Varför ingen talar om hur kriget i Ukraina ska vinnas
Svensk debatt talar gärna om folkrätt, men sällan om strategi. Vad är målet i kriget i Ukraina – och när ska Ryssland tvingas ge upp? Utan en teori om seger vet vi inte vad stödet ska uppnå.
Alla stater har en övergripande strategi, vare sig de är medvetna om det eller inte.
– Edward Luttwak
Problemet i svensk och europeisk debatt är inte att vi saknar intressen. Problemet är att vi vägrar tala om dem som om de vore just intressen. Vi talar hellre om regler än om seger, hellre om folkrätt än om makt, hellre om vad som borde gälla än om vad som faktiskt avgör utgången.
Tänk er att Sverige och Ryssland möts i hockey-VM. Men eftersom det svenska laget aldrig försöker göra mål, rycker den ryska målvakten ut och deltar i ett slags power play. Den svenska landslagscoachen ägnar all tid åt att skrika sig hes på domarna, för att få dem att blåsa för alla regelbrott. Ännu märkligare blir det när en av domarna själv är med i anfallskedjan. Då hjälper det inte att hänvisa till regelboken som om inget hänt. Spelar man såhär så har man redan förlorat.
Det pågående kriget mot Iran, gripandet av Nicolas Maduro i Venezuela och krisen över Grönland har alla gemensamt att många svenska kommentatorer och politiker fördömt med hänvisning till folkrätten. Kanske är det inte så konstigt. Sedan andra världskrigets slut har Sverige investerat en oproportionerligt stor del av vårt utrikespolitiska kapital i FN-systemet, folkrätten och föreställningen om en regelbaserad världsordning. Men vilken trovärdighet finns kvar när det är de permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet som struntar i folkrätten?
Folkrätten syftar till att garantera staters suveränitet och förbjuda aktörer från att med militär aggression rita om kartan. Ett återkommande argument är att den skyddar små och medelstora stater från att sväljas av stora grannar. Så kanske man kan argumentera i teorin, om man vill, men i realiteten är det helt enkelt inte sant. Folkrätten hindrade inte Ryssland från att invadera och ockupera delar av Ukraina, inte heller Iran från att bygga sina proxyarméer i andra stater. Och USA har knappast haft folkrätten på sin sida den senaste tiden, och inte heller vid flera tidigare insatser. Så varför fortsätter vi att hänvisa till den som vi gör?
Svaret är inte att folkrätten är värdelös. Svaret är att vi har glömt vad den var till för. För små stater var den aldrig en trollformel som stoppade stormakter. Den var ett sätt att höja kostnaden för deras agerande och skapa en mer förutsägbar omvärld. Med andra ord: även folkrätten var från början strategi för att kapsla in de mäktiga. Det kan det fortfarande vara, men aldrig till priset att man glömmer fundamentala realiteter. Det var också så svensk utrikesledning länge tänkte. Dåvarande utrikesminister Östen Undén såg inte säkerhetspolitiken som en fråga om att välja mellan rätt och fel, utan om att uppfattas på ett sätt som ökade Sveriges säkerhet. Det är ett mycket kyligare synsätt än dagens, men också ett mer strategiskt.
Vi är inte en stormakt och kan inte agera som om vi vore det. Just därför måste vårt strategiska tänkande vara klarare, utan fromma förhoppningar. Ledare som Donald Trump, Vladimir Putin och Xi Jinping kan kosta på sig att vara rättframma. Stormakter kan tala öppet om sina prioriteringar. Kina kan formulera långsiktiga planer för att öka sitt globala inflytande. USA kan formulera strategier för att hindra just detta, genom att flytta tyngdpunkten mot Indo-Stillahavsområdet. Sverige och Europa talar mer sällan så tydligt om sina egna mål. Kanske pågår den sortens samtal bland de högsta beslutsfattarna här, men i offentligheten är det nästan frånvarande.
Det är i sig inte märkligt att små stater inte skriver ut hela sin övergripande strategi i klartext. Så har det alltid varit. Men då måste strategin åtminstone finnas där, som en faktisk ordning mellan mål, medel och risker. Tystnaden är problematisk i sig, men ofta döljer den dessutom en oklarhet. Vi tycks inte riktigt längre veta hur man diskuterar strategi, som att det känns smutsigt på något vis, förmodligen eftersom man då lämnar moralens trygga bubbla. Men en strategi som aldrig formuleras tydligt riskerar att till sist inte finnas annat än som reflex och vana.
