Lär av vänstern – använd den politiska makten!
Lär av vänstern – använd den politiska makten!
Högerns motvilja att använda politisk makt till att förändra samhället har åldrats dåligt. När motståndarna dominerar institutionerna måste man använda politiken, om man inte vill bli helt irrelevant.
“Det är aldrig försent att ge upp.” Om jag skulle få i uppdrag att skriva ett motto åt en viss sorts konservativa skulle det nog vara ungefär så. Dessa konservativa, oftast med prefixet liberal, har förvisso mycket att vara missnöjda med i dagens samhälle, men det är inte så mycket man kan göra om man ska hålla fast vid ett annat konservativt motto: gör inte politik av precis allt. För visst finns det saker man kan göra, men få vill smutsa ner sig.
En liberalkonservativ man, som varit central för svensk opinionsbildning på högerkanten, sade nyligen att det är en motståndshandling att vägra delta i galenskaperna man ser runtomkring sig. Jag väljer att inte skriva ut namnet, eftersom min kritik egentligen inte handlar om någon enskild person utan om en utbredd attityd. Konservativa ska inte engagera sig politiskt eftersom målet är att få sköta sitt. Men, medgav han, de som vanligen bara muttrar kan ibland behöva sätta sig på tvären när radikala aktivister hittar på allt värre dumheter.
Det är en liberalkonservatism formad i en tid då politiken tog sig in på allt fler områden. Alla samhällets olika sfärer, för att låna Hans L Zetterbergs terminologi, skulle underkastas politiken. Att stå emot var inte lätt, när man hade vänstermajoriteter emot sig i många decennier. Denna liberalkonservativa syn på politik formades under kalla kriget när motståndaren ansåg att alla delar av samhället tillhörde politiken. Till och med privatlivets helgd var ett borgerligt påfund. Därför stod striden om att freda det som fredas kunde från politikens framfart. Där politiken tog sig in, där förlorade vanligen högern.
Den tiden är sedan länge förbi, av olika skäl. Det räcker inte med att muttrande sätta sig på tvären, högern måste ha en egen agenda. Vänstern har tagit över de flesta institutionerna – som myndigheter, medier och universitet – och högern har därför inte särskilt goda utsikter att vinna tillbaka dessa. De konservativas attityd att hålla mer än armlängds avstånd formades när vänstern knappast märktes i dessa institutioner. Maktförhållandet var då snarast omvänt. Den arena som högern fortfarande har möjlighet att vinna är den parlamentariska – om och om igen vinner högerkoalitioner val, samtidigt som man förlorar mark på andra områden. Bland väljarna är högern jämnstark med vänstern, men bland eliterna inom akademin, kulturen och myndighetsvärlden är den underrepresenterad. Därför krävs en omvärdering av hur man kan använda politiken.
Den äldre högern har på många sätt rätt i att individen ska skyddas från staten. Men när nu statens olika ansvarsområden privatiserats i stor utsträckning, multinationella företag blivit lika starka som enskilda stater, techjättar äger våra gemensamma torg och vår data, då behöver den världsbilden uppdateras. Då behöver staten även skydda individen från institutioner och företag.
Många av de fri- och rättigheter vi åtnjuter handlar om relationen mellan den enskilde medborgaren och staten, men i realiteten är det företag och institutioner som avgör vad vi kan göra. I demokratiska stater är det sällan statsmakten som censurerar våra uttalanden, det sker mer subtilt, genom utfrysning och påtryckningar. Sociala medier-företag som Twitter och Facebook har däremot varit mer flagranta i sitt agerande. För ett par år sedan, i samband med att Elon Musk köpte Twitter, gav han journalister tillgång till data och arkiv. De visade hur Twitter har arbetat i åratal för att rigga den offentliga debatten till fördel för vänstern och till nackdel för högern. Twitter hade utåt alltid förnekat att de använt dubbla måttstockar, men de interna dokumenten visade att det är precis vad man har gjort. Få chockerades nog av avslöjandena, men det krävdes att det bekräftades för att bevisa det många anat.
I andra fall är det universitet som står för inskränkningarna av den enskildes frihet att tänka och yttra sig. Det är inte olyckliga misstag, utan helt i enlighet med de riktlinjer, regleringsbrev och styrdokument man utgår ifrån. Den utredning som UKÄ genomför om utbredningen av “cancelkultur” på universiteten är välkommen, men visar också att flera lärosäten är beredda att fara med osanning. Antalet fall av forskare, och andra i universitetsmiljön, som råkat ut för att få föreläsningar inställda, kursinnehåll ifrågasatt eller bli av med uppdrag är bara ett sätt som problemen yttrar sig på. Under lång tid har regeringar, i synnerhet den nyss avgångna, politiserat högre utbildning och forskning, vilket genomsyrar de dokument och lagar som styr verksamheterna.
