöka mer vad som händer i resen av landet är jag helt med på
"För inte så länge sedan" - 1988 i Indien - spann man sin egen ull och byggde sina egna hus, såhär:
https://www.facebook.com/ola.persson.3192/posts/pfbid02TJKWtK8RtvCDvJQNsDaXyz6STLeGrZsZQX19t16AYd6j5rEQN1szkuHUttocwUL5l?comment_id=1743695029429503¬if_id=1691955481693536¬if_t=feedback_reaction_generic&ref=notif
Fin beskrivning om er resa.
Tycker själv att man måste veta vart man har sina rötter annars kan man inte verkligt först hur det är i andra länder.
Tack
Det där med rötter är så viktigt. Hörde du PM Nilssons Sommar i P1? Har tänkt så mycket på det. På att rötter kanske skulle ge den där känslan av hemhörighet och ägarskap som jag saknar - eller iaf har för lite av.
Mycket bra sommarprogram. Precis så kan jag känna för mina rötter i Hälsingland.
Bra artikel. Det finns hopp om mänskligheten.
Skönt att kunna ingjuta hopp:-)