Johan Lundberg: LVU-kampanjens skattefinansierade rötter
Uppdrag granskning visar att LVU-kampanjen hade stöd i svenska moskéer. De missar dock hur islamistiska aktivister runt Ibn Rushd och Kitimbwa Sabuni redan hade krattat manegen.
Uppdrag Gransknings tredelade serie om den så kallade LVU-kampanjen, är på många sätt tankeväckande – inte minst naturligtvis på grund av denna desinformationskampanjs enorma genomslag. När konspirationsteorierna, om att den svenska socialtjänsten systematiskt tvångsomhändertar barn till muslimska föräldrar med stöd i lagen om vård av unga (LVU), nådde fram till och började sprida sig i den arabisktalande världens medier, kunde situationen med all rätt beskrivas som systemhotande för svensk del. Den höjda terrorhotsnivån tydliggjorde om hur allvarligt läget var.
UG:s program vittnar inte minst om ett stort mått av handfallenhet hos svenska myndigheter och medier, vilket var en bidragande orsak till att kampanjen kunde växa sig större och större – och under lång tid inte möta något egentligt motstånd. Både ansvariga myndigheter och regering dröjde länge med att svara på kampanjens bisarra påståenden. Det var i det avseendet symptomatiskt att Doku, som finansieras helt med privata donationer finansierade (som det, för transparensens skull, bör påpekas att jag var med om att grunda samt suttit i styrelsen för) var först med att uppmärksamma LVU-kampanjen. Först därefter fick det medial uppmärksamhet, trots att det då hade varit en pågående händelse under en längre tid.
Ett annat tankeväckande inslag i Uppdrag granskning är naturligtvis de svenska moskéernas inställning till påståendena om den svenska socialtjänstens tvångsomhändertaganden. Efter att riksmedierna till sist fått upp ögonen för kampanjerna, var Stockholms moské snabba med att bjuda in dåvarande kulturministern Jeanette Gustafsdotter (S). I mötet med henne lät imamen Khaled Ad-Dib påskina att nu var det dags att samla alla goda krafter för att bistå med kunskap om den svenska socialtjänstens roll i samhället. Lovvärt, såklart.
Men samma imam visar sig emellertid inte lika intresserad av kulturöverbryggande verksamhet när Uppdrag granskning låter en arabiskspråkig kvinna ringa upp honom för att få råd. Ska hon tala sanning eller ljuga för socialtjänsten, efter att ha fått en orosanmälan baserad på att hon ska ha slagit sitt barn (vilket hon för imamen erkänner sig ha gjort). Imamen råder henne att ljuga för socialtjänsten, och att även skrämma upp sonen med hot om att hon kan hamna i fängelse om han talar sanning om misshandeln. Goda krafter, var det ja.
När Uppdrag Granskning sedan ringer upp och konfronterar imamen förnekar han att han sagt detta – som givetvis finns inspelat. Därefter låter sig moskédirektören Mahmoud Khalfi, även han imam vid Srockholms moské, intervjuas om sin kollegas yttranden och vecklar då in sig i obegripliga resonemang om varför Khaled Ad-Dib inte har sagt det som han bevisligen har sagt.
Dock är Stockholms moské inte ensam om att ge rådet till den uppringande kvinnan om att ljuga för socialtjänsten. Av de sexton moskéer där imamer valde att svara på frågan, gavs rådet om att ljuga av elva imamer. Annars riskerade hon att få barnet omhändertaget, poängterade flera av dem.
Att hela två tredjedelar av de undersökta moskéerna uppenbarligen inte engagerade sig mer än kosmetiskt mot LVU-kampanjens falska narrativ och dessutom gav råd som på många sätt bekräftade kampanjens påståenden, är inget mindre än skandalöst.
När det dock gäller bakgrunden till att detta narrativ började spridas, kan man fråga sig om inte det muslimska civilsamhället har ett ännu större ansvar än vad som framkommer i UG:s serie. I den typ av aktivistiska miljöer där akademisk postkolonialism gärna samsas med islamism, var påståendena om att myndigheter kidnappar barn i omlopp redan flera år före LVU-kampanjen. Redan 2016 höll till exempel Kitimbwa Sabuni ett tal i Rinkeby i samband med kampanjen Förorten mot våld.
