Varför ignoreras uppenbara fall av cancelkultur?
I SvD Kultur förmedlas okritiskt hur lärosätena själva vill framstå. Akademisk frihet hotas av högern, inte identitetsvänstern. Ordet "cancelkultur" är värre än företeelsen. Gravt missvisande, tyvärr.
Det är “olyckligt” att diskutera akademisk frihet utifrån begrepp som cancelkultur och woke. Det säger Umeå universitets rektor Hans Adolfsson i en intervju med Elisabet Andersson, reporter på SvD Kultur. Det vore olyckligt, eftersom hotet mot den akademiska friheten kommer utifrån och från höger, slår Andersson själv fast efter en genomläsning av de yttranden som universitet och högskolor i slutet av förra året skickade till Universitetskanslersämbetet (UKÄ). Bakgrunden är utbildningsminister Mats Perssons (L) beslut att utreda i vad mån svenska universitet säkrar fri kunskapsspridning och fritt kunskapssökande.
Tyvärr är Anderssons artikel gravt missvisande, vilket till viss del beror på remissvaren till UKÄ. Men en journalist kan inte endast vidareförmedla myndigheters och makthavares pressmeddelanden, utan har även till uppgift att granska om det som påstås stämmer. Här sker inte det, och därför blir bilden som presenteras falsk.
En liten tillbakablick till hur det här började. Efter ett antal uppmärksammade fall av att forskare och lärare av identitetspolitiska skäl tvingades anpassa sitt akademiska innehåll började TV4 Kalla Fakta nysta i det. Efter deras uppmärksammade serie om detta gav utbildningsministern i uppdrag till UKÄ att utreda problemet. Att det förekom visste man alltså redan, men omfattningen skulle klarläggas.
För lite mindre än ett år sedan utlystes en tjänst i design på Linnéuniversitet där man krävde att den sökande skulle omfamna ”normkritik, dekolonialism, feminism, queerteori och teorier om posttillväxt”. Bo Rothstein, en av Sveriges mest meriterade statsvetare, slängde iväg en ansökan. Det var underhållande läsning, men med en allvarlig underton. Bör verkligen ett universitet kräva ideologisk lydnad av sina forskare? Vad händer om någon kommer fram till “fel” svar?
När det hela blev uppmärksammat drog han tillbaka sin ironiska ansökan, men erbjöd sig i stället att vara gästprofessor i en månad och föreläsa om forskningens autonomi. Utan arvode. Linnéuniversitetet nappade och allt såg ut att falla ut väl, tills Bo Rothstein läste universitetets remissvar till UKÄ, angående akademisk frihet och cancelkultur. I remissvaret säger de att ”självständighet inom forskning och utbildning” är viktig i varje rekrytering. Men malören med den egna utlysningen kommenterar universitetet, konstigt nog, inte med ett ord i sitt remissvar. I stället proklamerar Linné för UKÄ: ”Hög kvalitet i forskning uppstår inte genom regleringsbrev och statlig kontroll utan på fria lärosäten.”
I remissvaret nämns alltså inte utlysningen, som var hela anledningen till att Rothstein nu skulle komma till Linnéuniversitetet. Såhär svarade han i mejlet som han skickade till institutionen:
Jag ser det som ett föga hedervärt och närmast bedrägligt agerande av Linnéuniversitetet att inte ta upp detta i massmedia och av mig uppmärksammade exempel på en tydlig inskränkning i forskningens frihet. Formuleringarna man enligt ovan använder sig av saknar bäring i Linnéuniversitetets faktiska agerande. För mig innebär detta att Linnéuniversitetet måste anses vara bortom räddning när det gäller att föra en seriös diskussion om den akademiska friheten. Därmed blir min utlovade vistelse för att diskutera denna fråga en för mig bortkastad tid.
Det är inte bara Linnéuniversitetets svar som utelämnar fall. Det inser den som kritiskt läser yttrande efter yttrande. Hur kan det komma sig? Kanske för att frågorna från UKÄ kräver ärlighet. Ärlighet i de här fallet innebär att universiteten beskriver sig själva som undermåliga och erkänner när man kommit tillkorta. Kanske är det med andra ord inte helt lyckat att samma instanser som kan kritiseras ska utreda sig själva. När de inte ens tar upp sådant som alla kan kolla upp kan man fråga sig vad de utelämnar som är mer okänt?
