Vänsterns hatsvans sitter i regeringen
Utrikesminister Ann Linde påstår att SD har skuld i att Almedalsnazisten hade Annie Lööf som måltavla. Förutom att Linde saknar belägg hade det varit klädsamt om hon städade framför egen dörr först.
Det har inte varit vackert. Kampanjen mot den kvinnliga partiledaren har pågått länge. Hon har anklagats för att bry sig för mycket om sitt utseende, kritiserats för klädval, påståtts ha “otur när hon tänker”. Ingen kritik har varit för osaklig. Jag pratar givetvis om kampanjen mot Ebba Busch, som bedrivits av den socialdemokratiska rörelsen med Aftonbladets ledarsida i spetsen. Har hatkampanjen normaliserat gränsöverskridande beteenden? Kanske. När det var som mest intensivt smög Cecilia Hagen och hennes väninnor runt i Ebba Buschs buskar på Valborgsmässoafton och påstod sig se någon som såg ut som Jimmie Åkesson. Det stämde inte förstås, men vad gör det när drevet går? Som sagt: inget grepp har varit för lågt.
Jag inleder med detta exempel eftersom detta anses vara finemang av vänstern. Detta är bara god opinionsbildning. Lite måste man tåla! När högern ska kritiseras helgas alltid medlen. Men när det gäller kritik mot den egna sidan är det andra spelregler som gäller.
Nu försöker man få det till att det är Sverigedemokraternas fel att Theodor Engström, som har erkänt att han mördade SKR:s psykiatrisamordnare Ing-Marie Wieselgren under Almedalsveckan, verkar ha haft planer på att mörda även Annie Lööf. Theodor Engström har varit engagerad i Nordiska Motståndsrörelsen (NMR), vilket även hans mamma varit. Fram till dådet har han delat nazistiskt material i sina sociala mediekanaler. Han har även lidit av psykisk ohälsa och yttrat sitt missnöje med svensk psykvård. Att han valde ut SKR:s psykiartisamordnare som offer är därför inte så slumpartat som det såg ut först. Det är djupt tragiskt och skrämmande.
Och när det framkom att även Annie Lööf var en tilltänkt måltavla gick vänstertwitter igång. Den här gången var det inte de vanliga twittertrollen – ministrarna Morgan Johansson och Annika Strandhäll – som gick längst. (De får inte synas i valrörelsen eftersom de regelbundet beter sig så illa att de stöter bort presumtiva väljare.) Nej, den här gången var det utrikesminister Ann Linde som tog i från tårna när hon skrev att det var hatet från SD som lett fram till hotet mot Lööf. Hon har givetvis inte hittills inte visat på något samband mella SD:s uppfattning om Annie Lööf och Engströms illdåd.
Jag tar det igen: Ann Linde saknar alltså belägg för sitt påstående. Det tycks inte spela någon roll. Allt är tillåtet – om det gagnar den egna sidan.
Med den logik som Ann Linde använder är hon och hennes åsiktsfränder skyldiga till de många brott som begåtts mot sverigedemokrater genom åren. Inget annat parti har utsatts för mer smutskastning och demonisering, och företrädarna har misshandlats, hotats och skrämts bort från politiken.
Extra ironiskt är det att Aftonbladets ledarsida, alltid på Partiets sida, nu försöker torgföra att detta är SD:s fel att Annie Lööf får hat riktat mot sig. Innan Stefan Löfven lyckades locka över Centerpartiet till vänstersidan skrev Anders Lindberg, politisk chefredaktör på Aftonbladets ledare, saker som att “Annie Lööf är höger om Djingis Khan” (18/6 -18). Nu är det annat ljud i skällan. “Hatet mot Annie Lööf saknar inte ett ansikte” skrev samme Lindberg i fredags. Nej, vi vet. Innan Centerpartiet började stötta ditt parti bar hatet ditt ansikte, Anders.
Jag vet inte hur många gånger jag fått höra att jag ska ta ansvar för min “hatsvans” eftersom jag har många följare i sociala medier. Det har inte handlat om att jag uppviglar, utan om att jag kritiserar exempelvis den förda migrationspolitiken, islamismen eller dylikt. Jag har dock sällan sett att någon på vänsterkanten uppmanats ta ansvar för sin svans. Det handlar givetvis om att begränsa åsiktsutrymmet för dem man inte håller med, men hålla det vidöppet för det egna laget. Det handlar om att man inte vill att högern ska mobilisera människor, eftersom det hotar den egna positionen. Det är när man ser att opinionsbildning från höger väcker engagemang man börjar hojta om hatsvans. Allra bäst är det om högern är snäll, artig och nervös, om vänstern får bestämma. Gå inte på det.
Kritik får aldrig slå över i hat, men att Annie Lööf och Centerpartiet upplevs som svikare av borgerligheten är inte särskilt konstigt. Inför valet 2018 kampanjade Lööf stenhårt om att byta ut Löfven. På partiets valvaka höll hon tal där hon framhöll att:
Nu är det viktigt att Stefan Löfven avgår så att vi kan påbörja processen med att få fram en ny handlingskraftig regering.
Av dem som röstade på partiet för fyra år sedan var det många som trodde på hennes ord om att hon ville se Ulf Kristersson som statsminister, som trodde att Centerpartiet fortfarande tillhörde den gamla Alliansen. Men hon svek inte bara sina tidigare allianskollegor utan också dessa väljare. Det föder givetvis bitterhet när någon man litade på sviker sina löften. I dag är Lööf åtminstone tydlig med att hon vill ha fyra år till med en socialdemokratisk regering.
En ironi med att Centerpartiet samarbetar med Socialdemokraterna är att deras valstrategi går ut på att låna så mycket politik de bara kan från SD – samtidigt som man skrämmer väljarna med hur hemska SD är. Till stor del är det mest tuffare retorik det handlar om, men ändå. Varför har inte Centerpartiet några problem med denna retorik, som går ut på att minska migrationen och ta i med hårdhandskarna mot brottsligheten? När Anders Ygeman pratar om att det ska finnas maxgränser för hur många med utländsk bakgrund som får bo i ett område hör man inte Annie Lööf skrika “Men hur uttrycker du dig!”. Allt är okej, så länge det är det egna laget som gör det.
För det finns inga gemensamma värderingar eller visioner som håller ihop regeringsunderlaget för den sittande regeringen. Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet är sinsemellan ytterst olika, och de har inte mycket till övers för varandra heller. Det enda som förenar dem, och Socialdemokraterna, är en aversion mot Sverigedemokraterna. Det är en storkoalition utan kärna, där allt är förhandlingsbart – förutom makten.
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
Störande att se hur Ebba blivit behandlad en längre tid. Inte var det mycket till stöd från vänsterns politiska företrädare efter SRs olyckliga översättning heller. Backa gärna Annie, men var då konsekvent mot alla svansar. Tydlig och bra text.
Tack för att så tydligt visar på hyckleriet från det rödgröna kaoset!