I dagens avsnitt diskuterar Anna-Karin och Ivar hur det kommer sig att antalet diagnoser för adhd och autismspektrumtillstånd ökar lavinartat. Är det verkligen barnen det är fel på?
Tack för ett mycket intressant avsnitt! Tycker det finns problem med den värld Astrid Lindgren skapade. Den har blivit vår självbild. Kartan har på något sätt ersatt verkligheten. I Frankrike t.ex. censurerades Pippi Långstrump. Där gillade man inte den bild av unga flickor som den gav. Idag känns det som samhället vill tillbaka till Bullerbyn. Men har den någonsin existerat? I slutet av 70-talet när jag gick i skolan så fanns det en del elever i min klass som idag hade fått en NPF diagnos. Upplevde det som om de hade problem hemma. Motsvarande hjälp som finns idag existerade inte på den tiden. Kanske handlade det om brist på personlig mognad hos de enskilda eleverna eller så handlade det om att föräldrarna hade behövt stöd? Var ska ribban läggas? Eller så kanske utökat skolval hade varit en bättre lösning på sikt?
Du har en poäng med att Lindgren i några av sina mest älskade verk skildrar ett Sverige som gått förlorat. Med det sagt: det jag älskar med hennes barnböcker (alldeles särskilt Madicken) är att det också finns svärta i dem. Så mycket av dagens barn litteratur går bet på att både skildra även livets grymhet. Lindgren klarar det, utan att försätta läsaren i förtvivlan och modlöshet.
Ivar. Tack för din sågning av Astrid Lindgren! Att se/läsa filmerna/böckerna i det samhälle som blev fortsättningen på den idévärlden tycker jag gör henne minst sagt förlegad. Tex: det kommer tjuvar till Pippi som bara vill stjäla för att stjäla. Vad gör Pippi? Hon ger den en slant för säkert är de hungriga. Abbes pappa i Madicken är ett annat sånt exempel. En klassisk hustyrann som super upp pengarna och när det ska betalas hyra (bara det att det kommer någon o vill ha sin hyra utmålas som fel!) får Fru Nilsson gå och ”sälja sin kropp” till doktor Berglund och det utmålas som fint att de alla har förbarmande med denna suput. Jag kan inte läsa detta för mitt barn (fem år). Jag kan inte se att det är vad jag vill rusta henne med i dagens Sverige. Mvh Karin
Det är ytterst få som ger sitt barn livsfarliga mediciner lättvindigt.
Innan medicinerna har familjen kämpat, ropat, bönat och bett om att bli hörda, sedda.
Barnen tar inte mediciner för att känna sig normala, de tar mediciner för att passa in i en högst onormal miljö. Av tvång.
Alla barn överlever inte skolan med förståndet i behåll och föräldrarna står maktlösa i allt - utom medicinering.
Samhället har blivit skevt, inte ens vuxna människor passar i det, hur ska barnen kunna ha en chans?
Det finns för övrigt ganska mycket forskning på adhd som har god bäring, beroende på om man anser professorer och läkare vara bärande då förstås. Det är kanske inte en självklarhet nu för tiden.
Det som är särskilt intressant är forskningen om adhd som frontallobsskada och läkningen därav. Dr Russel Barkley har en spännande artikel (som jag inte hittar nu) om det.
Kan förresten rekommendera Astrid Lindgrens krigsdagböcker! Ger en unik vardagsskildring av Sverige under andra världskriget.
Håller med! Jag gillar även biografin "Denna dagen ett liv" skarpt. Här kommer nya saker fram. Oerhört gedigen.
Tack för ett mycket intressant avsnitt! Tycker det finns problem med den värld Astrid Lindgren skapade. Den har blivit vår självbild. Kartan har på något sätt ersatt verkligheten. I Frankrike t.ex. censurerades Pippi Långstrump. Där gillade man inte den bild av unga flickor som den gav. Idag känns det som samhället vill tillbaka till Bullerbyn. Men har den någonsin existerat? I slutet av 70-talet när jag gick i skolan så fanns det en del elever i min klass som idag hade fått en NPF diagnos. Upplevde det som om de hade problem hemma. Motsvarande hjälp som finns idag existerade inte på den tiden. Kanske handlade det om brist på personlig mognad hos de enskilda eleverna eller så handlade det om att föräldrarna hade behövt stöd? Var ska ribban läggas? Eller så kanske utökat skolval hade varit en bättre lösning på sikt?
Du har en poäng med att Lindgren i några av sina mest älskade verk skildrar ett Sverige som gått förlorat. Med det sagt: det jag älskar med hennes barnböcker (alldeles särskilt Madicken) är att det också finns svärta i dem. Så mycket av dagens barn litteratur går bet på att både skildra även livets grymhet. Lindgren klarar det, utan att försätta läsaren i förtvivlan och modlöshet.
Ivar. Tack för din sågning av Astrid Lindgren! Att se/läsa filmerna/böckerna i det samhälle som blev fortsättningen på den idévärlden tycker jag gör henne minst sagt förlegad. Tex: det kommer tjuvar till Pippi som bara vill stjäla för att stjäla. Vad gör Pippi? Hon ger den en slant för säkert är de hungriga. Abbes pappa i Madicken är ett annat sånt exempel. En klassisk hustyrann som super upp pengarna och när det ska betalas hyra (bara det att det kommer någon o vill ha sin hyra utmålas som fel!) får Fru Nilsson gå och ”sälja sin kropp” till doktor Berglund och det utmålas som fint att de alla har förbarmande med denna suput. Jag kan inte läsa detta för mitt barn (fem år). Jag kan inte se att det är vad jag vill rusta henne med i dagens Sverige. Mvh Karin
Det är ytterst få som ger sitt barn livsfarliga mediciner lättvindigt.
Innan medicinerna har familjen kämpat, ropat, bönat och bett om att bli hörda, sedda.
Barnen tar inte mediciner för att känna sig normala, de tar mediciner för att passa in i en högst onormal miljö. Av tvång.
Alla barn överlever inte skolan med förståndet i behåll och föräldrarna står maktlösa i allt - utom medicinering.
Samhället har blivit skevt, inte ens vuxna människor passar i det, hur ska barnen kunna ha en chans?
Det finns för övrigt ganska mycket forskning på adhd som har god bäring, beroende på om man anser professorer och läkare vara bärande då förstås. Det är kanske inte en självklarhet nu för tiden.
Det som är särskilt intressant är forskningen om adhd som frontallobsskada och läkningen därav. Dr Russel Barkley har en spännande artikel (som jag inte hittar nu) om det.
Trevligt program.