I svensk debatt har vi ofta sagt att vi måste stötta Ukraina “så länge det krävs”, men där har diskussionen ofta tagit slut. Nivån av stöd diskuteras sällan, inte heller vad som skulle krävas för att vinna. Om vi menar allvar med att Sverige och Europa just nu försvaras av Ukraina, borde vi inte ha en teori om hur vi kan segra? Vad är målet egentligen? Att Ukraina ska överleva som stat? Att landet ska återta allt territorium, inklusive Krim? Eller att Ryssland ska försvagas så mycket att ett nytt anfall blir omöjligt? Alla tre målen kräver olika nivåer av risktagande, olika mängder resurser och olika tidshorisonter. Ändå låtsas vi ofta som att de är samma sak. Och att det endast är upp till Ukraina, vilket inte är sant. Vi betalar för kriget och bör ha en tanke om vad målet är.
En strategi måste också säga vad som ska få motståndaren att ge upp. Vid vilken punkt ska Kreml dra slutsatsen att fortsatt krig inte längre kan ge ett bättre resultat?
I stället fastnar diskussionerna fortfarande i juridiken, att Ryssland inte har rätt att ockupera eller annektera Ukraina. Det är givetvis helt sant, men den invaderande styrkan är alltså en av domarna i matchen, för att återvända till hockeymetaforen som inledde texten. Internationella lagar är inte lagar i egentlig mening, utan överenskommelser mellan stater. När de viktigaste världsmakterna lämnar avtalsbordet ser det märkligt ut om småstaterna sitter kvar och låtsas att det fortfarande är där världen avgörs. Detta är inte bara intellektuellt slarvigt. Det är strategiskt förlamande. Rentav farligt.
De styrande har gjort det förr, vilket fick allvarliga konsekvenser.
Under kalla kriget var vår officiella doktrin “alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”. Det upprepades i regeringsförklaringar, riksdagsdebatter och offentliga dokument under flera decennier, tills den också blev en del av svensk identitet. Samtidigt visste stats- och försvarsledningen att verkligheten var en annan, och efter hand byggdes långtgående förberedelser för att kunna ta emot hjälp från USA och andra västländer om kriget kom. Svensk säkerhetspolitik handlade inte om att välja mellan rätt och fel, utan om att uppfattas på ett sätt som gjorde neutraliteten trovärdig. Officiellt stod vi utanför blocken. I praktiken byggde vi en livlina västerut, med underrättelsesamarbete, materiel och förberedelser för hjälp om Sovjet angrep. Folket fick den rena läran. Eliten arbetade efter den smutsigare sanningen.
En del av logiken gällde Finland. Svenska beslutsfattare fruktade att om Sverige bands öppet till väst skulle Sovjet svara med att pressa Finland ännu hårdare. Då skulle Sverige inte längre ha ett buffertland i öster, utan ett mycket farligare strategiskt läge. Så tänkte man förr: i geografi, signaler och konsekvenser.
Men eftersom folket aldrig fick hela sanningen levde den officiella berättelsen vidare långt efter att den praktiska säkerhetspolitiken hade sprungit ifrån den. Det bidrog också till att vägen in i Nato blev längre och besvärligare än den annars hade behövt vara.
Under kalla kriget hade Sverige alltså en strategi som inte uttalades högt. I dag är problemet det motsatta. Förr doldes realismen bakom moralen. Nu används moralen alltför ofta som ersättning för realism.
Det är den verkliga faran i svensk och europeisk debatt. Inte att vi respekterar folkrätten, utan att vi använder den som ersättning för strategi. Inte att vi talar om regler, utan att vi gör det för att slippa tala om mål, medel och risk. Stormakter behöver inte låtsas. Småstater måste tänka desto klarare. Förr gjorde Sverige just det, även när man inte sade allt högt. I dag säger vi nästan allt högt – utom det viktigaste: vad vi egentligen vill uppnå, vad vi är beredda att göra för att nå dit, och vid vilken punkt motståndaren ska inse att det inte längre lönar sig att fortsätta.
Eller sagt med andra ord: börja spela hockey igen.
