Man får inte vara kvinna
Man får inte vara kvinna
Ordet kvinna har blivit så provocerande att det rensas bort från svenska myndigheter.
“Kvinna – undvik” är rubriken på en av Vårdguiden 1177:s språkliga riktlinjer. “Undvik ordet kvinna för att beskriva att kroppar ser ut på vissa sätt” fortsätter man. Ett exempel på vad man inte bör säga är: “Många (kvinnor) är oroliga inför en förlossning.”
Om man ändå måste använda ordet kvinna ska man också ange en länk till sidan “Vad vi menar när vi skriver man eller kvinna”. Där kan man läsa:
När vi skriver ordet kvinna används ordet för att beskriva någon som har det som brukar anses som en kvinnokropp. Detsamma gäller för orden flicka eller tjej.
Vårdguiden 1177 är inte ensamma om att ha drabbats av hastigt uppkommen afasi. På Försäkringskassan har man också glömt vad en kvinna är. Såhär förklarar myndigheten vad graviditetspenning är för något:
Graviditetspenning kan betalas ut till en gravid person om hen har ett fysiskt ansträngande arbete eller om det finns risker i arbetsmiljön som gör att hen inte kan arbeta när hen är gravid.
Ordet kvinna förekommer inte.
Glömskan har även drabbat Skatteverket. I sin rättsliga vägledning vad gäller födelse skriver man att “den som föder ett barn blir automatiskt barnets vårdnadshavare genom födelsen. Detta gäller oavsett om den som föder barnet är en kvinna eller en man”. Denna formulering tycks ha uppstått nyligen. Innan ändringen skrev man, i enlighet med grundlagen, om modern och fadern. Nu minns man inte längre vad dessa ord betyder.
Det här sker inte bara i Sverige. Häromdagen pratade Cori Bush, kongressledamot för Demokraterna, om hur hon skulle göra allt hon kunde för att rädda “svarta födande personer”. Och den brittiska regeringen har i en skrivelse till FN rekommenderat att termen ”gravida kvinnor” ska överges. Det ska hädanefter heta ”gravida människor”. I slutet av förra året raderade Irlands sjukvårdsmyndighet ordet kvinna från sin sida om livmoderhalscancer och ersatte det med “personer med livmoder”.
I september 2018 dök plötsligt en reklamaffisch upp i Liverpool. På den stod det: ”woman [wʊmən], substantiv, vuxen människa av honkön”. En reklamaffisch med ordboksdefinitionen av ordet kvinna, alltså. Kellie-Jay Keen-Minshull, som arbetar för kvinnors rättigheter, hade betalat 700 brittiska pund för att sätta upp den. Orsaken var att transpersoner hade lagt beslag på ordet ”kvinna” som nu kan betyda vad som helst, enligt henne. Den fick hänga uppe i några timmar innan den blev nedtagen. Keen-Minshull utreddes efter det för hatbrott mot transpersoner.
Vad vi ser är alltså en global revolution – men uppifrån.
Hur blev det så här? Just nu pågår en intensiv debatt i Sverige som utgår från Kajsa Ekis Ekmans nya bok “Om könets existens” (Polaris, 2021). Det är en läsvärd bok på det stora hela (jag kommer att återvända till det jag är kritisk till). Särskilt delarna om hur det på senare tid, och med rekordfart, blivit kontroversiellt att det finns två kön. I synnerhet anses detta att vara kvinna problematiskt.
Ekis Ekman visar övertygande hur vi har rört oss från att definiera kön som något som har med kroppen att göra, till att vara något som snarast existerar oberoende av den. Det är en upplevelse, en självuppfattning, inte något biologiskt. Annars skriver Nationalencyklopedin såhär, och det är så Ekis Ekman inleder sin bok: ”kön är ett ord som man använder för att skilja på individer av djur, växter och andra organismer beroende på vilken sorts könsceller de har.” Men det anses alltså förlegat av allt fler, fortsätter hon:
Vad samtliga debattörer som förordar den nya teorin om kön är överens om är att kön inte har något med könsorganen att göra. Men om hur kön ska definieras finns ingen enighet.
Det brukade vara så att vi delade upp människan i två kön, och att jämställdhetskampen handlade om att vidga könsrollerna, eller upplösa dem helt. Då var det könsnormerna som skulle anpassa sig, i dag är det snarare individens kropp. För ett par år sedan skrev jag om ett förslag från regeringen där 15-åringar föreslogs, att med en förälders medgivande, få inleda könstransition med kirurgiska ingrepp på könsorganen och könskörtlar. Tack och lov stoppades det. Men responsen på artikeln var enorm. Några lesbiska kvinnor skrev till mig om hur de under uppväxten alltid ansetts och upplevt sig själva vara “pojkflickor”. En kvinna skrev om sig och sin partner:
Vi är båda exempel på typiska ’pojkflickor’, men lyckliga att denna möjlighet inte fanns när vi var i tonåren. Det vi också noterat när det gäller unga tjejer är att de inte vill vara kvinnor, men att de ofta inte vill vara män heller.
En annan skrev om hur det var att växa upp som lesbisk tjej i en småstad på landet. Hon visste knappt vad homosexualitet var och trodde därför att hon var kille, eftersom hon gillade andra tjejer.
Det hade fått fruktansvärda konsekvenser om min omvärld när jag var 10–15 år stöttat mig i den viljan.
Ekis Ekman visar övertygande hur synen på kön har förändrats: Först betraktade vi könet som kroppens och själens gemensamma essens, sedan som ett socialt konstruerat genus, och nu som en essens frikopplad från kroppen. En pojkflicka kan i dag mycket väl få höra att hon är en pojke, snarare än att det är helt okej att ha “pojkintressen”, även om man är flicka. Förr ändrades kläderna, i dag ska kropparna ändras.
