Jag förstår inte riktigt.. om jag tar med min man på familjetillställning gör jag inte det för att visa upp oss som sexuella varelser, han är min familj helt enkelt. Om jag gick dit med mina två fruar och den enas pudel skulle det väl vara samma sak. Sen kan väl inte jag ta ansvar för att folk inte kan låta bli att låta fantasin skena iväg? I inget av fallen skulle jag sitta och gapa om vad jag tänder på sexuellt.
Vad menar du med "DN"? I det här fallet är det en relationspsykolog som svarat, jag är rätt säker på att det för henne inte spelar det minsta roll vilken politisk åskådning gästerna har.
Amir Z tror att "DN" inte "skulle haft samma inställning om paret kom ut som Sverigedemokrater". Jag påpekar dels att Bennich som frilansande relationspsykolog inte är "DN" i någon rimlig mening och dels att hon skulle bryta mot sin yrkesetik om hon skulle göra skillnad på politisk åskådning hos de hon behandlar. Vet man hur en tidning respektive en behandlande psykolog arbetar är detta självklarheter, men tycka är ju lätt.
Så, nej, Arpi har inte minsta fog för att han, utan att tydligen avkrävas källa av någon, likställer Bennichs uttalande med "DN:s". Sedan är det såklart så att det passerat DN:s ansvariga utgivare, men åtminstone jag tolkar "DN" som någon sorts narrativ av att DN:s politiska åsikter går igen i deras frilansande relationspsykologer (vilket skulle göra att de skulle bryta mot Psykologförbundets etiska riktlinjer, dvs en väldigt allvarlig anklagelse). Och hävdar man det så behöver man en källa, så enkelt är det.
Så, nej, jag är inte övertygad om psykologens inställning, men det ligger i psykologens utbildning och yrkesroll att syfta till att hjälpa patienten, och i detta fall informera omvärlden.
Min fråga till Arpi kvarstår fortfarande: Vad menar du med DN?
Jag tycker inte att det är alldeles självklart att man har rätt att bjuda med sig egna gäster på en tillställning man själv blivit inbjuden till. Att sedan dra ut det till ett omfattande resonemang om normer et cetera tycker jag är att göra en höna av en fjäder. Andra stycket i din kommentar kan väl i sig kommenteras med frågan "är påven katolik?"
Instämmer, bara för att någon har valt att skaffa barn, varför ska de tas med överallt? Har jag inte specifikt bjudit in barnen kan man väl inte bara ta med det? Eller?
Om man bor ihop håller jag med, inte om man inte är en familj. Visst bör en hel polyamorös familj med flera vuxna vara välkomna, men knappast om de inte bor ihop.
Att dessutom försöka "värva" sina syskon i vad som rimligen är en sak mellan sonen och föräldrarna vittnar enligt min uppfattning dessutom om feghet. För din egen sak utan att försöka dra in syskon är mitt råd!
Det är, tycker jag, inte rimligt att kräva att man får bjuda med sig egna gäster på andras tillställningar. Det är att vantolka saker om man därifrån ser det som att föräldrarna vill förvägra sonen med fru att leva som de vill i övrigt.
Igår bläddrade jag med nöje i "Genusdoktrinen". Idag förbluffas jag över att se den här texten signerad samme skribent - felen och halmgubbarna är så många att det är svårt att veta vart man ska börja.
Föräldrarna i det här fallet utmålas som dem som har en god värdegrund. Sonen, som nu avviker från denna värdegrund, ska stigmatiseras och hållas utanför. Låt oss göra det tydligt vem det är som stänger dörren för vem: Det är föräldrarna som inte vill ha att göra med personer som är betydelsefulla för deras egen son och dennes fru. Deras fördomsfullhet, som bl a visar sig i att de tror att sonen inte tänker på sina egna barn, spinner Arpi vidare på med sina egna gnagande misstankar "om att “polyamorös” bara är en fin omskrivning för att man vill vara otrogen." Arpis enda sätt att beskriva de nya personerna i sonens närhet som sexpartners. Vad vet Arpi om detta? Polyamori existerar på så många olika sätt, men det mest grundläggande är ju att det finns en viss skillnad mellan ett "öppet förhållande" och "polyamori" - det förstnämnda brukar användas för just en relation där det utöver ens huvudsakliga partner också finns många andra sexuella partners, medan polyamori vanligtvis åsyftar något djupare än bara sex. I vissa fall finns sex inte ens med i bilden - det går alldeles utmärkt att vara både asexuell och polyamorös. Så varför dessa tvärsäkra uttalanden? Det torde vara helt givet att det inte var två knullkompisar sonen ville ta med till familjesammankomsten. Att han är sårad beror givetvis på att det nu finns något mer i deras relation - det handlar om personer i hans närhet som, innan de ens blivit presenterade, är persona non grata för hans föräldrar. Hur ska relationen mellan föräldrarna och sonen kunna fortgå på det här viset? Det är fritt fram för föräldrarna att ta avstånd från sonen och dennes nära, men då är det tydligt att det är just föräldrarna som tagit avstånd.