Där påstods sådant som att ”kolonialismen tog aldrig slut”, att ”förorterna [. . .] blev de nya kolonierna” och miljonprogrammen ”uppsamlingsplats för oss, jordens fördömda”, vilka där kunde ”kontrolleras” och ”polisbevakas”.
Som grädde på moset, och med direkta implikationer för LVU-kampanjen, hävdade Sabuni att ”32 000 barn varje år tas ifrån sina föräldrar och i stället placeras utanför föräldrahemmet genom socialtjänstens ingripanden”. Det handlade enligt honom om ”svarta och bruna barn som flyttas från miljonprogramsområdena till majoritetssvenska familjer i villa- och radhusområdena”. Med hjälp av ”socialtjänstens utredningar” som inte är ”rättssäkra” påstods ”vita” socialsekreterare” agera i enlighet med ”den koloniala ordningen” där ”kolonisatören” hämtar ”vad den behöver från den koloniserade. Även deras barn."
Detta låg inte Kitimbwa Sabuni i fatet i hans fortsatta karriär inom myndighetsvärlden. I dag är han utvecklingsledare på länsstyrelsen i Stockholm. Sedan länge tillhör han det nätverk av antirasistiska aktivister som, när de inte fyller i bidragsansökningar om diverse civilsamhälles- och integrationssatsningar, gör sitt bästa för att framträda som försvenskade kombinationer av Malcolm X, Sayyid Qutb och Frantz Fanon.
Man kan också fundera över om 32 000 omhändertagna barn är i närheten av att vara en korrekt siffra, med tanke på att det föddes i snitt 110 392 barn om året, under de tio år som föregick Sabunis påstående. 29 procent av alla barn som föddes skulle alltså bli omhändertagna, om det han påstod var korrekt.
I samma nätverk har även ingått en rad förgrundsgestalter i studieförbundet Ibn Rushd. Redan 2018, i samband med Folkbildningsrådets granskning av detta studieförbund, uppmärksammade Amineh Kakabaveh, före detta vänsterpartistisk riksdagsledamot, hur Ibn Rushd anmält Sverige till FN för rasism.I anklagelseakten hänvisade just till att socialtjänsten omhändertog barn särskilt från muslimer på ett diskriminerande sätt.
Att dessa tidiga påståenden om svenska myndigheters systematiska bortrövanden av icke-svenska barn inte uppmärksammades och ifrågasattes mer berodde på en enda sak: rädsla för att anklagas för islamofobi. En som fick betala priset för att utmana nätverken runt Sabuni och Ibn Rushd var den göteborgsbaserade socialdemokraten Ann-Sofie Hermansson, som drogs inför rätta för förtal efter att hon opponerat sig mot retoriken bland dem som var först med att tala LVU-aktivisternas språk. Hon friades till sist från anklagelserna om grovt förtal, men processen visade att aktivisterna gärna använder statens maktmedel för att gagna sin sak och skrämma meningsmotståndare. Samma stat som de i andra sammanhang fördömer för att vara en förtryckande, rasistisk och kolonial.
För att till fullo förstå hur LVU-kampanjen under så lång tid kunde passera under svenska myndigheters radar är det kort sagt nödvändigt att även ta i beaktande det förarbete som gjordes av en rad identitetspolitiskt anstuckna vänsterdebattörer, som för detta uppmuntrades med mångmiljonbelopp av den svenska staten.
Det finns inget skäl att tro att det upphört.
Johan Lundberg
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
 |
|
När extrema grupper med ideologiska avsikter orsakar självcensur hos massmedia och medier så är detta ett mycket allvarligt hot mot demokratin, en demokrati som är bräcklig men försvaras tappert av några modiga journalister. Tack Johan och Ivar!
En bra och viktig inlaga! Hoppas att den blir läst av många!