Vi byggde Maskinen – nu bygger den om oss
Vi fick bekvämlighet och gav upp kontrollen, våra minnen blev data, vi blev råvaran. Nästa steg är inte fler appar, utan motstånd: att bygga hem, vanor och gemenskap bortom Maskinens räckhåll.
Jag är nu så gott som frisk från influensan, förutom att en viss trötthet sitter i. De närmaste dagarna kommer inte lika mycket publiceras här, eftersom vi ligger efter med att fixa i ordning julen här hemma. Men snart är allt som vanligt igen här på Rak höger.
Och så vill jag passa på att önska er alla en god jul! Utan er hade inte detta varit möjligt!
Ivar
Något är fel. Annorlunda. Verkligheten känns inte lika verklig som den brukade göra. Kommer ni ihåg hur man kunde komma hem till ett tyst hem efter skolan, sätta sig i fåtöljen och läsa vidare i sin bok? Ett lugn lika självklart som havet. Ibland lätt uttråkad. Pendeln i farfarsklockan som tickade, trafiken utanför.
Men trafiken har flyttat in i våra hjärnor nu. På natten kommer Främlingarna, eller vad vi nu ska kalla dem – de krafter som vill skriva om våra liv när vi inte ser på. När dagen gryr är vi andra människor än när vi lade oss.
Filmen Dark City (1998) kom för snart 30 år sedan, men kanske är den en av de bättre metaforerna för vår digitala samtid, även om andra saker med den åldrats sämre. I filmen stannar tiden vid midnatt. Det är då Främlingarna arbetar – inte när vi kämpar emot, utan när vi är medvetslösa. De är en döende art av utomjordingar som iklär sig mänskliga lik för att leva vidare. De sprutar in nya minnen i sina försökspersoner, bygger om staden, och när alla vaknar vet de inte att deras liv bytts ut över en natt.
Så ser också vår egen digitala natt ut. Vi är alltid uppkopplade, lever i våra skärmar, utan paus. I Dark City sker det när de sover, men deras natt kan växlas in mot vårt uppkopplade jag. Alltmer har vi vuxit ihop med våra skärmar, och upplever allt mindre distans mellan den fysiska och digitala verkligheten. Minnet har flyttat in i telefonen: bilder, pushnotiser, ”den här dagen för sju år sedan” som berättar för oss vilka vi varit. Flödet blir vår dagbok, algoritmerna berättar vem vi ”egentligen” är. Under tio, femton år har vi låtit våra jag profileras, mätas, optimeras – och sedan kallar vi profilen för personlighet. Algoritmerna flyttar runt möblerna medan vi kallar det avkoppling. Vi tror att vi är fria, men hur fria är vi om vi inte längre kan berätta vår egen historia utan att först kolla vad som trendar, vad som får likes, vad som går att monetarisera? Den gamla makten slog i dörrar, satte upp skyltar, skrev lagar. Den nya makten jobbar tyst, i bakgrunden, där vi helst inte vill titta. Kanske har vi redan bytt skepnad, men saknar språk för att beskriva vad vi har blivit.
När vi väl försöker stänga av märker många av oss att vi inte längre har kapaciteten. Lugnet är borta. En öken av rastlöshet är vad som återstår.
Artificiell intelligens, eller vad man nu vill kalla de stora språkmodeller som nu tar världen med storm, är egentligen bara det senaste i en kedja av teknologiska förändringar på senare år. Smartphone, Google, sociala medier, YouTube och Tiktok, nätporr och nu GPT-modellerna - vad de alla har gemensamt är algoritmer som samlar in data om dig och allt du gör.
