Zombieideologins marsch genom institutionerna

Identitetspolitikens banérförare har förlorat nästan alla offentliga debatter. Ändå fortsätter de att flytta fram positionerna på myndigheter, företag och universitet. Hur är det möjligt?

Zombies. Foto: Renphoto/Getty images

Vid det här laget har nästan alla sett någon variant av det: en zombiehord som väller fram och förstör allt i sin väg. Och så några få överlevande som febrilt försöker klara sig undan. Beroende på om det är Walking Dead, 28 days later, Dawn of the Dead eller World War Z har de odöda lite olika egenskaper. Gemensamt för alla slags zombies är att man måste slå ut hjärnan för att de ska dö slutgiltigt. Det är zombiefiktionens argument – ett av dem – till varför de kan vinna mot arméer med högteknologiska vapen. Zombies bara fortsätter framåt oavsett hur skadade de är!

Mina associationer går osökt till alla de identitetspolitiska idéer som gått förlorande ur så gott som varje offentlig debatt de senaste tio-tjugo åren men ändå fortsätter att flytta fram positionerna. Hur kan det vara möjligt? Stödet för identitetspolitik är rekordlågt hos befolkningen. Vilket de politiska partierna, i alla fall till höger, sent omsider insett. Som någon som ofta blir inringd till debatter som handlar om mångfald, jämställdhet och identitetsfrågor kan jag intyga att den andra sidan sällan vill ställa upp. Inte sällan måste debatter i radio, tv eller andra sammanhang helt enkelt ställas in för att de identitetspolitiska aktivisterna helt enkelt vägrar ta debatten. 

Av detta skulle man kunna dra slutsatsen att kritikerna av woke-ideologin har vunnit. Att pendeln har slagit över. Kanske till och med för långt? Att vi har passerat peak woke, som vissa i USA påstår. Nu vänder det! 

Men man behöver bara titta på hur myndigheter, företag och organisationer fortsätter att implementera idéerna i sina verksamheter. Ideologerna har nästan helt slutat debattera offentligt, men det har inte att göra med att de misslyckats. Tvärtom driver de konsultbyråer, är heltidsanställda med att omvandla verksamheter, håller i certifieringar för hbtq, mångfald, jämställdhet och hållbarhet. Vad har de på att vinna att ännu en gång ge sig ut på torget när de intagit positioner i de höga tornen som omger torget? 

Ett exempel är det Anna-Karin Wyndhamn beskrev nyligen. På socialförvaltningen i Nordost i Göteborg, där otillbörlig påverkan dokumenterats, höll man en kompetensutveckling. Över 150 anställda bestående av bland annat socialsekreterare, fritidsledare, enhetschefer och metodhandledare samlades för att lyssna på när tre forskare från Göteborgs universitet föreläste. Inte om organiserad kriminalitet, inte om hur man kan motverka otillbörlig påverkan, nej temat var strukturell rasism. Medarbetarna fick lära sig om att omstöpa sina egna normer, och sig själva, inte om hur man får bort kriminellas vägspärrar, bilbränder, bombningar och skjutningar. Medarbetarna själva var problemet. 

En återkommande referens i “kompetensutvecklingen” är sociologen Masoud Kamalis statliga utredning om strukturell diskriminering, som beställdes av dåvarande integrationsminister Mona Sahlin 2004. Kamali ratar själva tanken om integration eftersom det bygger på ett självförhärligande av svenskheten, att “vi” tror oss vara bättre än “dom”, vilket kan likställas med ett kolonialt förtryck. I stället måste tjänstemän medvetandegöras om hur de återskapar rasismens strukturer. Trots att Kamalis utredning ratades, av Sahlins efterträdare Jens Orback, redan när den kom och att den blev grundligt sågad av andra akademiker, tycks den ha fått “evigt liv på många myndigheter”, som Anna-Karin Wyndhamn uttrycker det: 

Man bör kritisera den chefsnivå som bestämt att detta tankegods är vad socialförvaltningen behöver mer av en höst då landet slits itu av våldsdåd. Men faktum är att cheferna bara lyder order. Deras direktiv finns i ”Göteborgs Stads plan för stärkta insatser mot rasism 2020-2023”. Enligt dokumentet sitter rasismen i samhällsinstitutionerna och kanaliseras som tusen mikroaggressioner via normer och i handlingsmönster.

Zombies som bara fortsätter framåt, år efter år, årtionde efter årtionde.

Foto: Marc Dufresne/Getty images

Samma känsla fick jag när jag deltog i en debatt i Studio Ett för ett par år sedan, med anledning av att Länsstyrelsen i Stockholm presenterade rapporten: Vita privilegier och diskriminering – Processer som vidmakthåller rasifierade ojämlikheter på arbetsmarknaden.

För lite över ett decennium sedan pågick som sagt en livlig offentlig diskussion om de här frågorna. I dag har flera av dem som då deltog tystnat. Vart tog de vägen? De började arbeta på myndigheter, i kommuner, företag, politiska partier, började forska på universitet, startade konsultbyråer, och så vidare. När man för tio år sedan debatterade frågorna mötte man som frilansskribent ofta någon i motsvarande position. I dag representerar de statsapparaten, som Länsstyrelsen i Stockholm. Mina motdebattörer i frågor om identitetspolitik är ofta professorer, universitetsrektorer, topptjänstemän, generaldirektörer eller ministrar. 

Den långa marschen genom institutionerna fortskrider. Utredningsuppdrag läggs ut på forskare man vet har rätt analys. Vid publiceringen tar man in någon som får framför kritik i några minuter, sedan implementeras utredningens förslag. Det säger något om inflytandet deras idéer har.

