Författaren Andrés Stoopendaal menar att kulturens feminisering riskerar at tränga ut manliga perspektiv. Men vad spelar det för roll om de manliga rösterna försvinner från litteraturen?
Precis detta på Biskops Arnö var det jag upplevde hände på HDK när jag läste till lärare. Min reflektion kring Heltnes intention med att skriva boken just där är att jag själv kom in på HDK med total naivitet inför var jag hamnat och jag gick bananas i konstprojekten, irriterade skiten ur klassens feministklick och det var inte så att jag sökte mig dit på djävulskap (trodde verkligen inte skolan blivit så pass ideologiserad), men jag började helt klart att sparka bakut under resans gång. Min konstnärliga kulmen nåddes när jag bjöd in min Österrikiska kvinnliga vän som jag redan haft sex med som jobbade som lärare på skolan på designavdelningen (och som själv ondgjorde sig över den svenska feminismen) till att i svart konservativ kort kjol presentera mitt projekt samtidigt som jag satt i publiken, helt utan hänvisning till varför just hon kom in och gjorde det. Hon gjorde sitt jobb och gick sedan ut. Jag fick MVG men därefter gick det utför när jag tog mig vatten över huvudet då jag valde att recensera en låt då tanken var att vi skulle välja ett klassiskt "konstverk" att recensera som en del i delkursen om konsthistoria. Jag fick av en högstatus lärare som plötsligt bara kom in och föreföll gästföreläsa en direkt tillsägelse att jag helt enkelt var tvungen att referera till Karl Marx, vilket jag vägrade just därför att jag tvingades. Jag menade att "Det är väl för fan upp till mig?". Därefter fick jag mitt 50 sidiga specialarbete om skolslöjdens historia och dess roll i 1800-talets nationalism godkänd av den rå-feministiska maktfullkomliga intendenten efter att jag läst in mig som fan på själva metoddiskussionen och efter att jag blivit anmäld för att ha varit "hotfull" i en situation med en lärare eftersom det uppgetts att hon känt sig trängd, när det i verkligheten var så att hon sagt "Här vill jag ha dig" (samtidigt som pekade på platsen bredvid sig så att jag hamnade mellan henne och dörren, när jag varit noga med att sätta mig långt bort från henne när jag kom in i rummet just för att jag var rädd för hennes feministiska världsuppfattning och verkligen ville signalera min "godhet"). Vid tiden för att jag lade fram min uppsats var jag och resten av klassens män (Vi var två kvar) portade från skolans lokaler (jag pga. ovanstående) och framläggningen skedde med endast en opponent, en slöjdprofessor, i ett dö-utrymme skolans källare. Det känns smått otroligt det som hände särskilt som den svenska skolan är i så skriande behov av lärare, och jag har flera gånger i läraryrket fått höra att just män saknas på skolorna, trots att det sedan inte är önskvärt att vara auktoritär och rättfram vilket är vad som efterfrågas på pappret. Ps. Jag har lämnat läraryrket sedan ett par år.
Verkligen intressant att ta del av dina upplevelser från HDK. Man undrar ju lite varför inte ännu fler av dessa berättelser når dagens ljus. Kanske är för få "kättare" som trots allt söker sig till dylika institutioner?
Jag tyckte om Andrés bok och poddavsnittet och jag förstår mäns förvirring kring den uppluckrade mansrollen. Emellertid bör man komma ihåg att debatten kring matriarkala klickar närmast når medelklassmannen och intellektuella i övrigt. Arbetarklassen ser ämnet som något högst irrelevant, därav flytten av deras röstmönster från sossarna till sverigedemokraterna där de sistnämnda inte i någon högre utsträckning ägnar sig åt identitetsfrågor etc. Jag som är född i slutet av 50-talet har sett denna omsvängning gällande tolkningsföreträdet om hur kvinnor är, hur de vill vara, hur män skall vara beskaffade ( inte alltid samma preferenser -gäller dock om vilken man som får ligga) , helt enkelt har mjuka frågor fått ta större plats och ord som tolerans i olika sammanhang har blivit essentiellt. Logik har fått vika för känslomässighet. Auktoritet har gett vika för allas inflytande. Nu dominerar således den mer mjuka inställningen till vad som sker inom och utom Sverige. Vi uttrycker stolt av vi är en humanitär stormakt och detta är en följd av kvinnornas inflytande i samhället. Någon jämvikt lär det aldrig bli. ”Kriget” lär fortsätta! Och om män som inte läser och inte skriver - vad blir det? Som i filmen ” Idiocracy”. Andrés uppgift om att kvinnor funnits i litteraturen som skrivande sedan 1700-talet är helt galet. Må så vara men oftast under manlig pseudonym och de var i övrigt ett fåtal. Genombrottet kom först under andra halvan av 1900-talet. Men kul avsnitt. För övrigt har jag också hoppat skrivarkurser med bara kvinnor. Kvinnor liksom män kan i grupp bli totalt irrelevanta.
