Ukrainakriget är bara början

Det är dags att vi inser det vi borde ha insett under Georgienkriget: Världen av i går är borta. Och nu har det blivit mycket bråttom för det svenska försvaret.

En ukrainsk soldat kramar sin partner, bredvid en militärbas där de boende köar för att gå med i armén, i Lviv under onsdagen. Foto: Daniel Leal/AFP via Getty Images

Kanske kan man kalla det tur att jag hösten 2008 lyckades få praktikplats på Rysslandsgruppen på Utrikesdepartementet. I augusti samma år hade kriget mellan Ryssland och Georgien inletts, där Putin beordrade in ryska styrkor i de georgiska regionerna Abchazien och Sydossetien som utropat sin självständighet. Kriget tog inte lång tid – Georgien är ett litet land.  

Micheil Saakasjvili, Georgiens dåvarande president, hade närmat sig EU och USA under lång tid, till Rysslands förtret. Men Rysslands val av tillfälle handlade om att markera mot Nato, som i april samma år meddelat att både Ukraina och Georgien i framtiden skulle kunna gå med. Resten är, som man säger, historia. I dag står båda regionerna under direkt rysk kontroll. Så mycket för att vilja ha självständighet. 

Återkommande när man pratar med diplomater som förhandlar med Ryssland, är att landets ledare endast förstår maktpolitik. Varje eftergift eller kompromiss ses som ett tecken på svaghet. Det är svårt att ta till sig, men

Det har snart gått 14 år sedan Georgienkriget, 8 år sedan annekteringen av Krim och stödet till regionerna Luhansk och Donetsk. Även om denna fullskaliga invasion tog många på sängen är knappast Rysslands ambitioner en överraskning. Redan 2014 var det uppenbart att det var ett invasionskrig. I sin militärdoktrin från 2010 deklarerade Ryssland att man ville utforma en ny säkerhetspolitisk arkitektur i Europa, med starkt ryskt inflytande. Kreml var tydliga med färdriktningen och har agerat i enlighet med den. Men Sverige har inte lyssnat.

Vissa har förstås det. Jag minns när jag besökte en konferens om nordiskbaltisk säkerhet som tankesmedjan Frivärld höll för åtta år sedan. Man samlade där regeringsföreträdare från Norden och Baltikum, akademiker och tjänstemän, som många delade uppfattningen att det var hög tid att inse vad Ryssland hade för intentioner. Såhär sade Lettlands dåvarande försvarsminister Artis Pabriks (i dag europaparlamentariker):

Aldrig någonsin har avväpnade och rika länder kunnat fortleva särskilt länge intill auktoritära och militariserade länder. Vid någon punkt ändras maktbalansen. Vill vi vänta på den utmaningen utan att vara förberedda på den?

Jag hamnade vid samma bord som Boris Nemtsov, en av de ryska dissidenter som var där, som började prata ryska med mig. När jag förklarade att jag var svensk blev han mycket överraskad. Han samlade mycket motstånd mot Putinregimen på den tiden. I februari 2015, bara ett par dagar innan en demonstration mot Rysslands agerande i Ukraina som han organiserat, sköts han ihjäl på öppen gata. Enligt den ryska journalisten Ksenia Sobchak höll Nemtsov på att förbereda en rapport som sades bevisa att rysk militär var involverad i östra Ukraina, trots att regimen förnekade det. Kanske inte förvånande att hans papper och hårddiskar konfiskerades av rysk polis efter mordet.

Ivar Arpi @Ivarpi

Träffade just den ryska oppositionsledaren Boris Nemtsov som började prata ryska med mig. Han blev småchockad när svarade att jag var svensk

I dag behöver ingen gissa. Alla kan själva se vad som sker. Men varför har vi väntat med att rusta upp? Om vi hade börjat 2008, eller för all del 2014, hade inte läget varit lika prekärt nu. Varför har vi inte tagit Kreml på orden? Under hela den här perioden har vi dessutom finansierat den ryska upprustningen genom att handla med dem, låta deras miljardärer använda våra banker och huvudstäder, och genom att som Tyskland göra sig mer beroende av deras gas och olja. Politiskt har vi haft interna debatter där många raljerat över oss som varnat i åratal som russofober, krigshetsare, MÖP:ar, med mera. Många hade glömt vad en fiende är. Därför raljerades det över de som inte hade glömt, som att de var dinosaurier från kalla krigets dagar.

Jag tror dock också att det hänger ihop med tanken som även nu hörs på sina håll att Vladimir Putin är “tokig”, “galen” eller irrationell.

Att uppfatta det Putin gör som galet är förstås fullt rimligt. Det bryter mot alla normer för hur en stat bör agera mot en annan. Georgien och Krim var också operationer på en mycket mindre skala, detta är en fullskalig invasion som vi bara sett början av. Givetvis är detta sätt att uppnå politiska mål så djupt omoraliskt att det är lätt att avfärda som sinnessjukt. Vi har svårt att begripa det som känns helt främmande, och vill i stället tolka det på ett sätt som passar in i vår världsbild. Men mycket talar för att Putin inte är en irrationell spelare. 

---

Jag förlitar mig helt på bidrag från er läsare och lyssnare. Man kan bli gratisprenumerant eller betalande prenumerant. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst. Tack för att ni gör Rak höger med Ivar Arpi möjligt!

---

Den europeiska synen är tydlig: alla suveräna stater har rätt att själva välja vilka samarbeten de vill ingå. Om Ukraina och Georgien vill närma sig EU och Nato är det deras val, inte någon annans. Gränser får inte flyttas med militärmakt, var en lärdom som drogs efter andra världskriget och kalla kriget. Men Ryssland ser det inte på det viset, vilket knappast behöver sägas längre. Lyssnar man på Sergej Lavrov eller någon annan från Kreml är historien alltid närvarande. Man minns varje oförrätt, varje nesa, varje svek. För den som har läst om hur europeiska politiker resonerade fram till andra världskriget, men särskilt innan första världskriget, låter tongångarna bekanta. Tanken att imperier alltid konkurrerar, att gränszonerna ofta är skådeplatsen för dragkampen, att en stat alltid har vissa intressen, oavsett vad idealister säger. Ukraina har länge ansetts vara, och har också varit, fronten för konfrontationer mellan Europa och Asien.