Ingen minns en fegis

Samtidens mest brännande frågor, utan filter eller skygglappar.

Foto: Peter Knutson

Jag sade upp mig från en fast tjänst på Svenska Dagbladets ledarsida på en fredag och började på Bulletin på måndagen efter. Om jag ångrar det? ”Ingen minns en fegis”, som min bästa vän i mellanstadiet sa till mig när han hoppade från tian samtidigt som jag klättrade ned till sjuan. Men man måste våga hoppa från tian ibland. Jag ångrar fortfarande att jag klättrade ned till sjuan den gången, men inte att jag hoppade av Svenska Dagbladet, inte heller att jag tackade ja till Bulletin, eller att jag ett par månader senare bad majoritetsägarna fara och flyga. 

Långt innan jag slutade på Svenskans ledarsidan började jag tvivla på själva genren. För stel, för förutsägbar, för opersonlig. Jag hade som mål att förnya den, eller snarare mitt eget ledarskrivande. Vi på ledarsidan borde ut på fältet mer, ansåg jag. Intervjua fler, skriva mer journalistiskt, mer berättande, mer utforskande, mindre tvärsäkert. Till slut insåg jag att det kanske inte var genren som behövde komma vidare, utan jag själv. Därför hakade jag på Bulletin. Jag ville göra poddar, skriva krönikor och reportage, snarare än ledare, och lite av det hann jag göra innan det gick som det gick.

När jag började blogga i slutet av 00-talet var mitt mål att med hjälp av skrivandet ta mig in på en tidning. Det gick till slut. Den korta tiden av arbetsfrihet efter Bulletin har fått mig att inse att jag saknat självständigheten som fanns under tiden då jag bloggade. Det gick inte då, men i dag går det att leva på sitt skrivande utan att söka sig till de stora tidningsdrakarna. Om man har lite tur. Det innebär också en annan tankefrihet.

Det är en klyscha, men vi lever i en teknologisk brytningstid för mediebranschen. De stora tidningarna försöker ställa om till en verklighet där annonsintäkterna på kort tid nästan helt försvunnit. Samtidigt är de fjättrade vid sina minskande pappersupplagor, som trots allt fortsätter vara hyfsat lönsamma, vilket hindrar dem från att verkligen förnya sig. Och inte för att låta som att jag just läst en grundkurs i filosofi, men vad är ens en dagstidning utan sin fysiska manifestation? En samling skribenter med en gemensam logga. Det är inte på det viset många av oss läser nyheterna längre. Vi scrollar flödena och följer i övrigt enskilda skribenter som vi litar på, oavsett vilken lagtröja de för tillfället har på sig.

Tidningarnas argument till annonsörerna är att man når breda folklager. Man säljer helt enkelt prenumeranternas uppmärksamhet. Samma princip styr på Twitter och Facebook. Både sociala medier och tidningar använder i dag teknik som är skräddarsydd för att stjäla så mycket av vår uppmärksamhet som möjligt. Men här kan jag tala direkt till er läsare, bortom algoritmernas makt, utan mellanhänder eller filter, och utan blinkande annonser.

Märkligt nog är interaktionen med läsare något som journalister har blivit allt räddare för på senare år. Kanske för att mediefolket har blivit som en egen kast i samhället, som snarare bekymrar sig om anseendet de har hos varandra, än vad vanligt folk tycker. Mannen på gatan uppfattas som ett hot, och kommer kritik kallas avsändarna ofta nättroll, trollarméer och hatsvansar. Personligen har dialogen med läsare alltid varit något av det som motiverat mig mest, om det så är när man träffar någon på Ica, på tåget eller får ett mejl. Min tanke är att använda den här plattformen för att komma närmare er läsare.

Det finns även rent politiska skäl att välja just Substack. Det är ingen hemlighet att Twitter, Facebook, Youtube och även Patreon har utvecklats i en mer repressiv riktning. I synnerhet har profiler på högerkanten blivit deplattformerade och avmonetariserade. Att en liten klick techföretag i dag kan bestämma över vem som får säga vad, utan nämnvärd möjlighet för berörda att överklaga, är inte riktigt vad många hoppades på med internet. Deras plattformar, deras regler, säger en del. Jag köper inte det argumentet, av samma skäl som man inte kan säga åt någon att starta ett eget tågbolag om man har invändningar mot att tåget är försenat. Många av oss är helt beroende av dessa plattformar för att kunna delta i det offentliga samtalet, men också för att hålla kontakten med nära och kära. En (tillfällig) lösning är att helt enkelt kringgå censuren på Twitter, Facebook och Youtube.

Hittills har Substack varit en tillflyktsort för flera av woke-kulturens dissidenter, som Bari Weiss (tidigare på New York Times) och Andrew Sullivan (tidigare på New York Magazine). Deras brott var att de tänkte självständigt i en tid när det kan straffa sig, i synnerhet i USA. Jag är i en delvis annan situation, men genom åren har många mejlat och ringt till mina chefer för att få mig avskedad. Etablissemangspersoner som inte ville diskutera med mig i sak, utan istället försökt att knuffa bort mig från plattformen jag då stod på. Här kommer jag att kunna uttrycka mig friare, utan rädsla för att bli av med något jobb. Men också skriva en annan typ av texter som inte ryms inom ledargenren.

Genom åren har jag försvarat yttrandefriheten i skarpa lägen, kritiserat identitetspolitik och den pågående politiseringen av våra universitet, och jag var tidigt ute med att vilja strama åt Sveriges migrationspolitik. Dessa ställningstaganden, och många andra, gör mig till höger. Det har visat sig vara en ganska radikal position, hur märkligt det än låter.

Att gå före i kontroversiella frågor har givetvis kostat på ibland, men jag har aldrig sett något alternativ. Vill man förändra måste man våga vara obekväm. Man måste vara beredd att dra en linje i sanden.

Samtidigt tror jag inte att svaren på dagens problem finns i gamla dogmer. Många politiska frågor delar sig inte längre mellan vänster och höger, utan längs med en annan axel, oavsett vad man vill kalla den. Oroar man sig för att ens barn ska bli rånade på vägen hem från skolan har man inte nödvändigtvis ro att diskutera skattesatser. Det svenska samhället förändras i rasande fart och det måste skildras utan skygglappar. Och utan lojalitet mot något läger eller någon dogm. Det är vad jag kommer att försöka leverera här. 

Det blir texter om politik och kultur och gränslandet däremellan. Och varje vecka pratar jag med en eller flera gäster i min podd.

Var gärna med och delta i samtalet!

Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)