Inställd kvotering på Uppsala universitet

För få kvinnor sökte professuren i modern historia. Trots att man förlängde ansökningstiden landade andelen på endast 22 procent. Då ställdes rekryteringen in, men med nya argument.

Foto: David Naylor/Uppsala universitet

Kvotering är olagligt i Sverige. Så det gäller att sköta det snyggt. Att tillsätta en tjänst där man på förhand har uteslutit det ena könet är olagligt, men att göra om samma rekrytering gång på gång tills man har fått fram en kvalificerad person med rätt kön är inte olagligt. Dessutom kan den förslagne sopa igen spåren.

På institutionen för historia vid Uppsala universitet utlystes under våren en professur i historia med inriktning mot modern historia. Men det var alldeles för få kvinnor som sökte, ansåg institutionen, och förlängde därför ansökningstiden. När tiden löpte ut var fyra kvinnor av de totalt arton sökande (22 procent). Det var fortfarande för få ansåg man. På ett möte med fakultetsnämnden den 25 maj ville man därför avbryta:

Eftersom sökfältet är närmast enkönat planerar fakulteten att anhålla hos rektor om att avbryta rekryteringen för att göra en ny utlysning vid ett senare tillfälle och då vidta ytterligare åtgärder för att få sökanden från båda juridiska könen. 

En av de sökande jag har pratat med anser att den här sortens identitetspolitik är djupt antiintellektuell. Hen påpekar att jämställdhet, eller något om underrepresenterat kön, inte angavs som faktor i utlysningen.

– Om det inte är förankrat i utlysningen tycker jag inte att det ska användas. Man bör inte frångå grunderna i utlysningen bara för att man hade önskat andra sökande. Det är godtyckligt. Om man börjar göra såhär, var slutar det? 

Men frågar man Erik Lindberg, professor i historia och dekan för historisk-filosofiska fakulteten, har avbrytandet inte alls med kön att göra.

– Anledningen till att vi avbröt rekryteringen är att vi ville ha högre krav på profilen och ett bredare internationellt sökfält. Annonsen gick tyvärr bara ut på svenska, så vi vill ta ett omtag på det här.

Han hänvisar till ett möte i fakultetsnämnden som hölls den 15 juni, där man plötsligt ändrat argumentationen. Borta är tanken om att det var för få kvinnor som sökte. 

Men under ert möte den 25 maj anger ni att ni vill avbryta rekryteringen för att det handlar om ett “alltför enkönat sökfält”.

– Vi kom fram till att det där inte är en godtagbar grund. Vi rekryterar efter skicklighet och kompetens oavsett vilket kön man har. Det var en olycklig formulering. 

Eller så var det inte en olycklig formulering, utan det egentliga skälet. Det tror i alla fall den sökande jag pratat med.

– Jag har svårt att köpa att man plötsligt ändrar sin argumentation.

En tolkning är att man inser att det inte ser bra ut att avbryta en rekrytering på grund av att det är för få kvinnliga sökande. Då byter man helt enkelt argumentationslinje. Kanske för att slippa kritik (som den du just läser). Men fram till mötet den 15 juni verkar det inte ha angetts något annat skäl än att andelen kvinnliga sökande var för liten. Detta angavs som sagt även som anledning till att man förlängde ansökningstiden och det angavs som skäl till att avbryta rekryteringen. Är det verkligen troligt att man sedan plötsligt kom till insikt om att man egentligen hade haft ett helt annat skäl? Den 22 juni avbröt rektorn för Uppsala universitet rekryteringen, alldeles oavsett vilket som var det verkliga skälet. 

Det är nu inte första gången något liknande sker på Uppsala universitet. I arbetet med Genusdoktrinen (Fri tanke, 2020) pratade Anna-Karin Wyndhamn och jag bland annat med Maxim Zabzine, som är professor inom teoretisk fysik och avdelningsföreståndare för teoretisk fysik på Uppsala universitet. Han berättade för oss hur en genussatsning på fakulteten blev till kvotering. Fem biträdande universitetslektorer skulle anställas, men bara kvinnliga. Eftersom regelrätt kvotering är olaglig behövde tjänsterna utlysas som om de var öppna att söka för vem som helst, även män. Men enligt Zabzine gjorde fakulteten klart att pengastödet var beroende av forskarens könstillhörighet. Om avdelningen försökte anställa en man, skulle finansieringen utebli. Upplägget innebar att sökfältet fick riggas tillsammans med nogsamt val av sakkunnig som var med på premissen att gynna kvinnliga sökande. 

Detta är inte heller ett isolerat fall, utan något vi sett på fler lärosäten. Sven Engström, tidigare ordförande i Chalmers rekryteringskommitté, har i Chalmers magasin sagt att Chalmers kanske bör lämna forskningsområden med för få kvinnor: “Varför ska vi vara på ett enkönat område?” Om det bara är män som forskar inom exempelvis vätgasmotorer, eller något annat klimatsmart, ska alltså Chalmers inte syssla med det, även om det är bra för klimatet. Andelen kvinnor är viktigare än nyttan av forskningen. Det är samma tekniska högskola som avsatt 300 miljoner för ett stort jämställdhetsprojekt inriktat på att enbart rekrytera kvinnor.

På Lunds tekniska högskola har man också vikt tjänster åt kvinnliga sökande. Man gör allt man kan för att bakom lyckta dörrar skräddarsy en tjänst så att den kan gå till en kvinna. Utåt upprätthåller man skenet om att det går rättvist till, med en öppen utlysning av tjänst. För den som inte lusläser deras interna planer får man aldrig veta att spelet är riggat. En man kanske till och med söker en tjänst han inte har någon chans att få. Eller om denna man får tjänsten fryser den inne, eftersom fakulteten då uppmanar institutionen att dra tillbaka tjänsten och börja om. Man ska till varje pris hitta en kvinna för att nå det politiska målet om en viss andel kvinnliga professorer. Detta fick Mikael P Sundqvist, lektor i Matematik på LTH, att anmäla förfarandet som ett fall av könsdiskriminering till Diskrimineringsombudsmannen (DO). 

Men trots att det är ett och ett halvt år sedan han gjorde anmälan har DO inte ens svarat honom. Kanske är det Sundqvist anmälde en sorts diskriminering som inte anses felaktig.

Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)