Per Gudmundson: Här är risken störst för våld i tunnelbanan
Vid Fridhemsplan och Slussen trängs helgens festbråk, men käken knäcks oftare i Hjulsta eller Rinkeby. Ny forskning visar hur våldet mot personalen skiftar längs Stockholms tunnelbanelinjer.
T-centralen, Slussen, Fridhemsplan, Medborgarplatsen… Det är i innerstaden flest människor rör sig, och det är också där mest incidenter uppstår. Det gäller både för passagerarna och för personalen.
Den centralt belägna tiondel av tunnelbanenätet som är mest drabbad står för 43 procent av våldshändelserna mot de anställda i kollektivtrafiken. Våldet följer en tydlig klocka. Och just efter midnatt tar ’de fem stora’ – T-centralen, Slussen, Medborgarplatsen, Fridhemsplan och Gullmarsplan – över tydligt. Tunnelbanans egen Inferno-krets, där promillehalten är högre än biljettintäkterna.
Det visar en ny studie från Kungliga tekniska högskolan (KTH) i Stockholm. Där pågår sedan flera år ett forskningsprojekt som analyserar platsens betydelse för brottsligheten, något som spelar roll för stadsbyggnad, arkitektur, trafikplanering och andra områden av vikt för KTH. Studien Violence against transit workers in Stockholm’s metro (Ceccato & Ali, 2025)1 publicerades i april i år, och utgår från alla inrapporterade incidenter i tunnelbanenätet från 2019 till och med 2023. Fokus ligger på våld mot tunnelbanepersonalen, men studien mäter också samtliga våldsamheter som drabbat allmänheten och övriga ordningsstörningar bland passagerarna.
Mellan klockan 20 och 01 inträffar majoriteten av attackerna mot personalen, särskilt på helgerna. Enligt KTH-forskarna är det under dessa sena timmar, då alkohol och andra rusmedel cirkulerar frikostigt, som stationerna förvandlas till riskzoner. Det finns också en säsongsvariation där våren och hösten sticker ut som särskilt oroliga perioder – kanske en fingervisning om att stockholmare är mindre benägna att slåss i vinterkylan.Det syns ett tydligt samband med förekomst av alkohol och narkotika, och med stora evenemang. Mest utsatta för våld och hot är väktare och övrig säkerhetspersonal.
Mönstret blir dock ett annat när man istället tittar på antalet incidenter i förhållande till hur mycket trafikanter som passerar. Då är det istället stationer längre ut i tunnelbanenätet och förorter med svag socioekonomi som sticker ut. Hjulsta, Norsborg, Rinkeby, Fittja och Hässelby är platser där personalen attackeras förhållandevis ofta. Forskarna lyfter ett tydligt statistiskt samband: ju högre arbetslöshet runt stationen, desto större risk att vakten får käken knäckt. Vad som är orsak och vad som är verkan går kanske inte att säga, men att socioekonomisk utsatthet spiller över på kollektivtrafikens ordningshållare är lika lite överraskande som upplyftande.
Våldsamma incidenter kan ofta förklaras av alkohol och droger, eller av trängseln vid stora publika evenemang som fotboll. Men längre ut i tunnelbanesystemet syns ett tydligt samband mellan våld mot de anställda i kollektivtrafiken och socioekonomiskt svaga områden. Där är det inte trängseln utan snarare ödsligheten och bristen på ögonvittnen som i sig kan innebära att arbetsplatsen blir mer utsatt. Forskarna skönjer dessutom en annan anledning till att våldet mot personalen blossar upp i socioekonomiskt svaga områden: en upplevelse av orättvisa. Enkätsvar visar att exempelvis biljettkontroller ibland uppfattas som utslag av orättvisa, eller rentav rasism. Då kan våldet bryta ut.
Risken ökar avsevärt med ensamarbete och osäkra anställningsformer. Många ordningsvakter och kontrollanter är unga, tillfälligt anställda av säkerhetsbolag och saknar ofta den erfarenhet och auktoritet som skulle kunna stoppa situationerna innan de spårar ur. Ensam personal som lämnas att patrullera en ödslig perrong mitt i natten blir en måltavla, snarare än en trygghetsresurs.