Diskrimineringslagen är tydligt ett exempel på en lag som ofta tolkas på ett sätt så att organisationer lyfter in postkolonial och intersektionell teori i verksamheten. Ingen är för otillbörlig diskriminering, vågar jag påstå. Men få tycker nog att intersektionalitet, som handlar om att bryta ned vissa identitetskategorier och stärka andra. Det är en radikal ideologi, som genom fina omskrivningar om vad den går ut på, tagit sig in i hjärtat av statsförvaltningen.
Andra mål som satts av regeringar handlar om att rekrytera ett visst antal kvinnor, att lyfta in genus- och mångfaldsperspektiv i alla sammanhang, och så vidare. Cancelkultur är alltså bara toppen av isberget – de mest synliga fallen – men rötan går mycket djupare. Det handlar om en kultur där ledningen inte tjänar den akademiska friheten, utan den överideologi som vänsterstyrningen gjort naturlig. Det är maktspel, där den ena sidan är fullt medveten om detta, medan den andra vägrar att ens delta.
Ibland får man intrycket, som i det inledande exemplet, att en del i högern ser på politik ungefär som härskarringen framställs i Sagan om ringen. I J.R.R Tolkiens värld korrumperar viljan till makt, inte bara ibland, utan per definition. Den gode kanske tror att man kan använda ringens makt i goda syften, men det slutar alltid med att man i stället styrs av ringens ondska. Historien är ett “långt nederlag” i väntan på återuppståndelsen, för katoliken Tolkien. Den här defaitismen är förståelig på ett teologiskt plan, där människans syndafall gör oss oförmögna att segra slutgiltigt mot ondskan, eftersom den även bor inom oss. Det är endast genom Guds nåd vi kan nå bortom detta tillstånd, menade Tolkien.
Även om högern kanske snarare inspirerats av Friedrich Hayek, Ayn Rand och Edmund Burke, så är Tolkiens ring ändå ganska träffande för högerns aversion mot det politiska. Man är så rädd för att bli det man själv avskyr att man helt avsvär sig den helt nödvändiga makten, som krävs för att förändra. För även om makt kan korrumpera, så är den också förutsättningen för att skapa förändring i världen. Politiken kan förslava, men den kan också frigöra.
Ta exemplet med universiteten. Om verksamheten redan är politiserad av tidigare regeringar så måste en seriös höger använda samma politiska makt för att återställa, frigöra och förändra. Att avstå vore att svika dem som röstat för förändring.
Ofta när jag föreläser kommer folk fram efteråt och frågar vad man kan göra för att göra motstånd mot exempelvis genusdoktrinen, mot identitetspolitiska diktat och liknande politiska påbud. Ofta är det studenter som frågar, ibland anställda inom myndigheter, universitet eller företag. Många har erfarenhet av att vara på den förlorande sidan. Jag svarar så gott som alltid: organisera er. Slut er samman, prata med varandra, kolla upp era rättigheter, gör gemensamma protester, håll ihop. Sök förtroendeuppdrag, inta positioner och flytta inte på er i första taget. Ge inte upp.
Många gånger möts jag av förvåning, eftersom detta anses vara vänsterns metoder, men det är helt nödvändigt med organisering – även lokalt – om man vill göra motstånd. Ibland är det inte möjligt, men inom många organisationer låter den tysta majoriteten sig styras helt enkelt för att man inte vet hur många som tycker som man själv gör.
Om man värnar rättvisa, lika villkor på riktigt och tankefrihet har man en skyldighet att ifrågasätta när dessa principer börjar åsidosättas. Alla frågor ska kunna diskuteras och alla påståenden beläggas. Detta måste även tillämpas när det gäller frågor som rör kön, ras, sexuell läggning, med mera. Vilka belägg finns det för det där? Vilka är dina källor? Vilken metod användes för att nå det resultatet? Ställ frågor. Var inte rädd för att argumentera. Höj rösten.
Samtidigt ska sägas att ibland behöver man lägga ned myndigheter, eller helt strukturera om verksamheter. Om en institution är helt genompolitiserad kan det vara närmast dödfött att försöka ändra den. Ibland är det bättre att börja om. I Storbritannien har Toryregeringen lagt fram en Freedom of speech bill som bland annat innebär inrättandet av en ombudsman för akademisk frihet, som skulle stärka enskilda akademikers rättigheter gentemot universiteten. Lärosäten som kränker yttrandefriheten ska kunna bötfällas, med mera. Det är ett sätt att använda myndighetsvärlden för att stärka de värden man håller högt. Givetvis behöver jurister se över vilka lagar som har företräde här i Sverige, men att inrätta nya funktioner, och avskaffa gamla, kan vara en mer framkomlig väg än att fylla befintliga instanser med nytt innehåll. Ofta sitter kulturen i väggarna, som det heter inom organisationsteori. Riv det gamla och bygg nytt.