"Varför anser sig vissa ha rätten att pracka på andra sina livsval, att göra andra delaktiga mot deras vilja?" - Har sonen prackat på någon annan sina livsval? Tvingat andra att bli polyamorösa? Uppenbarligen inte. Familjens 'delaktighet' sträcker sig inte längre än att visa någon slags intresse för de personer ett av barnen håller som allra kärast.
"Nu har de kommit till nästa steg: alla måste delta, hela tiden, året runt. Annars är man fördomsfull och inskränkt." - Om jag hade barn, och mitt barn förälskade sig i någon, skulle jag nog glädjas åt detta. Om mitt barn samtidigt förälskade sig i ytterligare en person och inledde ett polyamoröst förhållande, skulle jag inte bli desto mindre glad för det. Frågan är varför det förstnämnda känns självklart, medan det andra skapar sådana orosmoment som beskrivs här? Varför kräver det ena mer 'deltagande' än det andra?
"Allt oftare tycks människor vilja göra omgivningen delaktig i något slags modern exhibitionism." - Återigen infinner sig frågan vad det är för exihibitionistiskt i att uppvisa sin kärlek, i det här fallet till mer än en person? Vad kommer bli bättre av detta stigmatiserande av det Annorlunda som såväl föräldrarna som Arpi bjuder på? Vem kommer ta skada av att personer som är sonen nära kommer att välkomnas in i familjegemenskapen?
Vad gäller barn så känner jag många poly-par med barn, på samma sätt som jag känner barn som växer upp med två mammor, eller två pappor. Varför det ena skulle vara konstigare eller mer skadligt än det andra, har jag svårt att förstå.
Arpi visar med all önskvärd tydlighet vad för värdegrund som gäller för honom: "Monogami, livslång kärlek, och att det är viktigt att hålla ihop kärnfamiljen". Skulle vara intressant att se hur Arpi skulle hantera situationen om något av hans egna barn beslutade sig för att inte dela denna värdegrund, men av den här texten att döma så skulle det nog sluta ungefär som det håller på att göra med familjen som beskrivs i DN-texten.
Jag tycker att du drar det för långt. Jag kan inte läsa ut av de här läsarnas fråga att de ifrågasatte sonen och hans frus(?) val av sätt att leva, jag upplever att de snarare undrar om det verkligen ska vara nödvändigt att acceptera att de man bjuder hem villkorar sitt "ja tack" med att de får ta med sig egna gäster också. Det är väl kanske en förkastlig norm i sig då att man som värd för en tillställning tycker sig kunna avgöra vilka man bjuder men är det orimligt att man visar sina föräldrar den respekten och sedan för övrigt lever sitt eget liv som man vill?
Givetvis ifrågasatte de, det står ju tydligt i hur de menar att sonen och hustrun inte bryr sig om sina egna barn: "Jag tänker också på deras två barn som är i tidiga skolåldern och som ska behöva leva i den här minst sagt röriga konstellationen. Varför tänker de inte på barnen?"
Och föräldrarna har för all del möjligheten att porta personer som deras son ser som sina närmaste, men det är för mig ganska uppenbart att de på så vis skapar ett större avstånd mellan sig själva och sin egen son.
Angående sonen och hustrun så säger de att "de måste acceptera att det blir väldigt märkligt för oss och övriga släktingar att behöva ha detta leverne rakt i ansiktet. Och hur skall man förklara detta för alla de yngre barn och kusiner som vistas här?" Frågan för mig är snarare hur föräldrarna ska förklara för släktingar, yngre barn och kusiner att sonen inte längre deltar i familjesammankomsterna för att föräldrarna inte vill ha med sonens och hustruns närstående att göra.
Ok, då ifrågasatte de. Även om det i sig kan upplevas som märkligt i ett bejakanse så är trots allt den generationens främlingskap för den typen av liv int svårt att förstå. Lika lite som jag tycker att föräldrarna har rätt att döma sin son för hans val har sonen i mina ögon rätt att kräva att hans valda livsstil ska göra entré hos föräldrarna. Det är trots allt ett stort steg de tagit, just i förhållande till de "normer" som ju ska upplösas så långt möjligt enligt många. Jag dömer inte men är helt främmande för att mästra föräldrarna med att de ska anpassa sig om det tycker det är obehagligt. Till syvende och sidst är vi tillbaka till min fråga (som du inte kommenterar); när gavs allmän rätt att ta med sig egna gäster till tillställningar man själv blivit inbjuden till? Sedan tycker jag att det är fegt av sonen att idka utpressning mot sina syskon. Det bör väl ändå ses som en sak mellan honom och hans föräldrar, oavsett vilken ställning man tar i övrigt.
Jag kan inte låta bli att referera till Arpi lite. Det verkar inte räcka med att acceptera när normer bryts av andra, man måste omfamna det också. För att inte vara en misstänkliggjord stackare. Lite.
Var och en för väl bli salig på sin tro, jag själv skulle dels aldrig ha frågat en vilt främmande person i en tidning, dels skulle jag aldrig ha accepterat krav på egna medföljande gäster (oavsett anledning) utöver dem jag bjudit. Vill man inte komma på grund av det är det deras val.