Riktade insatser i centrum där problemen är som störst, mer personal kvällstid, utökad övervakning i kollektivtrafiken och bättre övning på konfliktdämpande arbetsmetoder rekommenderas. En lågt hängande frukt är extra bemanning vid stora publika evenemang, som matcher vid Globen och Friends Arena. Hellre extra personal redan innan avspark än ambulanser efter slutsignal. Kroppskameror för personalen pekas dessutom av KTH-forskarna ut som en enkel quick-fix, som både kan minska våldet och göra det lättare att få gärningsmännen lagförda. Kameran ljuger som bekant sällan, till skillnad från den stökige resenären. Det är väl kända åtgärder från andra storstäder. Dock säger sig KTH-forskarna ha svårare att föreslå lösningar för de samhälleliga strukturproblem som syns i de utsatta områdena.
Per Gudmundson
Välkommen till Rak höger, Per Gudmundson!
Den näst första texten jag hittar av dig på SvD:s ledarsida är från 26 mars 2007 där du med ironisk ton skriver att en positiv följd av krisen med Mohammedkarikatyrerna är att “några svenska institut drog igång en kampanj för att utbilda journalister om Mellanöstern”. Du skriver om hur du var en av de lyckliga journalister, då fortfarande frilans, som fick tillbringa en vecka i Libanon på Journalistfondens bekostnad. Det var lärorikt, skriver du, men inte så som arrangörerna tänkt sig:
Den första föreläsningen hölls av legendariske korrespondenten Robert Fisk, som menade att regionens alla problem beror på USA:s utrikespolitik. Sista dagen fick vi lyssna på lika ryktbare Mellanösternreportern David Hirst, som konstaterade att allt var Israels fel. Man kan bara anta att allt var frid och fröjd under det ottomanska imperiet, och hade västerlänningarna bara lämnat araberna i fred hade förste mannen på månen hetat Ahmed och inte Armstrong.
– Min fråga till dig: går vi bara i cirklar i dessa debatter? Vad är sig likt och vad har ändrats?
– Vi tenderar att ha en tro på civilisationer som ständigt framåtskridande. Att alla kulturer kliver uppför en civilisatorisk trappa. Några har visserligen halkat efter, men alla är på väg åt samma håll som vi. Jag var själv relativt hoppfull när jag var i Libanon på kurs. Det var ungefär vid tiden för den så kallade cederrevolutionen, en frihetlig konvulsion i libanesisk politik. Jag tänkte att det inte var omöjligt att Libanon skulle kunna närma sig den västliga livsstilen. Nu har det gått nästan två decennier, och det är snarast vi i Sverige som har närmat oss Libanon. Någon strukturerad diskussion om varför det har blivit så verkar inte komma. Vi står helt stilla mentalt, och väntar på att Mellanöstern ska rycka upp sig.
En följdfråga: Du var under många år en av få granskare av islamism i Sverige. När du nu tittar tillbaka – från Säpo-dokument till moskébesök till jihadresor – vad var det mest absurda du stötte på som ändå passerade obemärkt i debatten? Eller som förminskades.
– Det mest absurda var - och är fortfarande - att islamismen betraktas som någon avart, som en feltolkning. I själva verket utgör de olika islamistiska rörelserna en avsevärd del av islamiskt liv. Det ena går inte att separera från det andra. Inte ens de våldsbenägna går enkelt att avgränsa. Åtskilliga av jihadisterna i Sverige har haft funktioner i moskéer som betraktas som del av den muslimska mittfåran.
Först var du journalist, sedan opinionsjournalist, sedan presschef åt Ebba Busch och nu har du varit politisk sekreterare åt Moderaterna på Lidingö. Hur förändrades din syn på svensk politik när du gick från att kommentera från utsidan till att själv vara på insidan?
– Jag kan mer om politik idag. Jag har större insikter i det praktiska hantverket. Och jag är inte lika slängig när jag ska beskriva politiska processer, som när jag var ny skribent. Jag är mer intresserad av att förstå hur någon har tänkt, än av att fördöma den som tänker annorlunda än jag.