Intressant inspel! Detta gäller kanske allra mest medelklassens män, men den kultur som skapas i medelklassen påverkar även andra delar av samhället. Och det inskränker sig inte till böcker, utan gäller även kultur som andra män konsumerar, som filmer, dataspel, musik mm.
Det är inte bara män som är förvirrade idag över uppluckrade roller. Detta är inte alls bara en debatt och det finns inte längre någon arbetarklass som du refererar till. Att män i t.ex. industri yrken skulle se feminiseringen i samhället som "högst" irrelevant" är en helt befängd uppfattning som helt får stå för dig men som helt saknar bäring i de yrken jag kommit i kontakt med. Feminiseringen är tvärt om ett lika vanligt samtalsälsämne som vädret och framförallt är Sverige inte ett klassamhälle så till vida att klasserna är satta/fasta. En vän till mig myntade ett bra begrepp: "Struggle class", dvs den samhällsklass som gång efter annan ramlar mellan stolarna, ibland har jobb, ibland inte, är intellektuella och i jämförelse med föräldragenerationen förfördelade men som inte har några besparingar och verkligen inte befinner sig i någon form av statisk samhällsklass.
”Klass i Sverige” från Katalys förlag redovisar forskning från Sveriges 40 främsta statsvetare, ekonomer och historiker. 49,3 procent av Sveriges befolkning tillhör arbetarklassen. 23,2 procent är mellantjänstemän, vars arbete även går ut på att planera och övervaka andras arbete. 17.9 procent är högre tjänstemän och endast 9,6 procent är företagare. Och visst har funnits och finns en ” struggle class”, som ej endast inrymmer intellektuella som har svårt med ekonomin. Uttrycket och grundsatsen användes för övrigt redan av Karl Marx och Mikhail Bakunin. Så din vän var uppenbarligen inte först på bollen.
Nu har jag ju viss erfarenhet att röra mig bland människor i olika ”klasser” och är även en så kallad klassresenär och det är inte min erfarenhet att killarna som själva definierar sig som arbetare får något av strålglans i ögonen om jag skulle ta upp frågor om könsmaktsordning, identitetsfrågor och Biskops Arnö etc men så skulle flertalet av dessa inte heller beteckna sig som intellektuella. Undantag finns naturligtvis. Ditt begrepp ”feminisering” vet jag inte riktigt vad det står för - kan vara allt från gubbar som tycker det hela gått för långt med allt tjat om jämställdhet till könsbytaren. Då kan man säkert varva väderprat med tillståndet hos det andra könet….eller hur många kön vi numera har eller om dessa helt lyser med sin frånvaro? Numera kan allt ifrågasättas. Relativismen synes förhärskande.
Klassbegreppet idag kan ju uppfattas på olika sätt. Du nämner att du gjort en klassresa och vem har inte det idag? Åt fna eller andra hållet. Precis som Marx gjorde beskriver jag min verklighet. Han skapade ju inte det han beskrev, det fanns där redan och sedan siade han om framtiden utifrån det. Men hans kristallkula var smutsig av allt kolsot och han lyckades dåligt. Tankesmedjan Timbro har puvlicerat en artikel som ger en karaktäristika av klassbegreppet idag:
Jag är fortsatt övertygad om att du inte rört dig i olika "klasser" (du använder själv av cittattecken runt begreppet och jag undrar lite varför. Jag har inte nämnt något om strålglans i ögonen, och jag förstår inte heller riktigt vad du menar med detta. Feminiseringen är en samhällstrend som diskuteras här i podden och att det börjar med gubbar som uttrycker missnöje är ganska långt från verkligheten. Hur kom du fram till den läsningen? Jag tror du och jag har mer gemensamt ideologiskt än du initialt sett. Fortsätt ifrågasätta!
jag har känslan att Ebbis använder begreppet "irrelevant" med annan syftning än du, och att ni idémässigt inte nödvändigtvis står så långt från varandra som du ser det. Jfr ngt "irrelevant" som skapande/styrande/omvälvande kraft, med ngt som är "irrelevant" som rättesnöre för hur du ska leva ditt liv. Ta t.ex. den världsreligion som du personligen har minst till övers för, och se om den inte är relevant enligt första men irrelevant enligt andra måttstocken.
(Kreuger blev mördad. Skäl; Kreuger stod emot djupa staten (Inv. o Eric. konglomeratet) och skulle ställa upp med stora nationella lån vilket skulle hindrat det planerade kriget).