Jag tycker det är du själv som läser allt med specifika glasögon på och gör en tolkning bland flera möjliga, som du sedan utgår från är den enda rätta trots att information saknas.
Det finns en del jag reagerar på i den här texten, men jag tänker särskilt på "Eller att ha en gnagande misstanke om att “polyamorös” bara är en fin omskrivning för att man vill vara otrogen. /.../ Jag vet, detta är oerhört provocerande för många. Tanken att vissa normer är bra för människor."
Om man faktiskt har inblick i polyamori och levande polyamorösa slås man av hur mycket man pratar om just normer, etik och moral. Försök att diskutera hur man gör relationer på ett bra sätt är påtagligt mer levande bland flersamma än monogama, och i det ingår just sådana positiva normer du talar om. Jag tänker att som konservativ skulle man också kunna bli glad åt att det finns människor som är så måna att på ett snällt och etiskt sätt göra det som nominellt monogama gjort oetiskt och osnällt i alla tider.
Och ja, givetvis är en polyamorös partner ungefär samma som monogam partner, så att berätta om sådana för sina föräldrar är lika provocerande som när monogama säger att de skaffat en ny flickvän. Men det har du nog blivit informerad om.
Det måste du ju inte. Måste du tvunget sluta respektera människor för att de bygger sitt liv på ett sätt som du ogillar så behöver du inte.
Sen verkar ju flersamhet delvis vara en läggning, men visst flersamma skulle ändå kunna leva med en partner i taget. Typ som att bisexuella skulle kunna avstå att dejta personer av sitt eget kön.
Polyfolket är början till slutet för homolobbyn. Nu kan de inte längre hävda att man är "född sån". Men man upphör aldrig att förvånas över vad nästa steg i den mediala agendan är.
Att man är "född sån" är ett bra argument om det är enda sättet att få andra att respektera en. Men man kan ju alltid ha en förhoppning om att människor kan respektera ens livsval även om de faktiskt är val.
Arpi förstår uppenbarligen inte alls hur polyamori fungerar, och det kanske är enklare så om man vill göra "en rak höger". Eller? Den relevanta frågan efter DN-artikeln är ju helt enkelt: Är det rimligt att säga upp kontakten med sitt barn för att barnet valt att vara tillsammans med två personer istället för en? Det är ju upp till var och en, men jag vet vad jag tycker.
Och, precis som det var med homosexualitet för 20 år sedan, reducerar Arpi flersamhet med självklarhet till vem/vilka någon har sex med. Någon som skulle hålla sina barn ifrån ett bröllop för att "man ska inte blanda in barnen i det där". För 20 år sedan gjorde folk det med homosexuella vigslar, eftersom man i sitt eget perversa huvud fick för sig att "allt handlade om sex". Och, ja, nu när vi har lärt oss att det minsann är OK att två personer av samma kön älskar varandra och att det inte behöver handla bara om sex så är det fortfarande helt omöjligt att någon kan vilja älska, vara tillsammans med och leva med två (eller flera) personer.
Jag hoppas mänskligheten någon gång förvärvar förmågan att generalisera.
Jag hoppas mänskligheten någon gång slutar sexualisera relationsmönster som inte råkar passa med det man själv håller på med.
Och jag hoppas att mänskligheten någon gång börjar strunta i vad samtyckande vuxna gör i sitt sovrum och accepterar människor för vad de är.
Jag skulle förresten tillägga att rubriken är fullkomligt obegriplig. Polyamori har existerat sedan urminnes tider, det är snarare det livslånga, monogama parförhållandet som är the new kid on the block, relativt sett. Vi finner exempel sedan urminnes tider på alla sorters förhållanden, och att det finns ett budord som fokuserar på frågan tyder ju på att det var ett utspritt fenomen med annat än parförhållanden.
Samtidigt är det befängt att hävda att "alla rättigheter är på plats" och att "aktivisterna fortsätter att jaga fantasidrakar att slå med sitt svärd, trots att det egentligen inte finns något motstånd". Är inte denna text ett uttryck för just ett motstånd? Här skall inte bara moraliseras och raljeras angående nymodigheterna - nej, här kommer också ett helhjärtat försvar för att hålla en son och dennes närstående utanför familjegemenskapen. Samtidigt som det ges fritt utrymme för unkna fördomar.
Knappast en fantasidrake, utan snarare en fråga som kommer att hamna på tapeten hos många familjer framöver.
I den här bloggen får vi lära oss att om man presenterar mer än en partner till sin familj så berättar man högt och tydligt vilka man har sex med. Detta i kontrast till att om man presenterar EN partner till sin familj så berättar man INTE vem man har sex med.
Eller hur??! Varför ska man överhuvudtaget presentera vem man har sex med för sin familj? Varför ska man berätta att man har gift sig eller hittat en flickvän/pojkvän alls, det är väl för privat?