Antalet barn och ungdomar som vänder sig till vården för att de upplever att de är födda i fel kön – könsdysfori eller transsexualism – har ökat lavinartat på senare år i Sverige. Lite statistik: 1998 var andelen av befolkningen som diagnosticerats med könsdysfori strax över 0 av 100 000 invånare, för att 2007 ligga på totalt 31 personer. Tio år senare hade antalet ökat med över 2 300 procent, till 727 personer. År 2018 hade totalt 5841 personer – 1 av 1700 – någon könsdysforidiagnos i Sverige. En liten strimma ljus är att Karolinska sjukhuset, efter vetenskaplig kritik, sedan 1:a maj har stoppat all hormonbehandling och pubertetsblockerare till minderåriga. Några av de potentiella biverkningarna är: kardiovaskulär sjukdom, benskörhet, infertilitet, cancer och trombossjukdom. Vi vet för lite, erkänner man.
Det är intressant hur det är just ordet kvinna som är det problematiska, snarare än man. Jag tror inte att det handlar om en komplott från patriarkatets sida för att konservera könsrollerna, vilket Kajsa Ekis Ekman teoretiserar kring. Jag, som konservativ CIS-högerman, borde väl i så fall välkomna transrörelsens upplösande av könskategerorierna eftersom det, menar hon, “återställer förlorad makt”. Kvinnan blir därmed “omöjlig som politiskt subjekt”, skriver Ekis Ekman, men jag är mer bekymrad över att kvinnan som subjekt försvinner överhuvudtaget.
Jag tror att det som sker är en oavsiktlig konsekvens av den rörelse som sattes igång av Judith Butler när hon skrev “Gender trouble” för 31 år sedan. Där påstod hon att även könet var en social konstruktion, inte bara könsrollen. Det fanns inte längre någon fast grund att stå på när även det biologiska könet var socialt konstruerat. Kvinnovetenskap döptes om till genusvetenskap, och queerfeminismen kämpade för att upplösa alla gränser. Men att allt var flytande var få nöjda med, tycks det. En dag var det några som krävde att man skulle använda deras valda pronomen. Att deras individuella upplevelse av vilket kön de hade var det enda som var verkligt. Om det biologiska könet en gång var utgångspunkten har ditt upplevda genus ersatt det som fast punkt. Ingen har längre rätt att ifrågasätta denna känsla av kön.
Och det är alltså så här man tänker inom den svenska myndighetsvärlden. Vårdguiden, Skatteverket och Försäkringskassan försöker efter bästa förmåga inkludera alla individers individuella upplevelser av sin sanna könsnatur. Om du har skägg, vagina, livmoder och/eller penis är inte väsentligt för om du är kvinna eller man. Allt som spelar roll är vad man själv känner att man är. Hur ser deras myndighetsuppdrag ut egentligen? För det är inte glömska det handlar om, såklart. Det är en ideologisk agenda vi ser uttryckas i myndighetstexterna. Men när röstade vi om att upplösa existensen av kön?
Här är ett förslag på rimlig beskrivning av verkligheten: Även om biologiska skillnader finns på gruppnivå är det svårt att veta hur en enskild individ är utifrån könstillhörighet. Variationen är stor inom könen. Men det finns två kön: män och kvinnor. Inte fler. Biologin är glasklar i det avseendet.
Tillbaka på SvD – men på kultursidan
En gång i månaden blir det en krönika av mig på SvD Kultur. Och en och annan längre essä. Jag håller på med en just nu, men att börja skriva här på Substack har tagit det mesta av min tid. Den kommer tids nog. Jag kommer inte ta massa andra sidouppdrag, men det känns spännande att få prova att vara kulturskribent då och då, utöver det jag skriver här.
Min första krönika handlar om hur social ingenjörskonst knuffar familjer till att välja den livsstil som genererar mest skatt till staten, men gör det svårt att ha tid med familjen. Detta är ett ämne där vänstern och högern i Sverige är ganska eniga. För vänstern ska kvinnan frigöras till varje pris, även om mot sin egen vilja. För högern är arbetslinjen det viktigaste värdet. Men vem värnar familjen?
Men var är podden, Ivar?
Bra fråga, Ivar! Den är på väg. Jag spelade faktiskt in ett avsnitt med Sofie Löwenmark i torsdags. Det var Sofie, som skriver på Doku, som avslöjade att en SR-medarbetare inlett en relation med en av de sex personer som Säpo klassade som säkerhetshot och tog i förvar 2019. Journalisten var den som för Ekots räkning granskade hela affären, och inslagen som producerades var minst sagt vinklade till de sex säkerhetshotens fördel och till Säpos nackdel. Och nu har alltså Doku visat att journalisten var jävig. Dessutom har inte SR hanterat frågan väl, utan snarare förvärrat förtroendeskadan genom att slå ifrån sig kritiken. Inte heller har de plockat bort inslagen från sidan. Det är en skandal.
Men på grund av tekniska problem kom inte podden ut i helgen som planerat. Det blir ett nytt försök senare i veckan. Sedan är vi igång!
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
När det dök upp i mitt flöde på FB trodde jag att det var ett skämt men efter att ha varit ut på 1177 så förstod jag att det var sant. Alla kvinnor som föder barn känner sig inte som kvinnor, det var det dummaste jag hört under hela mitt 66 åriga liv, jag har fött tre barn och jag har verkligen känt mig som kvinna alla tre gångerna även då det blev ett akut kejsarsnitt. Kan vi få detta tjänstemannaansvar nu så man får ställa stollarna mot väggen!
Om det inte finns biologiska kvinnor då finns det väl heller inte mäns våld mot kvinnor.