Precis detta på Biskops Arnö var det jag upplevde hände på HDK när jag läste till lärare. Min reflektion kring Heltnes intention med att skriva boken just där är att jag själv kom in på HDK med total naivitet inför var jag hamnat och jag gick bananas i konstprojekten, irriterade skiten ur klassens feministklick och det var inte så att jag sökte mig dit på djävulskap (trodde verkligen inte skolan blivit så pass ideologiserad), men jag började helt klart att sparka bakut under resans gång. Min konstnärliga kulmen nåddes när jag bjöd in min Österrikiska kvinnliga vän som jag redan haft sex med som jobbade som lärare på skolan på designavdelningen (och som själv ondgjorde sig över den svenska feminismen) till att i svart konservativ kort kjol presentera mitt projekt samtidigt som jag satt i publiken, helt utan hänvisning till varför just hon kom in och gjorde det. Hon gjorde sitt jobb och gick sedan ut. Jag fick MVG men därefter gick det utför när jag tog mig vatten över huvudet då jag valde att recensera en låt då tanken var att vi skulle välja ett klassiskt "konstverk" att recensera som en del i delkursen om konsthistoria. Jag fick av en högstatus lärare som plötsligt bara kom in och föreföll gästföreläsa en direkt tillsägelse att jag helt enkelt var tvungen att referera till Karl Marx, vilket jag vägrade just därför att jag tvingades. Jag menade att "Det är väl för fan upp till mig?". Därefter fick jag mitt 50 sidiga specialarbete om skolslöjdens historia och dess roll i 1800-talets nationalism godkänd av den rå-feministiska maktfullkomliga intendenten efter att jag läst in mig som fan på själva metoddiskussionen och efter att jag blivit anmäld för att ha varit "hotfull" i en situation med en lärare eftersom det uppgetts att hon känt sig trängd, när det i verkligheten var så att hon sagt "Här vill jag ha dig" (samtidigt som pekade på platsen bredvid sig så att jag hamnade mellan henne och dörren, när jag varit noga med att sätta mig långt bort från henne när jag kom in i rummet just för att jag var rädd för hennes feministiska världsuppfattning och verkligen ville signalera min "godhet"). Vid tiden för att jag lade fram min uppsats var jag och resten av klassens män (Vi var två kvar) portade från skolans lokaler (jag pga. ovanstående) och framläggningen skedde med endast en opponent, en slöjdprofessor, i ett dö-utrymme skolans källare. Det känns smått otroligt det som hände särskilt som den svenska skolan är i så skriande behov av lärare, och jag har flera gånger i läraryrket fått höra att just män saknas på skolorna, trots att det sedan inte är önskvärt att vara auktoritär och rättfram vilket är vad som efterfrågas på pappret. Ps. Jag har lämnat läraryrket sedan ett par år.
Verkligen intressant att ta del av dina upplevelser från HDK. Man undrar ju lite varför inte ännu fler av dessa berättelser når dagens ljus. Kanske är för få "kättare" som trots allt söker sig till dylika institutioner?
Jag tyckte om Andrés bok och poddavsnittet och jag förstår mäns förvirring kring den uppluckrade mansrollen. Emellertid bör man komma ihåg att debatten kring matriarkala klickar närmast når medelklassmannen och intellektuella i övrigt. Arbetarklassen ser ämnet som något högst irrelevant, därav flytten av deras röstmönster från sossarna till sverigedemokraterna där de sistnämnda inte i någon högre utsträckning ägnar sig åt identitetsfrågor etc. Jag som är född i slutet av 50-talet har sett denna omsvängning gällande tolkningsföreträdet om hur kvinnor är, hur de vill vara, hur män skall vara beskaffade ( inte alltid samma preferenser -gäller dock om vilken man som får ligga) , helt enkelt har mjuka frågor fått ta större plats och ord som tolerans i olika sammanhang har blivit essentiellt. Logik har fått vika för känslomässighet. Auktoritet har gett vika för allas inflytande. Nu dominerar således den mer mjuka inställningen till vad som sker inom och utom Sverige. Vi uttrycker stolt av vi är en humanitär stormakt och detta är en följd av kvinnornas inflytande i samhället. Någon jämvikt lär det aldrig bli. ”Kriget” lär fortsätta! Och om män som inte läser och inte skriver - vad blir det? Som i filmen ” Idiocracy”. Andrés uppgift om att kvinnor funnits i litteraturen som skrivande sedan 1700-talet är helt galet. Må så vara men oftast under manlig pseudonym och de var i övrigt ett fåtal. Genombrottet kom först under andra halvan av 1900-talet. Men kul avsnitt. För övrigt har jag också hoppat skrivarkurser med bara kvinnor. Kvinnor liksom män kan i grupp bli totalt irrelevanta.
Intressant inspel! Detta gäller kanske allra mest medelklassens män, men den kultur som skapas i medelklassen påverkar även andra delar av samhället. Och det inskränker sig inte till böcker, utan gäller även kultur som andra män konsumerar, som filmer, dataspel, musik mm.