Lite ogenomtänkt artikel som verkar utgå från att homosexualitet och polyamori i första hand handlar om sex. För många (de flesta) handlar det om mycket mer än så, det handlar om kärlek, vem man vill leva tillsammans med. ”Barnen” i detta exempel säger inte ”kolla vem jag har sex med”, det är med största säkerhet något som en psykolog inte skulle uppmuntra från något håll, utan ”här är en person till som jag älskar och delar mitt liv med”. Synd att debattören inte sätter sig in i ämnet lite mer innan han uttalar sig.
Denna artikeln har väntat på, som inte bara kritiserar identitetsideologin utan också tydligt visar hur den slår sönder det liv som de flesta människor vill ha och har.
Hej Ivar. Jag tror att du blandar ihop swingers (jag vill få ligga runt med andra än min partner och det vill min partner också) med polyamori (jag vill ha flera parallella kärleksrelationer, i meningen inte bara sex utan massa annat också, semestrar, gemensamma intressen, livskamratskap). Vi har levt poly i fem år. Snart kan du läsa en intervju med oss i Expressen Premium. Men vi berättar gärna mer. Du är välkommen hem på en middag till oss så kan vi prata. Vi heter Ulrik och Minna Janusson. Du hittar våra tfnnr på hitta.se. Dra iväg ett SMS så kör vi.
Jag tycker Ivars inlägg i debatten verkade baseras på missförstånd. Jag säger samma sak som många andra som kommenterat här men jag tror att förståelsen har lätt att komma bort i ett kommentarsfält. Över en bit mat brukar det vara lättare. Därav min inbjudan. Du är också välkommen om du vill fördjupa diskussionen. Mejla eller SMSa.
Känner inget behov av att redovisa för mina föräldrar eller andra närmaste vilka jag ligger med. Däremot vill jag inte förminska dem jag bygger min tillvaro, mitt liv tillsammans med genom att hålla dem undan, gömda i skuggan som en smutsig hemlighet bara för att jag råkar vara gift med en av dem jag älskar.
Jag tror absolut på livslång kärlek, hängivenhet och på att bygga starka emotionella band genom att gå genom livet i med- och motvind tillsammans.
Min frågeställning efter att ha läst det här är ju följande:
1. Låter Ivar bli att ta hem sin fru till sina föräldrar för att inte trycka upp sin sexualitet i deras ansikten?
2. Hur kan någon ta denna stilen av retorik på allvar?
3. Vad är poängen med att motsätta sig just polyamori öht? Vad riskerar polyamori skada förutom Ivars konservativa värderingar?
Jag är ytterst förvirrad över varför någon öht tar denna tomte på allvar... speciellt efter att ha lyssnat på inslaget i P1 där han blir fullkomligt retoriskt överkörd av en psykolog trots att det är Ivar som ska förställa den populistiske demagogen och opinionsbildaren i sammanhanget. Jag har, överlag, inte så mycket att kritisera public service för men när de låter såna tomtar som Ivar att få utrymme så är jag faktiskt villig att ge statligt kontrollerad media en chans som ersättning...
För det första tolkar jag inte polyamorositet som handlande om primärt sex, utan om en relation.
Men å andra sidan så är det heller inte samma sak som ett äktenskap och som vuxen lägger jag inte samma vikt vid någons dejt som någons sambo eller maka/make. Deras åtagande gentemot varandra spelar roll för vikten jag lägger vid deras relation. Som släkting är jag kanske heller inte alltid så vansinnigt intresserad av partners, det beror helt och hållet på partnern, utan på min släkting och dennes barn. Vilket jag tycker är ok.
Vad gäller balansen i respekt för olika normer är vi dock helt ense.
Tack för bra artikel Ivar.
För övrigt skulle i vart fall jag aldrig vända mig till DN för någon som helst fråga eller vägledning.
Hålleer med dig till fullo!
Jag förstår inte riktigt.. om jag tar med min man på familjetillställning gör jag inte det för att visa upp oss som sexuella varelser, han är min familj helt enkelt. Om jag gick dit med mina två fruar och den enas pudel skulle det väl vara samma sak. Sen kan väl inte jag ta ansvar för att folk inte kan låta bli att låta fantasin skena iväg? I inget av fallen skulle jag sitta och gapa om vad jag tänder på sexuellt.
De kunde ju lika gärna ha varit goda vänner till paret. Är det så kontoversiellt att ibland bjuda in "utomstående" till högtidsfirande i Sverige?
Men något säger mig att DN inte hade haft samma inställning om paret kom ut som Sverigedemokrater och bjöd med två andra Sverigedemokrater.
Vad menar du med "DN"? I det här fallet är det en relationspsykolog som svarat, jag är rätt säker på att det för henne inte spelar det minsta roll vilken politisk åskådning gästerna har.
Källa på det?
Det är Arpi som hävdar att "DN" är avsändaren, så källkrav bör avkrävas Arpi, inte mig.
What ever, du uppgav att du var övertygad med referens till psykologen. Eller ska vi ha lite historiarevision?
