Vi har inte råd med Socialdemokraternas övertro på integration

Decennier av socialdemokratisk övertro på integration har skapat djupare klyftor och utanförskap. Verkligheten kräver modiga beslut, inte fler arbetsgrupper och tomma visioner.

Foto: Getty images

Inom politiken är det lätt hänt att tänka i termer av vinnare och förlorare, förklarar förbundsjuristen Claes-Mikael Ståhl i en informationsfilm av LO från 2020. Men det är farligt, fortsätter han, för det leder oftast till ett vi-och-de-tänkande. Många samhällsproblem måste lösas ihop med andra, även ihop med dem man inte gillar, låter LO-juristen oss förstå. Hellre kompromisser och samförstånd, än “vi och de”. Som något ur en Bamsetidning.

Varefter det följer en strid ström av vi-och-de-tänkande där Ståhl ställer (goda) demokratiska socialister på ena sidan, och (onda) nyliberaler samt (ännu ondare) högerpopulister på den andra. Kompromisserna och samförståndet nämns inte igen.

Man skulle kunna stanna vid poängen att informationsfilmen från LO faller på eget grepp genom att den inleds med ord om att vi-och-de-tänkande är farligt, för att sedan övergå i vi-och-de-tänkande, men jag tänker göra precis motsatsen. Det är inledningen som borde tas bort. Ja, jag vill applådera att LO ställer vi mot dem. Det är nämligen farligt att inte tänka i vi-och-de-termer inom politiken. Det är farligt eftersom man då riskerar att inte tänka i termer av vinnare och förlorare.

I början av det nya året gästade Lawen Redar (S) min och Hanif Balis podcast God Ton™. Samtalet kretsade runt den arbetsgrupp som Lawen Redar har lett för Socialdemokraterna, Ökad samhällsgemenskap genom att vi delar ett gemensamt språk. Arbetsgruppen är en del av politikutvecklingsprojektet Ny riktning för Sverige 2030 som syftar till att staka ut vägen för Socialdemokraterna och Sverige för framtiden. I rapporten producerad av Lawen Redars arbetsgrupp gör man upp med ett antal frågor som varit svåra för partiet och ambitionen är att man nu ska tala klarspråk.

Mycket av samtalet med Lawen Redar kretsade runt vad som är verkningsfulla politiska interventioner för att sätta stopp för och vända de negativa effekterna av den migrationspolitik som Sverige har bedrivit under lång tid. Och även om Redar blivit en symbol för hur Socialdemokraterna ändrat sig på denna punkt, så är mycket sig likt. Verktygslådan har inte uppdaterats.

Lawen Redar (S). (Foto: Nathalie Beser)

Som Hanif Bali påpekade i avsnittet: Även om Sverige skulle förbättra sin integrationspolitik med så mycket som 100 procent så skulle ett land som haft väsentligt lägre utomeuropeisk invandring prestera bättre än oss på området. Om man har låg invandring så har man råd att vara värdelös på integration, för effekterna på samhället blir inte så stora, medan ett land som tagit emot 1,2 miljoner invandrare kommer att erfara enorma negativa effekter helt oavsett vilka integrationsinsatser som vidtas.

Lawen Redars svar till detta har jag burit med mig sedan vi spelade in podden i höstas. Hon tog avstamp i sin egen och Balis bakgrund och konstaterade att de båda rymdes inom kategorin som utgör de 1,2 miljonerna. Dessa två välfungerande och integrerade människor ingår alltså bland de 1,2 miljonerna, så det är därmed fel att se hela siffran som ett problem.

Mer exakt sade hon:

I de här siffrorna du är inne på med 1,2 miljoner så ingår vi. […] Och det är det här som gör, tycker jag, uppgiften komplex. För man kan inte ta de här 1,2 miljonerna och säga att det går åt skogen.

I stället för att se siffran 1,2 miljoner och säga att det går åt skogen vill Redar att man ska fokusera på dem med svagast progression kring språk, svagast utbildningsbakgrund och där mobiliteten i livet kring bostad, arbete och språk är som svagast.

Jag har inte kunnat sluta tänka på detta uttalande sedan mickarna stängdes av. Menar verkligen Lawen Redar vad hon säger?