Det här låter kanske inte så konservativt. Men när det nedärvda är genomsyrat av vänsterns ideologier behöver man vara radikal, inte bevara det rådande. Det är något märkligt missförstånd att bevarande har ett egenvärde. Om det rådande innebär att allt du står för och värderar förtvinar och dör, då behöver man göra något åt det. Inte fetischera sitt eget nederlag, sin egen undergång.
Om inte den här regeringen lägger ned Jämställdhetsmyndigheten, vem ska då göra det? Om inte den här regeringen rullar tillbaka politiseringen av förvaltningen, vem ska då göra det? Varför låter man statsförvaltningen vimla av ideologiproducenter?
I dag är högerpolitiker ofta räddare för vad de institutionella vänstereliterna ska säga, än för vad deras väljare ska säga om de inte gör tillräckligt. Det måste ändras. Det enda sättet som högern kan reformera institutioner som tagits över av radikal vänsterideologi är genom att använda regeringsmakten. Att vara för fin för politik, eller bara ställa sig vid sidan av med likasinnade, är att bidra till sin egen fortsatta marginalisering.
Den sortens konservatism fyllde alldeles säkert en funktion under det tidevarv då den uppstod, i dag gör man sig till nyttiga idioter för vänstern. Högern måste ändra strategi.
Välkommen till Substack, Joakim Lamotte!
Det finns några karaktärsdrag som är lika ovanliga som de är beundransvärda. Att ha en moralisk kompass och vara klartänkt. Men om man inte klarar av press, om man saknar mod, då faller alla andra dygder. Tankarna far iväg, kompassnålen snurrar. Rädslan tar över.
Ju längre jag befinner mig i offentligheten, desto mer inser jag hur ovanligt det är med människor som går mot faran de ser, i stället för att fly från den. Det handlar inte om en avsaknad av rädsla, även om vissa kanske är särskilt orädda, utan om att alternativet, att vika ned sig, fly undan och tystna, är värre.
Jag tänkte på det när jag träffade Joakim Lamotte för ett tag sedan. Jag hade läst hans bok, Där stormen är – en swishhoras betraktelser (No polar publishing) och jag skulle intervjua honom om den till min podd. Han har utforskat samhällsdebattens smärtpunkter i många år och det har lett till att han hotats och hatats i en omfattning som är skrämmande. Hur kan vi säga att vi har yttrande-, mötes- och åsiktsfrihet om en journalist inte kan ställa frågor på gator och torg? Att det krävs polisskydd för det, som dessutom inte räcker till i fall efter fall. Det är som att säga att man har demokrati 364 dagar om året, förutom just på valdagen. Vi har alla de där friheterna, absolut… förutom när vi vill använda oss av dem.
De flesta av oss skulle inte orka med konstanta dödshot mot oss själva och vår familj. Är det värt det? Om Joakim Lamotte lade av hade jag haft full förståelse för det.
Men i stället har han startat en publikation här på Substack, vilket gör mig glad. För hans journalistik behövs. Att han dessutom har fått sin lön från frivilliga donationer av lyssnare och tittare, genom bland annat Swish, har inte gett honom högre status, utan tvärtom har hånats för det. Epitetet swishhora, som även är med i bokens undertitel, går alltså ut på att det är finare att få sin lön från skattesedeln via presstöd och den numera obligatoriska public service-avgiften, än att få den av folk som betalar frivilligt för något de uppskattar. Eftersom folk inte vet sitt eget bästa, enligt belackarna, är tvång fint och frivilligt fult.
Dessutom farligt. Hur finansieras han? Som Magdalena Andersson sade angående samhällsdebattören Henrik Jönsson, även han finansierad av frivilliga donationer. Tobias Baudin, Socialdemokraternas partisekreterare, vill nu se över lagstiftningen på området. Oberoende journalistik, som finansieras av prenumeranter, och inte via presstöd och andra skattepengar, tycks vara hotfullt. Den går ju inte att kontrollera från Sveavägen 68. Tänk om folk inte vet sitt eget bästa? Alla röstar ju inte ens på Socialdemokraterna längre. Klart man måste se över lagstiftningen.
Det behövs mer mod, mer klartänkthet, fler orädda journalister som utforskar de verkligt brännande frågorna utan skygglappar. Jag är därför glad att kunna erbjuda alla mina betalande prenumeranter halva priset på en prenumeration hos Joakim Lamotte här på Substack.
Klicka på speciallänken nedan för att ta del av erbjudandet!
Keep reading with a 7-day free trial
Subscribe to Rak höger med Ivar Arpi to keep reading this post and get 7 days of free access to the full post archives.