Amir Z tror att "DN" inte "skulle haft samma inställning om paret kom ut som Sverigedemokrater". Jag påpekar dels att Bennich som frilansande relationspsykolog inte är "DN" i någon rimlig mening och dels att hon skulle bryta mot sin yrkesetik om hon skulle göra skillnad på politisk åskådning hos de hon behandlar. Vet man hur en tidning respektive en behandlande psykolog arbetar är detta självklarheter, men tycka är ju lätt.
Det var Du som uppgav dig vara övertygad om DN-medarbetarens inställning, eller hur?
Jag har ingen aning om "DN-medarbetarens" inställning. "DN-medarbetaren" skulle jag i sig ifrågasätta, psykologerna är ju inte heltidsanställda av DN (källa, som du ju kommer fråga, är: http://psykologtidningen.se/2021/05/04/jag-har-aldrig-fatt-sa-mycket-ris-och-ros/ och citatet "jag jobbar ju på dagarna...")
Så, DN tar in psykologer för att svara på läsarnas frågor (rimligen på frilansbasis), det är inte en "DN-medarbetare". Vad gäller krav på opartiskhet hänvisar jag till Psykologförbundet: https://www.psykologforbundet.se/globalassets/yrket/yrkesetiska--principer-for-psykologer-i-norden.pdf.
Så, nej, Arpi har inte minsta fog för att han, utan att tydligen avkrävas källa av någon, likställer Bennichs uttalande med "DN:s". Sedan är det såklart så att det passerat DN:s ansvariga utgivare, men åtminstone jag tolkar "DN" som någon sorts narrativ av att DN:s politiska åsikter går igen i deras frilansande relationspsykologer (vilket skulle göra att de skulle bryta mot Psykologförbundets etiska riktlinjer, dvs en väldigt allvarlig anklagelse). Och hävdar man det så behöver man en källa, så enkelt är det.
Så, nej, jag är inte övertygad om psykologens inställning, men det ligger i psykologens utbildning och yrkesroll att syfta till att hjälpa patienten, och i detta fall informera omvärlden.
Min fråga till Arpi kvarstår fortfarande: Vad menar du med DN?
Jag tycker inte att det är alldeles självklart att man har rätt att bjuda med sig egna gäster på en tillställning man själv blivit inbjuden till. Att sedan dra ut det till ett omfattande resonemang om normer et cetera tycker jag är att göra en höna av en fjäder. Andra stycket i din kommentar kan väl i sig kommenteras med frågan "är påven katolik?"
Instämmer, bara för att någon har valt att skaffa barn, varför ska de tas med överallt? Har jag inte specifikt bjudit in barnen kan man väl inte bara ta med det? Eller?
Visst men just här framgick det att sonen själv presenterat de andra som ”partners”.
Samma sak om jag går till tandläkarn. Är totalt ointresserad av dennes sexuella läggning i en situation där min tandvård ska fokuseras på
Om man bor ihop håller jag med, inte om man inte är en familj. Visst bör en hel polyamorös familj med flera vuxna vara välkomna, men knappast om de inte bor ihop.
Jag tycker inte att någon annan än man själv avgör vem som är välkommen i ens hem.
Att dessutom försöka "värva" sina syskon i vad som rimligen är en sak mellan sonen och föräldrarna vittnar enligt min uppfattning dessutom om feghet. För din egen sak utan att försöka dra in syskon är mitt råd!
Det är, tycker jag, inte rimligt att kräva att man får bjuda med sig egna gäster på andras tillställningar. Det är att vantolka saker om man därifrån ser det som att föräldrarna vill förvägra sonen med fru att leva som de vill i övrigt.
Igår bläddrade jag med nöje i "Genusdoktrinen". Idag förbluffas jag över att se den här texten signerad samme skribent - felen och halmgubbarna är så många att det är svårt att veta vart man ska börja.
Föräldrarna i det här fallet utmålas som dem som har en god värdegrund. Sonen, som nu avviker från denna värdegrund, ska stigmatiseras och hållas utanför. Låt oss göra det tydligt vem det är som stänger dörren för vem: Det är föräldrarna som inte vill ha att göra med personer som är betydelsefulla för deras egen son och dennes fru. Deras fördomsfullhet, som bl a visar sig i att de tror att sonen inte tänker på sina egna barn, spinner Arpi vidare på med sina egna gnagande misstankar "om att “polyamorös” bara är en fin omskrivning för att man vill vara otrogen." Arpis enda sätt att beskriva de nya personerna i sonens närhet som sexpartners. Vad vet Arpi om detta? Polyamori existerar på så många olika sätt, men det mest grundläggande är ju att det finns en viss skillnad mellan ett "öppet förhållande" och "polyamori" - det förstnämnda brukar användas för just en relation där det utöver ens huvudsakliga partner också finns många andra sexuella partners, medan polyamori vanligtvis åsyftar något djupare än bara sex. I vissa fall finns sex inte ens med i bilden - det går alldeles utmärkt att vara både asexuell och polyamorös. Så varför dessa tvärsäkra uttalanden? Det torde vara helt givet att det inte var två knullkompisar sonen ville ta med till familjesammankomsten. Att han är sårad beror givetvis på att det nu finns något mer i deras relation - det handlar om personer i hans närhet som, innan de ens blivit presenterade, är persona non grata för hans föräldrar. Hur ska relationen mellan föräldrarna och sonen kunna fortgå på det här viset? Det är fritt fram för föräldrarna att ta avstånd från sonen och dennes nära, men då är det tydligt att det är just föräldrarna som tagit avstånd.
