Genetiken förändrar vår syn på ras

Genetiken har visat att det finns större skillnader mellan människor än man tidigare trott. Den senaste forskningen kullkastar både rasistiska och politiskt korrekta föreställningar.

Foto: Jasmin Merdan/Getty images

Efter andra världskriget blev det omodernt att betrakta förändringar i arkeologiska lämningar – där man kunde se att en kultur ersatte en annan – som en följd av folkutbyte. Det var teorier som nazisterna, bland många andra, hade trott på, så det gick inte för sig. Därför bestämde man sig för att kulturer inte förändrats nämnvärt genom migration, utan snarare av fredligt idéutbyte. Hypotesen var trovärdig, och låg rätt i tiden. Ingen ville längre tänka sig historien som en serie erövrare respektive erövrade.¹

Förr var det vanligt att tänka sig att de första jägarna skolade om sig till jordbrukare, och sedan, i och med kulturmöten förändrade sitt sätt att vara. Men det är alltså fel. Varken de första europeiska jägarna eller Europas första jordbrukare har lämnat några särskilt stora avtryck, förutom på mer isolerade platser. Historien är full av folkmord, visar det sig. En vetenskaplig revolution på DNA-området under de senaste decennierna, som gjort det möjligt att kartlägga uråldrig mänsklig arvsmassa, kullkastar sedan några år gamla sanningar. 

För ungefär 4800 år sedan erövrade yamnayafolket, som man tror förde med sig indoeuropeiska språk, Europa i vågor via den euroasiatiska stäppen. Man räknar med att det gick tio indoeuropeiska män på varje kvinna, till skillnad från tidigare invandringar. De kom med hästar, får och tolerans mot laktos. De var de första häruppe som kunde dricka mjölk, helt enkelt. 

Och när man kartlade Ötzis DNA, som dog på en alptopp i mellaneuropa, fann man att hans närmaste nu levande släkting levde på Sardinien. Indoeuropéerna tycks ha varit lata för att paddla över. På Sardinien finns DNA från Europas första jordbruksbefolkning fortfarande kvar i stor utsträckning . I Sverige, liksom i många andra länder, dominerar yamnayafolkets manslinjer, alltså Y-kromosomer som alltid ärvs från far till son. 78 procent av svenska mäns Y-kromosomer, fördelat i tre grenar, härstammar från stäppens ensamkommande män (vilket Karin Bojs och Peter Sjölund visade i Svenskarna och deras fäder - de senaste 11 000 åren (Bonniers, 2017). Detta är ingen slump. ”Vi tror att det handlade om makt”, skriver Bojs och Sjölund.

I boken Who We Are and How We Got Here: Ancient DNA and the New Science of the Human Past (Vintage, 2018) redogör David Reich, en av de främsta genetikerna på området, för de landvinningar som gjorts och görs inom DNA-forskningen. Det är fascinerande och ibland omskakande läsning. Det är också en vetenskap som kan leda till politiska omvälvningar i hela världen. Vem hör egentligen hemma var? Hur olika är vi?