I dessa uppmärksammade fall har akademikernas frihet hotats inifrån akademin, genom de handläggare och ledningspersoner som hanterat fallen. Hoten i de fall som finns dokumenterade har till övervägande del kommit från identitetsvänstern, inte från höger. Fallet med Tobias Hubinette vid Karlstad universitet, där en högeraktivistisk student skapade stort obehag för både lärare och studenter, är därför ett fall som skiljer sig från flertalet.
Så varför nämner Elisabet Andersson endast detta fall? Det blir missvisande.
När trycket kommer från vänster är det “kritik” och kritik är bra och utmanande. När det kommer från höger är det hot.
Det är ett återkommande mönster i svaren till UKÄ. Sådana situationerna beskrivs sällan som hot mot lärarens undervisningsfrihet. I stället spelas de ner till ”utmaningar” och häftig kritik ometiketteras till ”viktiga pedagogiska frågor”. Kritik är viktigt, understryker Göteborgs universitet. Kritiskt engagemang är viktigt och värdefullt, säger även Malmö Universitet som inte förmådde skydda tre av sina lärare från en grupp aktivistiska studenter som hindrade undervisningen på grund av att de fann momentet om sexuella stereotyper för stereotypt. Det innehöll inte tillräckligt mycket normkritik och postkolonialism. Det som inte nämns i Malmös svar till UKÄ är att bråket på sexologimastern sammanfattades i en utredning. Denna förespråkade fortbildning av hela kollegiet i just postkolonial teori och normkritik. Studenterna skulle, med råge, få precis det utbildningsinnehåll som de krävde. Förmodligen eftersom identiska krav kommer från central nivå.
Luleå Tekniska Universitet tycker det är tråkigt att UKÄ talar om ”utmaningar” som något negativt. Att utmana inom akademin är positivt och kan leda till “förbättrad kvalitet” och ge “personlig utveckling.” Linköpings universitet nämner “frihet” 58 gånger i sitt yttrande och säger sig “vara ett universitet utan gränser”, där “öppenhet och inkludering” är alltings utgångspunkt. Det är samma universitet som nekade forskaren Johan Gärdebo att bjuda in Malcom Kyeyune som extern mentor. Kyeyune ansågs ha dålig värdegrund. Han var för kontroversiell. Universitetet föreslog istället Andreas Malm som förespråkar eko-terroism och aktivistiskt sabotage av egendom. Om Hamas terrorattack mot civila israeler den 7 oktober 2023 har samme Andreas Malm sagt: ”I grunden anser jag detta vara en befrielsehandling". Han, till skillnad från Kyeyune, ansågs ha rätt värdegrund för att bli såväl inkluderad som arvoderad av lärosätet. Linköpings universitet säger emellertid ingenting om sitt eget fall av cancelkultur i yttrandet. Där heter det att Linköpings universitet “har en kultur som ständigt värnar akademisk frihet”. Ständigt.
Vad omges mer av tystnad i svaren och i Anderssons artikel?
Bara just nu utsätts historikern Jonny Hjelm vid Umeå universitet för påtryckningar från samiska aktivister, politiker och forskare som tillämpar urfolksmetodologier, som anser att han inte bör få ge en sommarkurs där han bland annat velat problematisera hur en del av forskningen om samer använder ett essentialistiskt sätt att se på urfolks etnicitet. Forskarna May-Britt Öhman och Hanna Outakoski skriver i sociala medier att de minsann tänker anmäla sig till kursen. För att kontrollera innehållet, får man förmoda, eftersom ingen av dem hört av sig till Hjelm direkt. För sin forsknings skull kallas han av kollegor, tjänstemän och aktivister för saker som “samehatare”, “akademisk haverist” och en “skam för universitetet”. Inte på grund av sakfel, utan på grund av att han är fel. Fel person, både vad gäller etnisk bakgrund (ej samisk) och perspektiv. På ett fakultetsmöte på Umeå universitet beskrevs han av en deltagare som ett “arbetsmiljöproblem” och att hans texter hade “rasistiska undertoner”. Doktorander påstods vara rädda för sin säkerhet, på grund av hans texter om sameforskning. Trots att Hjelm inte själv deltog markerade varken mötesledaren eller någon annan att han inte var där och kunde besvara kritiken. Anmälan lades ned, eftersom påståendena helt saknar belägg.