"Varför anser sig vissa ha rätten att pracka på andra sina livsval, att göra andra delaktiga mot deras vilja?" - Har sonen prackat på någon annan sina livsval? Tvingat andra att bli polyamorösa? Uppenbarligen inte. Familjens 'delaktighet' sträcker sig inte längre än att visa någon slags intresse för de personer ett av barnen håller som allra kärast.
"Nu har de kommit till nästa steg: alla måste delta, hela tiden, året runt. Annars är man fördomsfull och inskränkt." - Om jag hade barn, och mitt barn förälskade sig i någon, skulle jag nog glädjas åt detta. Om mitt barn samtidigt förälskade sig i ytterligare en person och inledde ett polyamoröst förhållande, skulle jag inte bli desto mindre glad för det. Frågan är varför det förstnämnda känns självklart, medan det andra skapar sådana orosmoment som beskrivs här? Varför kräver det ena mer 'deltagande' än det andra?
"Allt oftare tycks människor vilja göra omgivningen delaktig i något slags modern exhibitionism." - Återigen infinner sig frågan vad det är för exihibitionistiskt i att uppvisa sin kärlek, i det här fallet till mer än en person? Vad kommer bli bättre av detta stigmatiserande av det Annorlunda som såväl föräldrarna som Arpi bjuder på? Vem kommer ta skada av att personer som är sonen nära kommer att välkomnas in i familjegemenskapen?
Vad gäller barn så känner jag många poly-par med barn, på samma sätt som jag känner barn som växer upp med två mammor, eller två pappor. Varför det ena skulle vara konstigare eller mer skadligt än det andra, har jag svårt att förstå.
Arpi visar med all önskvärd tydlighet vad för värdegrund som gäller för honom: "Monogami, livslång kärlek, och att det är viktigt att hålla ihop kärnfamiljen". Skulle vara intressant att se hur Arpi skulle hantera situationen om något av hans egna barn beslutade sig för att inte dela denna värdegrund, men av den här texten att döma så skulle det nog sluta ungefär som det håller på att göra med familjen som beskrivs i DN-texten.
Jag tycker att du drar det för långt. Jag kan inte läsa ut av de här läsarnas fråga att de ifrågasatte sonen och hans frus(?) val av sätt att leva, jag upplever att de snarare undrar om det verkligen ska vara nödvändigt att acceptera att de man bjuder hem villkorar sitt "ja tack" med att de får ta med sig egna gäster också. Det är väl kanske en förkastlig norm i sig då att man som värd för en tillställning tycker sig kunna avgöra vilka man bjuder men är det orimligt att man visar sina föräldrar den respekten och sedan för övrigt lever sitt eget liv som man vill?
Givetvis ifrågasatte de, det står ju tydligt i hur de menar att sonen och hustrun inte bryr sig om sina egna barn: "Jag tänker också på deras två barn som är i tidiga skolåldern och som ska behöva leva i den här minst sagt röriga konstellationen. Varför tänker de inte på barnen?"
Och föräldrarna har för all del möjligheten att porta personer som deras son ser som sina närmaste, men det är för mig ganska uppenbart att de på så vis skapar ett större avstånd mellan sig själva och sin egen son.
Angående sonen och hustrun så säger de att "de måste acceptera att det blir väldigt märkligt för oss och övriga släktingar att behöva ha detta leverne rakt i ansiktet. Och hur skall man förklara detta för alla de yngre barn och kusiner som vistas här?" Frågan för mig är snarare hur föräldrarna ska förklara för släktingar, yngre barn och kusiner att sonen inte längre deltar i familjesammankomsterna för att föräldrarna inte vill ha med sonens och hustruns närstående att göra.
Ok, då ifrågasatte de. Även om det i sig kan upplevas som märkligt i ett bejakanse så är trots allt den generationens främlingskap för den typen av liv int svårt att förstå. Lika lite som jag tycker att föräldrarna har rätt att döma sin son för hans val har sonen i mina ögon rätt att kräva att hans valda livsstil ska göra entré hos föräldrarna. Det är trots allt ett stort steg de tagit, just i förhållande till de "normer" som ju ska upplösas så långt möjligt enligt många. Jag dömer inte men är helt främmande för att mästra föräldrarna med att de ska anpassa sig om det tycker det är obehagligt. Till syvende och sidst är vi tillbaka till min fråga (som du inte kommenterar); när gavs allmän rätt att ta med sig egna gäster till tillställningar man själv blivit inbjuden till? Sedan tycker jag att det är fegt av sonen att idka utpressning mot sina syskon. Det bör väl ändå ses som en sak mellan honom och hans föräldrar, oavsett vilken ställning man tar i övrigt.