Ivar Arpi
Oberoende endast tack vare er
Vi är nu över 25 000 prenumeranter här – och antalet växer stadigt. Rak höger med Ivar Arpi och Under all kritik ligger båda konsekvent på topp-20 bland nyhetspoddar i Sverige. Det är helt och hållet er förtjänst – tack för det!
Skillnaden mot de flesta andra på topplistan är tydlig: medan de har public service-miljarder eller stora tidningshus med presstöd och annonsintäkter i ryggen, så har vi bara er. Konkurrensen är snedvriden, men ni har visat att det går att bygga något nytt. Vi är helt självständiga – tack vare er.
Som ni märkt har vi nu tagit nästa steg med en videosatsning, som kommer ge ännu mer innehåll för betalande prenumeranter framöver. Redan i dag får du flera poddavsnitt i veckan – ofta med video – och minst en text, ibland fler.
Vill du vara med och bygga vidare? Bli betalande prenumerant genom att klicka på den gröna knappen.
Den som vill stötta oss på andra sätt än genom en prenumeration får gärna göra det med Swish, Plusgiro, Bankgiro, Paypal eller Donorbox.
Swishnummer: 123-027 60 89
Plusgiro: 198 08 62-5
Bankgiro: 5808-1837
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
Tack Ivar. Vi i väst har krupit så långt bort ifrån grundmoral så vi klarar inte längre att se vad som är rätt och vad som är fel. Vi har outsourcat moralen till byråkrater och politiker. Politiker och byråkrater som tillskansat sig så mycket makt att de anser att de står över grundmoral. Det går inte så bra...Grundmoralen gav strävsamheten näring. Numera har strävsamhet ersatts med "like-sökande" inom åsiktskorridorens strikta väggar men helt utan långsiktiga mål. Like-sökandet är numera meningen med livet...Vi är det slagna barnet som utan integritet söker kärlek var den än kommer ifrån.
Mycket bra text med flera intressanta frågor och egentligen många dimensioner. Grunden är kanske detta med vilket folk som har rätt till vilket geografiskt område och vem som ska bestämma det. Finns nån universal rättvisa? T.ex. har kurder rätt till ett eget land med sin egen kultur? Då hamnar man även i frågan om Sverige har rätt till ett eget land och kultur för övrigt. En av vår tids största frågor nu, vi har ju egentligen en enorm kulturkonflikt idag och SD är Sverige andra största parti av nån anledning, ingen tycks förstå det utanför SD annat än att man är populist ur ett negativt perspektiv och spelar på folks enkla känslor med rasism.
Men Ukraina alltså. Håller med om att Sveriges neutralitetspolitik varit lite av en chimär. Under kriget hjälpte vi tyskarna under pistolhot där folket delvis var splittrat för eller emot Nazismen. Efter kriget hade vi byggt upp ett bra försvar men som vittrade sönder med tiden. Minns Fredrik Reinfeldt ord med att "försvaret är ett särintresse". Allt mindre pengar gick till försvaret och allmän värnplikt avskaffades. Numera tillbaka i nån märklig bantad form. Ska Sverige ha elitarmé eller fortsätta låtsas med allmän värnplikt är en av flera frågor inkl jämställdhetsfrågan i försvaret. Ska mest bara män offra sina liv i krig? Själv är jag numera för tanken med en elitarmé så dom som går in i det är dom som är motiverade och får bra betalat.
Efter andra världskriget byggdes NATO upp och sen med tiden Europeiska Unionen som var tänkt att skapa så täta samarbeten mellan europeiska länder att krig skulle bli otänkbart. EU var alltså i första hand ett fredsprojekt. NATO var det kit med vilket länder kunde garantera ett skydd mot fiender som Sovjet. Med USA som garant, två stora kärnvapen nationer där tanken var att ingen kan kriga mot varandra då kärnvapen betyder slutet för båda. Men USA är också garanten för att NATOs artikel fem ska fungera. Dvs världens största vapenmakt får huvudrollen när man ska agera om ett NATO land blir angripet. Det har varit förslag på ett försvar som byggs upp inom EU men Sverige och andra EU-länder har varit emot mig veterligen.
Nu när Trump styr USA och även uttalat enorm kritik mot NATO medlemsländer och EU, så uppstår en enorm osäkerhet kring NATO, skulle den ens fungera i krig. Sverige och Finland är numera med och vi kan i alla fall redan se nya samarbeten mellan oss grannländer så på sätt å viss får nu Skandinavien ett stärkt försvar vilket även gynnar våra nära grannar som dom baltiska staterna Lettland, Estland och Litauen. Jag har länge varit NATO vän så för mig har detta alltid varit ett viktigt mål även om jag fortfarande lite förvånad att S vände i frågan, liksom jag var förvånad att S vände i frågan om EU medlemskap på 90-talet.