En av rapportförfattarna, Martin Wolgast, är biträdande prefekt på psykologiska institutionen vid Lunds universitet. Hans medförfattare, Sima Ajdahi Wolgast, är universitetslektor vid samma institution. 

Länsstyrelsen i Stockholms län hade i uppdrag att samordna regeringsuppdraget att utveckla länsstyrelsernas arbete mot rasism på arbetsmarknaden, med fokus på hur “begränsande normer verkar kring hudfärg”. Denna rapport gav en bra inblick om vad som länsstyrelser runtom i landet fick ta del av under sin fortbildning.

Martin och Sima Wolgasts rekommendationer är långtgående: 

• Offentlig statistik bör samlas baserat på ras och etnicitet. 

• Ökade sanktionsmöjligheter mot arbetsgivare som inte bedriver ett tillräckligt arbete mot diskriminering. 

• Arbetsgivare ska åläggas att: “systematiskt kartlägga och åtgärda löneskillnader, samt att främja en jämn fördelning inom olika typer av arbeten och på ledande positioner, bör utökas till att även omfatta diskrimineringsgrunden ‘nationellt eller etniskt ursprung, hudfärg eller annat likande förhållande’”.

Egentligen bör man nu slå fast vad den här rapporten inte är. Den är inte svaret på om det förekommer rasism eller diskriminering på svensk arbetsmarknad. I debatten med mig i Studio Ett var Martin Wolgast tydlig med detta: Själva utgångspunkten för den här rapporten har inte varit att diskutera om det sker diskriminering på arbetsmarknaden, utan att försöka förstå mer om hur sker det.

Det är nästan ordagrant ett översatt citat från ett föredrag som akademikeraktivisterna Heather Bruce, Robin DiAngelo, Gyda Swaney (Salish) och Amie Thurber höll 2015 på National Race and Pedagogy Conference på Puget Sound University: “The question is not ‘Did racism take place?’” eftersom det är något man måste förutsätta, “but rather ‘How did racism manifest in that situation?’”.

Man har med andra ord svaret klart på förhand: Svensk arbetsmarknad har ett rasproblem. Frågan är bara hur det manifesterar sig. Tusentals anställda och chefer på länsstyrelser i landet har, enligt utvärderingen, deltagit på webbinarier, utbildningsdagar med mera, där de fått ta del av denna radikala uppfattning av rasism. Nu har arbete inletts för ett slags antirasismintegrering, där rasideologin ska in i all verksamhet på Länsstyrelsen. Det följer mönstret från hur myndigheter har arbetat med jämställdhetsintegrering de senaste åren.  

Ett annat exempel: i höstas höll Forum för levande historia en heldag för lärare och skolpersonal, ledd av Mattias Gardell som är professor vid Uppsala universitet och vetenskaplig ledare vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CFR). Han lägger ut texten om hur dagens Sverige är genomsyrat av islamofobi, enligt ett belysande reportage av Henrik Sjögren som wallraffade för Fokus räkning. Gardell nämnde inte Hamas islamistiska terrordåd i Israel, som då hade skett bara några dagar tidigare (kursen hölls dessutom fyra dagar före terrorattentatet i Bryssel då två svenskar mördades och en skadades av en islamist, bara för att de var svenskar). Inte heller kommenterade Gardell att Hamas terrordåd firades på flera håll i Sverige, eller att svenska och europeiska judar känner sig alltmer trängda. Däremot jämförde han muslimers situation i Sverige med Nazitysklands judeförföljelser.

Foto: gremlin/getty images

Med sig hade Gardell en ung kvinna från Göteborg, som har skrivit en högst ovetenskaplig rapport på uppdrag av socialkontoret i nordöstra Göteborg. Hon läxade upp deltagarna om hur man kan lära elever att tolka upplevelser som rasism, även om de själva inte anser att det kan räknas som rasism. Lärarna fick lära sig att de var rasister och islamofober. Värst av alla, enligt hennes intervjuer med skolelever, där hon bland annat lärt dem att identifiera “subtil rasism” och fått fler deltagare genom att ge dem godis. Hon menar exempelvis att lärare tror att det är oprovocerat när:

Muhammed kastar en stol i klassrummet. De tror att det var oprovocerat men de inser inte att de gång på gång hade utsatt honom för mikroaggressioner.

Forum för levande historia är statligt finansierat. Socialkontoret i Nordöstra Göteborg som gett ut den unga kvinnans rapport är kommunalt finansierat. Mattias Gardell lever också på skattemedel. Hur kan denna extremism bara fortgå år efter år? 

Zombies som marscherar framåt. Hela tiden framåt.  

“Det finns ingen slutgiltig seger, inget slutligt nederlag. Det är bara samma gamla strid som måste utkämpas om och om igen. Så tuffa till er.” Ungefär så sa Labourpolitikern Tony Benn en gång i tiden. Vi har inte passerat “peak woke”, identitetspolitiken är inte besegrad för att Harvards rektor Claudine Gay avgår, DEI-maffian kommer inte ge upp sin revolution i första taget.    

Det räcker inte med att vinna debatter, vinna röster eller ha en (relativt) tyst majoritet bakom sig. Man måste aktivt gå igenom vilka konsekvenser den befintliga styrningen får i verksamheterna. Politiker måste börja läsa det finstilta, skriva om styrdokument och regleringsbrev. Inte tondövt upprepa glosor vars innehåll går rakt emot de politiska mål de själva satt upp. Det räcker inte med att beställa utredningar, man måste mycket närmare verksamheten än så för att motverka denna destruktiva ideologi. Vi har nu en regering som har alla möjligheter att göra upp med detta. Det finns inga ursäkter för att sitta på händerna.

Annars kommer zombieideologin fortsätta framåt år efter år efter år. Trots att det är en extrem minoritet som driver det framåt, utan folkligt stöd.

---

Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)