Ivar och Anna-Karin har läst Lapo Lappins granskning av Alex Schulmans relation till verkligheten. Får en roman påstå vad som helst om historia personer? Vad är ens sanning för begrepp?
Genom att skriva i romanform kan en författare dölja sin brist på faktakunskaper och genom att beskriva verkliga sammanhang med subjektiva känslor så kan det bli lättare för författaren att fånga en bredare läsekrets för att få ut sitt önskade budskap.
Hur kan någon tycka att det är värt att skriva en bok om en nobody som Sven Stolpe? Men om man ändå ska göra det måste man ju naturligtvis motivera det genom att brodera med påståenden som ingen kan kolla upp, t ex att han var en mordisk sadist. Jag vet ingenting om personen, men jag är ganska säker på att jag hade känt till om han hade mördat någon. Och sadist? Hur ska man veta vad som pågår i någons hjärna? Och även om det pågår hemskheter där måste man ställa frågan: kan personen skilja på verklighet och fantasi? Lever han ut tankarna? Har han t ex mördat någon? Om inte, är det vanvett och grovt förtal att påstå något sådant.
Låt säga att vi hade kunnat veta vad som pågick i Stolpes hjärna och att vi funnit något vi inte gillade där. Är detta tillräckligt för att vi ska kalla honom mordisk sadist? Ska vi vara rädda för honom? Det är att sätta ribban orimligt högt. Nästan alla människor har haft våldsamma tankar någon gång, enligt forskningen. Att låta diffusa tankar hos någon avgöra hur vi ska behandla personen är ett recept på katastrof. Svenskar är fega och om svenskar ska få avgöra vilka som ska drabbas av livsförbud (lebensverbot) baserat på grumliga fantasier, kommer alla att behöva kontrollera alla.
Det är dessutom väldigt konstigt att vi i Sverige alltid dömer människor efter hur de beter sig sedan de provocerats, dvs man blir bedömd för sådant som är direkta konsekvenser av provokationer. En lugn och fredlig person som blir knuffad, bespottad osv under lång tid kommer naturligtvis att bli förbannad och så småningom reagera, kanske t o m våldsamt. Ska detta ses som bevis för personens våldsamhet? Ska man dömas för det?
Alex verkar vara en väldigt bitter man som publikt gör upp med sina släktingar och inte minst sin mor.
Frågan är vem som står härnäst i kön? Ivars jämnförelse med Lance Armstrong passar väl in här, d,v,s, "business as usual".
Genom att skriva i romanform kan en författare dölja sin brist på faktakunskaper och genom att beskriva verkliga sammanhang med subjektiva känslor så kan det bli lättare för författaren att fånga en bredare läsekrets för att få ut sitt önskade budskap.
Jag bara älskar Anna-Karin, ni två är en sån bra kombo😊
Hur kan någon tycka att det är värt att skriva en bok om en nobody som Sven Stolpe? Men om man ändå ska göra det måste man ju naturligtvis motivera det genom att brodera med påståenden som ingen kan kolla upp, t ex att han var en mordisk sadist. Jag vet ingenting om personen, men jag är ganska säker på att jag hade känt till om han hade mördat någon. Och sadist? Hur ska man veta vad som pågår i någons hjärna? Och även om det pågår hemskheter där måste man ställa frågan: kan personen skilja på verklighet och fantasi? Lever han ut tankarna? Har han t ex mördat någon? Om inte, är det vanvett och grovt förtal att påstå något sådant.
Låt säga att vi hade kunnat veta vad som pågick i Stolpes hjärna och att vi funnit något vi inte gillade där. Är detta tillräckligt för att vi ska kalla honom mordisk sadist? Ska vi vara rädda för honom? Det är att sätta ribban orimligt högt. Nästan alla människor har haft våldsamma tankar någon gång, enligt forskningen. Att låta diffusa tankar hos någon avgöra hur vi ska behandla personen är ett recept på katastrof. Svenskar är fega och om svenskar ska få avgöra vilka som ska drabbas av livsförbud (lebensverbot) baserat på grumliga fantasier, kommer alla att behöva kontrollera alla.
Det är dessutom väldigt konstigt att vi i Sverige alltid dömer människor efter hur de beter sig sedan de provocerats, dvs man blir bedömd för sådant som är direkta konsekvenser av provokationer. En lugn och fredlig person som blir knuffad, bespottad osv under lång tid kommer naturligtvis att bli förbannad och så småningom reagera, kanske t o m våldsamt. Ska detta ses som bevis för personens våldsamhet? Ska man dömas för det?
Mystisk skygghet, lögnaktighet genomsyrar obegripligt figurens beteende och yttranden. Konstig.