Jag kan inte låta bli att referera till Arpi lite. Det verkar inte räcka med att acceptera när normer bryts av andra, man måste omfamna det också. För att inte vara en misstänkliggjord stackare. Lite.
Var och en för väl bli salig på sin tro, jag själv skulle dels aldrig ha frågat en vilt främmande person i en tidning, dels skulle jag aldrig ha accepterat krav på egna medföljande gäster (oavsett anledning) utöver dem jag bjudit. Vill man inte komma på grund av det är det deras val.
Du kan ju ta med dig din uppblåsbara docka till nästa släktträff.
Jag tycker det är du själv som läser allt med specifika glasögon på och gör en tolkning bland flera möjliga, som du sedan utgår från är den enda rätta trots att information saknas.
Det finns en del jag reagerar på i den här texten, men jag tänker särskilt på "Eller att ha en gnagande misstanke om att “polyamorös” bara är en fin omskrivning för att man vill vara otrogen. /.../ Jag vet, detta är oerhört provocerande för många. Tanken att vissa normer är bra för människor."
Om man faktiskt har inblick i polyamori och levande polyamorösa slås man av hur mycket man pratar om just normer, etik och moral. Försök att diskutera hur man gör relationer på ett bra sätt är påtagligt mer levande bland flersamma än monogama, och i det ingår just sådana positiva normer du talar om. Jag tänker att som konservativ skulle man också kunna bli glad åt att det finns människor som är så måna att på ett snällt och etiskt sätt göra det som nominellt monogama gjort oetiskt och osnällt i alla tider.
Och ja, givetvis är en polyamorös partner ungefär samma som monogam partner, så att berätta om sådana för sina föräldrar är lika provocerande som när monogama säger att de skaffat en ny flickvän. Men det har du nog blivit informerad om.
Polyamori är inget man är född som utan en hobby.
Och?
Varför måste jag respektera alla människors hobby?
Det måste du ju inte. Måste du tvunget sluta respektera människor för att de bygger sitt liv på ett sätt som du ogillar så behöver du inte.
Sen verkar ju flersamhet delvis vara en läggning, men visst flersamma skulle ändå kunna leva med en partner i taget. Typ som att bisexuella skulle kunna avstå att dejta personer av sitt eget kön.
Polyfolket är början till slutet för homolobbyn. Nu kan de inte längre hävda att man är "född sån". Men man upphör aldrig att förvånas över vad nästa steg i den mediala agendan är.
Att man är "född sån" är ett bra argument om det är enda sättet att få andra att respektera en. Men man kan ju alltid ha en förhoppning om att människor kan respektera ens livsval även om de faktiskt är val.
Arpi förstår uppenbarligen inte alls hur polyamori fungerar, och det kanske är enklare så om man vill göra "en rak höger". Eller? Den relevanta frågan efter DN-artikeln är ju helt enkelt: Är det rimligt att säga upp kontakten med sitt barn för att barnet valt att vara tillsammans med två personer istället för en? Det är ju upp till var och en, men jag vet vad jag tycker.
Och, precis som det var med homosexualitet för 20 år sedan, reducerar Arpi flersamhet med självklarhet till vem/vilka någon har sex med. Någon som skulle hålla sina barn ifrån ett bröllop för att "man ska inte blanda in barnen i det där". För 20 år sedan gjorde folk det med homosexuella vigslar, eftersom man i sitt eget perversa huvud fick för sig att "allt handlade om sex". Och, ja, nu när vi har lärt oss att det minsann är OK att två personer av samma kön älskar varandra och att det inte behöver handla bara om sex så är det fortfarande helt omöjligt att någon kan vilja älska, vara tillsammans med och leva med två (eller flera) personer.
Jag hoppas mänskligheten någon gång förvärvar förmågan att generalisera.
Jag hoppas mänskligheten någon gång slutar sexualisera relationsmönster som inte råkar passa med det man själv håller på med.
Och jag hoppas att mänskligheten någon gång börjar strunta i vad samtyckande vuxna gör i sitt sovrum och accepterar människor för vad de är.
Tyvärr verkar Arpi inte bidra till det.
Precis min inställning som liberal konservativ - du får leva hur du vill men jag behöver inte gilla det eller acceptera det som legitimt.
Då måste väl ändå friheten att stänga dörren till dom som inte accepterar en också finnas?
Jag skulle förresten tillägga att rubriken är fullkomligt obegriplig. Polyamori har existerat sedan urminnes tider, det är snarare det livslånga, monogama parförhållandet som är the new kid on the block, relativt sett. Vi finner exempel sedan urminnes tider på alla sorters förhållanden, och att det finns ett budord som fokuserar på frågan tyder ju på att det var ett utspritt fenomen med annat än parförhållanden.
Samtidigt är det befängt att hävda att "alla rättigheter är på plats" och att "aktivisterna fortsätter att jaga fantasidrakar att slå med sitt svärd, trots att det egentligen inte finns något motstånd". Är inte denna text ett uttryck för just ett motstånd? Här skall inte bara moraliseras och raljeras angående nymodigheterna - nej, här kommer också ett helhjärtat försvar för att hålla en son och dennes närstående utanför familjegemenskapen. Samtidigt som det ges fritt utrymme för unkna fördomar.
