Dagens gäst är Lena Andersson som i sin nya skönlitterära bok – "Koryféerna" – skildrar Palmemordet och samhällsandan i slutet av folkhemseran. Det är även en kritisk granskning av makt och demokrati.
Vi är på läskigt hal is med oviljan till saklig diskussion och kunskapsförakt. Här i samtalet slipper man känna sig ensam. Har läst LA's bok om äkta och falsk liberalism nyligen. Tung sak och f-bannat bra. Trängs med En svensk tiger av Aron Flam bredvid sängen och de ska få sällskap med avhandlade bok i detta avsnitt.
Faktaresistens och riktiga fasoner i sk valdebatter håller annars på att ta kål på en gammal naturvetare. Tack för den allvarliga underhållningen.
Tack för en intressant intervju. Att lyssna eller läsa Lena Andersson är alltid en intellektuell utmaning, som manar till eftertanke. Det är två saker som slår mig i intervjun. Den första får mig att påminna om en understreckare i Svd om Nato skriven av Ulla Gudmundsson (2022-06-12) - Anderssons argumentering är ett klassiskt exempel på utopism. Platons idévärld svävar över texten. Politiken ska utgå från ideal och principer. Alternativet är cynism och machiavelliskt maktspel. Men i praktiken är ju politik aldrig så dikotomisk. God politik, inte minst utrikespolitik, måste innehålla både realism och utopism. Det finns mellanlägen mellan att sitta i snövita kläder längst ut på en udde och vägra kompromissa och att cyniskt maximera de egna intressena på andras bekostnad - detta är oftast något som slår mig när jag läser eller för den delen lyssnar (för säkerhets skull vill jag påpeka att det är bara en bråkdel som jag tar del av, så det är inget försök till vetenskaplig studie) på Lena. Idealet är så högt så det går inte annat än att hålla med, hur ska man kunna argumentera mot någon i snövita kläder...Det andra är på slutet när Ivar frågar vad hon ska rösta på, men i samma stund tar han tillbaka det och säger att du behöver inte berätta det. Jag tror det vore bra om vi började berätta för varandra vad vi röstar på, utan att för den skull gå i taket och börja argumentera hej vilt. En del av vår demokrati är att ha tilltro till varandra och då kunna berätta om våra innersta hemligheter som tex vad vi röstar på. Det skulle, på ett respektfullt få oss komma närmare varandra utan att för den skull ta död på meningsskiljaktigheter där ideologiska olikheter finns.
Vi är på läskigt hal is med oviljan till saklig diskussion och kunskapsförakt. Här i samtalet slipper man känna sig ensam. Har läst LA's bok om äkta och falsk liberalism nyligen. Tung sak och f-bannat bra. Trängs med En svensk tiger av Aron Flam bredvid sängen och de ska få sällskap med avhandlade bok i detta avsnitt.
Faktaresistens och riktiga fasoner i sk valdebatter håller annars på att ta kål på en gammal naturvetare. Tack för den allvarliga underhållningen.
Gillar Lena sedan jag träffade henne i P1s program "tankar om livet".
Riktigt klok eller klok på riktigt är hon.
Lärde mig en vattendelare idag.
Avgörande skillnad i
Maktlidelse och
Sanningslidelse.
Har länge tänkt på
Konsekvensetik
Sanningsetik och
Godhetsetik.
Tack Ivar har lyssnat på dig i Hotspot och gillar din långsamma, eftertänksamma stil.
Du hinner fånga viktiga nyansskillnader under betänketiden och ordvalet.
Ser fram emot att lyssna på detta!
Tack för en intressant intervju. Att lyssna eller läsa Lena Andersson är alltid en intellektuell utmaning, som manar till eftertanke. Det är två saker som slår mig i intervjun. Den första får mig att påminna om en understreckare i Svd om Nato skriven av Ulla Gudmundsson (2022-06-12) - Anderssons argumentering är ett klassiskt exempel på utopism. Platons idévärld svävar över texten. Politiken ska utgå från ideal och principer. Alternativet är cynism och machiavelliskt maktspel. Men i praktiken är ju politik aldrig så dikotomisk. God politik, inte minst utrikespolitik, måste innehålla både realism och utopism. Det finns mellanlägen mellan att sitta i snövita kläder längst ut på en udde och vägra kompromissa och att cyniskt maximera de egna intressena på andras bekostnad - detta är oftast något som slår mig när jag läser eller för den delen lyssnar (för säkerhets skull vill jag påpeka att det är bara en bråkdel som jag tar del av, så det är inget försök till vetenskaplig studie) på Lena. Idealet är så högt så det går inte annat än att hålla med, hur ska man kunna argumentera mot någon i snövita kläder...Det andra är på slutet när Ivar frågar vad hon ska rösta på, men i samma stund tar han tillbaka det och säger att du behöver inte berätta det. Jag tror det vore bra om vi började berätta för varandra vad vi röstar på, utan att för den skull gå i taket och börja argumentera hej vilt. En del av vår demokrati är att ha tilltro till varandra och då kunna berätta om våra innersta hemligheter som tex vad vi röstar på. Det skulle, på ett respektfullt få oss komma närmare varandra utan att för den skull ta död på meningsskiljaktigheter där ideologiska olikheter finns.