Men Umeå universitet oroar sig inte för Jonnys fall eller hur kollegorna skriver om honom, utan för utbildningsminister Mats Perssons ordval. Universitetet har inget emot uppdraget till UKÄ, säger man i Umeå. Däremot tycker man inte om ”den politiskt färgade termen” cancelkultur och woke-vänster som ministern ibland använder. Det som Jonny Hjelm utsatts för alltså. I efterföljande mening säger samma lärosäte att interna kartläggningar tydligt visar att lärare avskräcks från att tala om vissa frågor, men detta bör inte omnämnas i ”förenklande slagord”.
Elisabet Andersson kände till allt i Jonny Hjelm-fallet när hon skrev sin artikel. När den ena av oss intervjuade Jonny Hjelm berättade han att han redan pratat i runt en timme med henne. Hon har allt du har, sade Hjelm. Ungefär två veckor senare publicerade SvD Kultur sin artikel om UKÄ:s utredning om cancelkultur. I den nämner inte Elisabet Andersson överhuvudtaget Jonny Hjelm, trots att hon alltså hade all information om vad som skett och fortsätter ske. Och när hon listar varifrån hoten mot akademisk frihet kommer nämner hon endast “extremister med islamistisk, högerextrem eller antisemitisk agenda som försöker stoppa föreläsningar”. Det är något som saknas här, eller hur? Här nämns inga hot från wokevänster, inga från identitetspolitiska aktivister. De finns inte. Varken hos Elisabet Andersson eller i remissvaren till UKÄ.
Om en fågel ser ut som en anka, simmar som en anka och kvackar som en anka, så får man för guds skull inte kalla det för en anka! Som Umeå universitets rektor Hans Adolfsson säger till Elisabet Andersson: Det vore “olyckligt”.
Ivar Arpi och Anna-Karin Wyndhamn
Välkomna, alla nya prenumeranter!
Hemskt roligt att så många nya prenumeranter har hittat hit. Ni är varmt välkomna! Detta är vad ni kan förvänta er:
Varje tisdag släpps ett nytt avsnitt Rak höger
Varje torsdag släpps ett nytt avsnitt av Under all kritik.
Varje vecka publiceras en text av mig, Susanna Birgersson, Anna-Karin Wyndhamn eller någon annan (fler skribenter kommer snart).
Om andra texter och poddar tillkommer, så får det ses som en bonus.
Om du tycker att det du tar del av här är värdefullt, så överväg gärna att bli en betalande prenumerant. Det är tack vare dig som jag och de andra på Rak höger, där Under all kritik alltså ingår, kan fortsätta vara självständiga röster. Låt februari ge dig en rak höger!
Just nu är det 20 procents rabatt på årsprenumerationer.
Länkar
Anna-Karin och Ivar intervjuar Bo Rothstein om varför han ställde in sin gästprofessur på Linnéuniversitetet, och om identitetspolitik, akademisk frihet och demokratisk socialism:
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
Den ideologiska färgningen av forskning och undervisning är ett oerhört allvarligt problem. Än större är den förnekelse från universitetsledningar och media av den påverkan som sker genom cancelkultur etc. och den förföljelse av forskare som inte rättar in sig i ledet. Allt känns oerhört surrealistiskt. Det finns tydligen en stor rädsla från universitetens ledningar att inte följa de ideologiska normer som inpräntats i vår befolkning under lång tid. Det krävs modiga politiker som med tydliga regler stävjar denna brist på vetenskaplig och akademisk frihet. Regler som följs upp av rättsliga åtgärder om dom inte följs. Jag tror inte det räcker med Tidöpartiernas välvilja utan opinionen måste komma från golvet, från forskare och utbildare och detta genom anonyma enkäter och genom politiker som åker runt och träffar de forskare vars forskning inskränkes för att passa in i vänsterns ideologi.
Bra granskning! Skicka en kopia till Mats Persson. Han bör gå vidare med sin utredning och inte stanna vid de svar som kommit in.