Knappast en fantasidrake, utan snarare en fråga som kommer att hamna på tapeten hos många familjer framöver.
polyamori har förmodligen varit patologiskt förödande (sjukdomsspridning) - därav monogami bäst.
I den här bloggen får vi lära oss att om man presenterar mer än en partner till sin familj så berättar man högt och tydligt vilka man har sex med. Detta i kontrast till att om man presenterar EN partner till sin familj så berättar man INTE vem man har sex med.
Joråsåattehhhh....
Eller hur??! Varför ska man överhuvudtaget presentera vem man har sex med för sin familj? Varför ska man berätta att man har gift sig eller hittat en flickvän/pojkvän alls, det är väl för privat?
Lika bra att inte ta med någon till familjemiddagen alls.
Lite ogenomtänkt artikel som verkar utgå från att homosexualitet och polyamori i första hand handlar om sex. För många (de flesta) handlar det om mycket mer än så, det handlar om kärlek, vem man vill leva tillsammans med. ”Barnen” i detta exempel säger inte ”kolla vem jag har sex med”, det är med största säkerhet något som en psykolog inte skulle uppmuntra från något håll, utan ”här är en person till som jag älskar och delar mitt liv med”. Synd att debattören inte sätter sig in i ämnet lite mer innan han uttalar sig.
Denna artikeln har väntat på, som inte bara kritiserar identitetsideologin utan också tydligt visar hur den slår sönder det liv som de flesta människor vill ha och har.
Hej Ivar. Jag tror att du blandar ihop swingers (jag vill få ligga runt med andra än min partner och det vill min partner också) med polyamori (jag vill ha flera parallella kärleksrelationer, i meningen inte bara sex utan massa annat också, semestrar, gemensamma intressen, livskamratskap). Vi har levt poly i fem år. Snart kan du läsa en intervju med oss i Expressen Premium. Men vi berättar gärna mer. Du är välkommen hem på en middag till oss så kan vi prata. Vi heter Ulrik och Minna Janusson. Du hittar våra tfnnr på hitta.se. Dra iväg ett SMS så kör vi.
Tycker ni att ni har en mission ? Jag o min fru har inget behov av att missionera om vår heterosexuella monogami.
Jag tycker Ivars inlägg i debatten verkade baseras på missförstånd. Jag säger samma sak som många andra som kommenterat här men jag tror att förståelsen har lätt att komma bort i ett kommentarsfält. Över en bit mat brukar det vara lättare. Därav min inbjudan. Du är också välkommen om du vill fördjupa diskussionen. Mejla eller SMSa.
Vad tycker stödhjulen om att vara stödhjul?
Känner inget behov av att redovisa för mina föräldrar eller andra närmaste vilka jag ligger med. Däremot vill jag inte förminska dem jag bygger min tillvaro, mitt liv tillsammans med genom att hålla dem undan, gömda i skuggan som en smutsig hemlighet bara för att jag råkar vara gift med en av dem jag älskar.
Jag tror absolut på livslång kärlek, hängivenhet och på att bygga starka emotionella band genom att gå genom livet i med- och motvind tillsammans.
Här kan vi läsa hur Ivar Arpi skriver en mindre bok om ett ämne som han inte alls förstår sig på. Ska vi anta att Ivar är en vit man?
Någon som vill uppdatera wikipediaartikeln om "killgissa"?
Min frågeställning efter att ha läst det här är ju följande:
1. Låter Ivar bli att ta hem sin fru till sina föräldrar för att inte trycka upp sin sexualitet i deras ansikten?
2. Hur kan någon ta denna stilen av retorik på allvar?
3. Vad är poängen med att motsätta sig just polyamori öht? Vad riskerar polyamori skada förutom Ivars konservativa värderingar?
Jag är ytterst förvirrad över varför någon öht tar denna tomte på allvar... speciellt efter att ha lyssnat på inslaget i P1 där han blir fullkomligt retoriskt överkörd av en psykolog trots att det är Ivar som ska förställa den populistiske demagogen och opinionsbildaren i sammanhanget. Jag har, överlag, inte så mycket att kritisera public service för men när de låter såna tomtar som Ivar att få utrymme så är jag faktiskt villig att ge statligt kontrollerad media en chans som ersättning...
Jag håller både med och inte.
För det första tolkar jag inte polyamorositet som handlande om primärt sex, utan om en relation.
Men å andra sidan så är det heller inte samma sak som ett äktenskap och som vuxen lägger jag inte samma vikt vid någons dejt som någons sambo eller maka/make. Deras åtagande gentemot varandra spelar roll för vikten jag lägger vid deras relation. Som släkting är jag kanske heller inte alltid så vansinnigt intresserad av partners, det beror helt och hållet på partnern, utan på min släkting och dennes barn. Vilket jag tycker är ok.
Vad gäller balansen i respekt för olika normer är vi dock helt ense.
Återigen ett uttryck för hur de som menar sig vara öppna och toleranta hemfaller åt det motsatta.