Du fick Bohmanpriset 2014 för att du "värnat rättsstat och marknadsekonomi." Det var en annan tid, Alliansens sista tid. Nu är det Tidötider. Om du fick beskriva den svenska borgerligheten i dag – hur skulle det låta? (Och vad hade Gösta Bohman ha sagt?)
– Borgerligheten är sig ganska lik. Skillnaden är att vi har fått högerstyre. "Höger" och "borgerlig" är inte riktigt samma sak. Stora delar av borgerligheten kämpade snarast emot in i det sista, men till slut blev verkligheten för påträngande, varför vi fick ett högerstyre. Jag betraktar Tidö som "mitt" politiska projekt. Jag förespråkade samarbete med Sverigedemokraterna redan 2009, och fick en del skit för det. Vad som sker nu är en nödvändig korrigering av svensk politik. Invandringen, lag och ordning - det som uträttas genom Tidö är rätt och bra.
– Man kan nog dessutom göra gällande att politiken innebär en återgång till de normer som rådde på Bohmans tid, både vad gäller invandring, brott, försvar och kärnkraft.
Om du skulle sätta ihop en läslista på tre böcker du tycker att alla som försöker förstå Sverige borde läsa – vilka skulle det vara?
– För mig har åren med tre småbarn gjort att jag upptäckt förra sekelskiftets stora satsningar på svensk bildning. Både Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige och Verner von Heidenstams Svenskarna och deras hövdingar gavs ut som läseböcker för skolan. De är enormt lärorika. Späckade! Däri finns folksjälen.
– Sedan tror jag att man behöver läsa någon bok som skildrar 60- och 70-talet, så att det blir begripligt vilket enormt skifte Sverige gick igenom ideologiskt, som vi får städa upp efter idag, då vi korrigerar politiken igen. Kanske Lars Ullerstams debattklassiker De erotiska minoriteterna från 1964, där varje tänkbart beteende beskrivs som normalt eller rentav önskvärt, och därför borde få samhällets stöd.
Slutligen, som tredje val, ska man skippa böckerna och istället spela Crusader Kings III, från svenska bolaget Paradox. Börja som en storman på 800-talet och försök genom dina ättligar att ha ett Sverige på plats i mitten av 1400-talet när spelet tar slut.
Du är en fena på att fynda på antikvariat och second hand-butiker. Hur gör man för att hitta rätt och inte bara skräp?
– Välj marknader med välbeställda upptagningsområden. Gå ofta. Kom vid öppningsdags. Bildgoogla och läs på.
Prenumerera på eller stötta Rak höger
I takt med att fler blir betalande prenumeranter har Rak höger kunnat expandera med fler skribenter och mer innehåll. Vi får inget presstöd, vi tar inte emot pengar från någon intresseorganisation eller lobbygrupp. Det är endast tack vare er prenumeranter vi kan fortsätta vara självständiga röster i en konform samtid. Så stort tack för att ni är med, utan er hade det inget av detta varit möjligt.
Den som vill stötta oss på andra sätt än genom en prenumeration får gärna göra det med Swish, Plusgiro, Bankgiro, Paypal eller Donorbox.
Swishnummer: 123-027 60 89
Plusgiro: 198 08 62-5
Bankgiro: 5808-1837
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
Ceccato, V., & Ali, T. (2025). Violence against transit workers in Stockholm’s metro. Case Studies on Transport Policy, 20, 101457. https://doi.org/10.1016/j.cstp.2025.101457
Aaaa härligt
Rak Höger blir bara bättre & bättre
Hoppas Per blir en återkommande
Intressant och viktig information. Det är dock alltför lätt att dra alltför snabba slutsatser om vilka parametrar som bestämmer anledningen till mer våld per resenär i våra förorter. Detta borde forskarna vara väl medvetna om. Socioekonomi kan vara en av många anledningar till mer våld i förorterna liksom, nationalitet, familjeband och kultur bland de boende m.m. Ett effektivt sätt att stävja våldet i tunnelbanan borde vara att tillfälligt frihetsberöva påverkade och störande ungdomar.