Det är inte bara män som är förvirrade idag över uppluckrade roller. Detta är inte alls bara en debatt och det finns inte längre någon arbetarklass som du refererar till. Att män i t.ex. industri yrken skulle se feminiseringen i samhället som "högst" irrelevant" är en helt befängd uppfattning som helt får stå för dig men som helt saknar bäring i de yrken jag kommit i kontakt med. Feminiseringen är tvärt om ett lika vanligt samtalsälsämne som vädret och framförallt är Sverige inte ett klassamhälle så till vida att klasserna är satta/fasta. En vän till mig myntade ett bra begrepp: "Struggle class", dvs den samhällsklass som gång efter annan ramlar mellan stolarna, ibland har jobb, ibland inte, är intellektuella och i jämförelse med föräldragenerationen förfördelade men som inte har några besparingar och verkligen inte befinner sig i någon form av statisk samhällsklass.
”Klass i Sverige” från Katalys förlag redovisar forskning från Sveriges 40 främsta statsvetare, ekonomer och historiker. 49,3 procent av Sveriges befolkning tillhör arbetarklassen. 23,2 procent är mellantjänstemän, vars arbete även går ut på att planera och övervaka andras arbete. 17.9 procent är högre tjänstemän och endast 9,6 procent är företagare. Och visst har funnits och finns en ” struggle class”, som ej endast inrymmer intellektuella som har svårt med ekonomin. Uttrycket och grundsatsen användes för övrigt redan av Karl Marx och Mikhail Bakunin. Så din vän var uppenbarligen inte först på bollen.
Nu har jag ju viss erfarenhet att röra mig bland människor i olika ”klasser” och är även en så kallad klassresenär och det är inte min erfarenhet att killarna som själva definierar sig som arbetare får något av strålglans i ögonen om jag skulle ta upp frågor om könsmaktsordning, identitetsfrågor och Biskops Arnö etc men så skulle flertalet av dessa inte heller beteckna sig som intellektuella. Undantag finns naturligtvis. Ditt begrepp ”feminisering” vet jag inte riktigt vad det står för - kan vara allt från gubbar som tycker det hela gått för långt med allt tjat om jämställdhet till könsbytaren. Då kan man säkert varva väderprat med tillståndet hos det andra könet….eller hur många kön vi numera har eller om dessa helt lyser med sin frånvaro? Numera kan allt ifrågasättas. Relativismen synes förhärskande.
Klassbegreppet idag kan ju uppfattas på olika sätt. Du nämner att du gjort en klassresa och vem har inte det idag? Åt fna eller andra hållet. Precis som Marx gjorde beskriver jag min verklighet. Han skapade ju inte det han beskrev, det fanns där redan och sedan siade han om framtiden utifrån det. Men hans kristallkula var smutsig av allt kolsot och han lyckades dåligt. Tankesmedjan Timbro har puvlicerat en artikel som ger en karaktäristika av klassbegreppet idag:
https://timbro.se/smedjan/sverige-ar-ett-klassamhalle-och/
Jag är fortsatt övertygad om att du inte rört dig i olika "klasser" (du använder själv av cittattecken runt begreppet och jag undrar lite varför. Jag har inte nämnt något om strålglans i ögonen, och jag förstår inte heller riktigt vad du menar med detta. Feminiseringen är en samhällstrend som diskuteras här i podden och att det börjar med gubbar som uttrycker missnöje är ganska långt från verkligheten. Hur kom du fram till den läsningen? Jag tror du och jag har mer gemensamt ideologiskt än du initialt sett. Fortsätt ifrågasätta!
jag har känslan att Ebbis använder begreppet "irrelevant" med annan syftning än du, och att ni idémässigt inte nödvändigtvis står så långt från varandra som du ser det. Jfr ngt "irrelevant" som skapande/styrande/omvälvande kraft, med ngt som är "irrelevant" som rättesnöre för hur du ska leva ditt liv. Ta t.ex. den världsreligion som du personligen har minst till övers för, och se om den inte är relevant enligt första men irrelevant enligt andra måttstocken.
Ok jag ska försöka ikväll! Peace!
😄
Hej! Jag har svårt att hålla med om detta hårklyveri om jag ska vara helt ärlig men jag hör vad du säger..Intressant tankegång.
Jag säger inte att det var en välformulerad position, bara att jag tror att det är vad hon var ute efter
Inte bara kulturen, också andra delar av den offentliga sektorn som vissa fakultet. Överallt var de uppstår sätts lojalitet framföre kunnande.
(Kreuger blev mördad. Skäl; Kreuger stod emot djupa staten (Inv. o Eric. konglomeratet) och skulle ställa upp med stora nationella lån vilket skulle hindrat det planerade kriget).