Nu då Ukraina frågan. Vänder mig dock lite emot resonemanget om att "vinna kriget". Vilket har triggat många högerröster som Aron Flam och Jens Ganman, som jag tycker ofta är duktiga kritiker av det "politiskt korrekta" men som jag tycker hamnat fel i frågan. Tanken är inte att Ukraina ska vinna i bemärkelsen oskadliggöra Ryssland. Tanken är att Ukraina ska försvara sig så att Ryssland till slut ger upp, när det blir för dyrt att fortsätta försöka ta hela Ukraina. När kriget tar slut och Ukraina står kvar som suverän stat, så kan EU och NATO medlemskap vara möjligt. Att hjälpa Ukraina blir också att hjälpa oss själva i att ett försvagat Ryssland minskar tryck på övrig expansion och inblandning från Ryssland i europeiska affärer. Ryssland sysslar ju med propaganda och internet-attacker, även mord, så på sätt å vis har vi ju varit länge i krig men låtsas som det inte varit så. Förresten ryktas det att det var Sovjet som tog ut Olof Palme 1986 pga han var emot en kärnvapenfri zon. Sovjet ville inte ha kärnvapen för nära. Putins trollfabriker är inte ett påhitt, det är en industri med statligt anställda! Propaganda är och har alltid varit Sovjet och numera Putins Rysslands främsta vapen och många västerlänningar blir lurade av den också. Fast kanske mindre framöver, rapporter talar om ett Ryssland nu som börjar nå en gräns vad man klarar av, att fortsätta kriget till sist blir då ohållbart för Putin, vilket kan innebära en intern kupp där han avsätts.
Trump är den stora jokern i leken. Tyskland är inte längre än krigsnation, Europa gav bort sin vapenförmåga till förmån för USA. Dealen var rätt mycket, USA får världsvalutan dollar (Breton Woods avtalet) mot att man blir världspolis och garanterar global handel i säkerhet. När USA helt utan stöd klev av guldstandarden på 70-talet så blev dollarn en ännu större fördel för USA. Vem skulle inte vilja kunna trycka guldpengar, som ju dollarn är och har varit rätt mycket. Fast nu utmanad av allt fler "fiender" till USA som Kina. Trump innebar samtidigt ironiskt nog ett stort skifte till fördel för Ukraina, som kanske kommer avgöra kriget. Med Demokraterna vid makten fick aldrig Ukraina attackera mål i Ryssland. När Trump kom tillbaka till makten blev det lite konstigt nog möjligt. Ukraina attackerar numera närmast dagligen infrastruktur mål i Ryssland med mycket stor framgång. Men utan USA går det inte ha en klar strategi med Ukraina, vi sitter fortfarande i händerna på USA.
Jag försöker alltid bilda mig en egen åsikt, tänka fritt. Är mycket kritisk till det som kallas politiskt korrekt, vilket innebär ett slags vänsterliberalt synsätt i EU och västvärlden som även Ivar Arpi här kritiserar i denna artikel. Men få saker idag gör mig så stolt att vara svensk som den stora hjälp vi ger Ukraina. Jag tycker det är nödvändigt och rätt moraliskt. Har svårt att förstå dom som inte håller med om det eller pekar ut Zelensky och Ukraina som problemet. Därmed har jag just i denna fråga svårt att kritisera SVT/SRs hållning även om min kritik då istället blir underrapportering om vad som verkligen händer. T.ex. att Ryssland dagligen bombar civila mål i Kiev och andra städer. DAGLIGEN! Få verkar fatta det i Sverige, kriget har normaliserats och för många verkar tanken vara att båda är lika dåliga kålsupare. Men nej, Ukraina dödar inte civila aktivt och tar dessutom en hel del krigsfångar, behandlar om väl och låter en del stanna i Ukraina. Det är natt och dag. Ukraina uppträdande är så enormt mycket bättre än Ryssland. Rekommenderar alla att följa Jake Broe på youtube, kommer med täta och långa uppdateringar närmast dagligen, man lära sig enormt mycket då.