Västvärldens pekpinnar och självhat
Västvärldens pekpinnar och självhat
Kinas pengar till Afrika kommer utan västvärldens pekpinnar om demokrati, hbtq, feminism och mänskliga rättigheter. Erbjuder det en annan väg mot modernisering?
För något år sedan dök ett kort klipp upp i mitt sociala medier-flöde, som genast slog an något hos mig. ”It’s just so tiresome”. Den kinesiske mannen säger det på mandarin, där han står framför en stor lastbil i ett dammigt landskap. Och han ser verkligen otroligt trött ut. Låt den som inte känt sig så trött någon gång kasta första stenen.
Klippet är taget ur dokumentären Empire of dust (2011), visade det sig. Jag kom att tänka på den nu när afrikanska ledare besöker Kina för att smörja relationer och förnya avtal, vilket sker vart tredje år. De senaste åren har Kina flyttat in i det vakuum i Afrika som lämnats av västvärlden. Maktskifte är kanske ett bättre ord, eftersom det ofta är afrikanska länder som aktivt väljer bort västvärlden till förmån för Kina.
Empire of dust har några år på nacken, men är också talande på många sätt. Tittarna får följa ett kinesiskt järnvägsföretag, Chinese Railway Engineering Company (CREC), som anlänt till Kongo för att försöka återställa den 30 mil långa vägen mellan Kolwezi och Lubumbashi. Vägen byggdes 1954, men har inte underhållits sedan belgarna lämnade landet 1960. Men med projektet – Den nya sidenvägen – investerar Kina i infrastruktur runtom i världen, för att öka sitt inflytande och få annat i utbyte. De kinesiska pengarna är också ett sätt att vinna stöd i konkurrensen med den amerikanska världsordningen.
Huvudpersonerna är Lao Yang, den trötte kinesiske mannen från klippet, som i sin roll som logistikchef ska fixa sand, grus, sten, mat till arbetarna och så vidare. Till sin hjälp har han kongolesen Eddy, som talar flytande mandarin och därför fungerar som hans översättare och fixare i Kongo. Lao Yang är rättfram, ofta över gränsen till otrevlig, medan Eddy är lugn så gott som hela tiden. Förolämpningarna som strömmar ur Yao Langs mun blir ofta mildrade i Eddys översättningar.
Operationen går trögt, eftersom det kinesiska företaget stöter på problem de inte är vana vid. Utrustning går sönder på grund av vanvård, arbetare dyker inte upp, stölder, leveranser uteblir, och så vidare. Framför allt, eller utöver det, är det två helt olika kulturer som krockar. Kongoleserna härmar kinesernas sätt att prata bakom deras ryggar, och en kines säger att de både känner medlidande med kongoleserna och hatar dem. Särskilt tjuvarna, som han ”skulle vilja prygla framför de andra svarta, eller betala polisen för att göra det”.
I ett land som präglats av en rad inbördeskrig, där brutaliteten varit på en sådan skala att det överskuggar de flesta andra konflikterna sedan andra världskriget, låter sådana uttalanden särskilt illa.
Särskilt slutscenen har etsat sig fast. Det sker efter att man har fått följa Lao Yangs försök att få tag på tillräckligt med sten och grus för att bygga vägen. Sex månader av pratande, utan resultat, suckar han, och vänder sig till Eddy. Varför lärde ni er inte hur saker fungerar av européerna som styrde er så länge?
Det var inte ens så länge sedan, bara 50 år, svarar Eddie defensivt. ”Vi firade självständighetsdagen för bara några veckor sedan.”
Men Lao Yang är inte färdig:
Fram till dess var ni under kolonialstyre. Erfarenhet bör föras vidare. Bara så kan man utvecklas. Ni gick bakåt istället för framåt. Titta på era järnvägar. Högteknologi från 1930-talet! Vi hade det inte ens i Kina då. Titta på järnvägarna i gruvorna [i dag]. Kabelledningarna är helt förstörda. Jag klarar inte av att se sånt. Ni försummade sakerna som andra hade lämnat efter sig. Dessutom förstörde ni dem fullständigt. Det kommer att ta generationer att rätta till saker och ting.
Man kan tänka sig vad de belgiska filmteamet tänkte under det samtalet. Lao Yang uttrycker en självklarhet som tillämpats i Japan, Sydkorea, Singapore och Kina, och flera andra länder. Teknologisk och ekonomisk utveckling tillhör ingen särskild kultur eller civilisation. Det spelar ingen roll att katten var vit en gång i tiden, det viktiga är att den fångar möss, för att parafrasera Deng Xiaoping som drev igenom marknadsreformer i Kina.
Kongo var en belgisk koloni mellan 1908 och 1960, och innan dess var det Kung Leopold II:s privata egendom från 1885. Som västerlänning är man van att se avkoloniseringen på ett visst sätt, i ett visst ljus. Ord som kolonialism och imperialism fyller samma självklara roll som demokrati och frihet, men med omvänd valör. Allt det där sitter i ryggmärgen för oss upplysta västerlänningar, som har vett att skämmas inte bara för vad vi har gjort, utan även för vad vi inte har gjort. Om något sker i världen ställer vi oss inte frågan om det är vårt fel, utan på vilket sätt. Och om vi inte kommer på hur, kan vi sluta oss till att det är vårt fel som inte har varit tillräckligt närvarande för att vara orsaken. Allt har sin upprinnelse i väst. Endast vi kan påverka världen.
Det är så en del här lyckas ta på oss skulden för islamism, Rysslands invasion av Ukraina, Kinas imperialism, och så vidare. I den amerikanska högern leder en avart av detta till isolationism – en dagdröm om att kunna dra sig undan världen. På andra kanten anser den postkoloniala wokevänstern att väst är skyldiga till det mesta i världen, och lyckas samtidigt omyndigförklara alla dem de påstår sig vilja frigöra.
Läser man en del Afrikakorrespondenter finns det ibland närmast en skadeglad ton, att Kinas växande inflytande är ett slags gudomligt straff för historiska synder. Att det kanske är att föredra. Det återstår att se, kan man säga.
Och det ironiska är att i takt med vår självkritik tilltagit har den övriga världen inte varit sen att lägga märke till det. Med vilken rätt kritiserar ni oss, ni som själv säger er vara skyldiga till rasism, slaveri och rovdrift på jordens resurser?
Den disparata koalitionen mot västvärlden förenas av att slippa västvärldens pekpinnar. Att vara antivästlig betyder allt oftare att man är antiwoke. Kom inte hit med er hbtq-propaganda och cancelkultur! Kina ses därför som ett alternativ, där ekonomiska lån och investeringer inte villkoras med värderingar. Kinas pengar kommer utan (västvärldens) pekpinnar.
I Kinas ögon har man motbevisat den gamla moderniseringsteorin om att man måste anamma västerländska värderingar och styrelseskick för att modernisera sig teknologiskt och ekonomiskt. Katten fångar möss ändå, menar man. Den kinesiska modellen ser därför attraktiv ut för relativt fattiga länder runtom i världen, som hoppas kunna göra om Kinas resa från armod till rikedom. Det tilltalar givetvis despotier och oligarkier, som hoppas kunna behålla makten, men ändå modernisera.1
Det finns många ironier här. När Afrika avkoloniserades såg man marknadsekonomi som ännu en förtrycksmekanism från de europeiska imperierna. I frigörelseprocessen kasserade man mycket av det som fungerade väl, ofta med kommunismen som ideologisk ledstjärna. Resultatet var i regel katastrofalt. Den förstörda infrastrukturen i Kongo, som visas i Empire of dust (2011), har flera orsaker, men det är åtminstone tydligt att man inte förmådde förvalta det som hade byggts.
Det som blivit gjort, kommer att göras igen, och det som hänt, kommer att hända igen. Det finns inget nytt under solen.
Ivar Arpi
Prenumerera eller stötta Rak höger
I takt med att fler blir betalande prenumeranter har Rak höger kunnat expandera med fler skribenter och mer innehåll. Vi får inget presstöd, vi tar inte emot pengar från någon intresseorganisation eller lobbygrupp. Det är endast tack vare er prenumeranter vi kan fortsätta vara självständiga röster i en konform samtid. Så stort tack för att ni är med, utan er hade det inget av detta varit möjligt.
Den som vill stötta oss på andra sätt än genom en prenumeration får gärna göra det med Swish, Plusgiro, Bankgiro, Paypal eller Donorbox.
Swishnummer: 123-027 60 89
Plusgiro: 198 08 62-5
Bankgiro: 5808-1837
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
Med det sagt, anser åtminstone jag att man bör ta utmaningen på allvar även på en filosofisk nivå. Om det visar sig att demokratier på sikt är sämre på att producera välstånd än vad vi har vant oss vid, betyder det att vi ska avdemokratiseras? Knappast. Men argumenten behöver i så fall uppdateras.
Bra text, Tack.
Rekommenderar alla som gillar texten att läsa Douglas Murray, Kriget mot väst.
(Och så klart prenumerera på En Rak Höger)
Min nu sedan många år avlidna moster sade en gång om Afrika, att det enda man kan göra är att bygga en mur runt hela kontinenten och kasta in en kniv och en stekpanna åt var och en. Rasistiskt som det låter speglar det den hopplöshet man känner inför denna kontinent. Inget enda land, med möjligen Botswana som enda undantag, har lyckats att utveckla sitt land efter att kolonialisterna åkte hem/kastades ut, nästan inget har ens lyckats att bibehålla läget. Allt går utför. Sist ut var Sydafrika, och nu går det åt pepparn där också, långsamt men säkert. Med jämna mellanrum hör man att NU kommer Afrika, men jag bara skrattar. I min ålder har man hört det ganska många gånger nu. De kommer aldrig. De har fel kultur. Ingen demokratisk tradition, vansinnigt korrupta. I ett tv-program i anledning av the Panama Papers påstod man att de belopp som afrikanska potentater stoppat undan i skatteparadis överstiger de afrikanska statssskulderna tre gånger. Alla de pengar vi givit i utvecklingsbidrag till dessa skämt länder ligger idag på konton i Karibien. Afrika är förlorat. Det är tyvärr som Boris Johnson sade. Han sade något i stil med att vi borde kolonialisera dem igen. Det vore det bästa för den.