Trump vill ha Grönland – men riskerar att förlora Europa
Grönland kan bli Trumps pyrrhiska seger. Ett territorium till priset av en spräckt allians. När USA hotar en lojal Natopartner tvingas Europa och Sverige planera vår säkerhet utan Washington.
Varför lyder vi auktoriteter? Ytterst, säger någon, handlar det om hotet om våld. Alla myndigheter, alla lagar, all statlig makt bygger på våldsmonopolet. Det är inte fel, men det är inte heller helt rätt.
Sättet Donald Trump hanterar omvärlden för tankarna till någon som inte förstår att makt inte bara sitter i våldskapacitet. Det fick mig att tänka på en scen i Game of Thrones. I den prövar hovintrigören Varys en enkel gåta på Tyrion Lannister:
Föreställ dig tre män i ett rum – en kung, en präst och en mycket rik man. Mellan dem står en vanlig soldat, den enda med ett svärd. Var och en befaller soldaten att döda de andra två. Vem lever? Vem dör?
Det spontana svaret blir att soldaten bestämmer. Han har vapnet, alltså har han makten över liv och död. Men om det vore så enkelt, varför låtsas vi då att kungar regerar? Varför bygger vi palats och ämbeten, altaren och domstolar, i stället för att bara dyrka den som råkar hålla i klingan? Poängen i scenen är att makt finns där människor tror att den finns. Den kan forma beteenden, men är beroende av att många delar samma föreställning om vem som har rätt att befalla – och vem som har skyldighet att lyda.
Trump är inte den första härskaren som velat expandera sitt imperium, men han är den första amerikanska presidenten som inte utesluter militärmakt för att utöka det egna territoriet. Åtminstone sedan James K. Polk som annekterade Texas och erövrade bland annat Kalifornien från Mexiko.
En skillnad, av många uppenbara, är att kriget då utlöstes av en omtvistad gränsfråga – en konflikt Polk kunde använda för att motivera expansion. En annan skillnad är att Danmark inte är en motståndare, utan har varit en av de mest lojala allierade i bland annat Afghanistankriget. Men i Trumps värld tycks inte det spela någon roll. Han sitter vid spakarna för världens starkaste militärmakt, men förmår inte skilja på vän och fiende. Inte heller tycks han förstå vikten av strategi - konsten att uppnå sitt mål med olika medel.
Någon som ägnat många decennier åt att förstå strategi är Edward Luttwak, som är militärhistoriker och statsvetare inriktad på just strategi. I boken The Grand Strategy of the Roman Empire (1976/2016) analyserar han romarrikets strategi från det första till tredje århundradet. Luttwaks enkla men brutala poäng är att strategi inte är samma sak som styrka. Styrka är förmågan att slå. Strategi är förmågan att slippa slå, därför att du får andra att välja som du vill. I hans språk handlar det om skillnaden mellan force och power: force är tvånget, hotet och våldet. Power är den uthålliga påverkan som gör att andra rättar sig frivilligt. Antingen för att de fruktar konsekvenserna av att gå emot eller för att de ser sin egen nytta i att lyda.
Luttwak skrev om Rom och Bysans för att dessa imperier var tvungna att lära sig denna skillnad. Bysans i synnerhet levde i ett strategiskt underläge med begränsade resurser och flera fiender samtidigt. Därför blev grundregeln: diplomati först, våld som garanti i bakgrunden. Att köpa tid, splittra fiender, belöna rätt aktörer och bara använda våld selektivt när utdelningen var maximal.
Det är här Trumps Grönlandslinje framstår som kontraproduktiv. Inte därför att USA saknar kraft att pressa igenom sin vilja, utan därför att han tycks tro att makt alltid måste utövas med tvång. Det som fungerar kortsiktigt kan ändå bli ett strategiskt självmål. USA:s allierade i Europa lär sig just nu att vi behöver en plan B för vår säkerhet. Visst, Grönland skulle kunna bli ett nytt område på kartan som tillhör USA, men det sker i så fall till priset av att man förlorar makt av den sort som gör ett imperium uthålligt: lojalitet, legitimitet och frivilliga allierade.
För det här är inte bara retorik. Trump har uttryckligen kopplat ekonomiska straff till Grönlandsfrågan: tullar som kan upphöra först när en uppgörelse nås om ett “complete and total purchase of Greenland”. Verktyget riktas mot flera europeiska länder – däribland Sverige – och trycket byggs upp i en trappa över tid.
Detta är också skälet till att reaktionen här i Europa blir så skarp. Åtta europeiska länder gick ut gemensamt och varnade för att tullhoten undergräver den transatlantiska relationen och riskerar en “farlig nedåtgående spiral”. Om USA hotar våra länders suveränitet och territoriella integritet, hur ska någon efter det kunna åberopa Nato:s artikel 5? Om detta kan hända Danmark, som offrat många soldaters liv i koalitionen med USA, varför skulle då andra vilja vara USA:s allierade eller tro på amerikanska utfästelser?
Det finns en frestelse att avfärda Grönland som Trumps fastighetsinstinkt i geopolitisk kostym. Men USA:s intresse är inte bara nyckfullhet. Frågan om säkerheten i Arktis är på riktigt: ett område där lägesbilden är svår, där intrång kan ske utan att någon märker det i tid, och där den enda amerikanska militärbasen Thule/Pituffik fyller en viktig funktion. Efter Trumps första “köp Grönland”-kris 2019 följde också en mer vuxen verktygslåda: ett amerikanskt konsulat i Nuuk, en investeringsfond och bredare samarbetsprogram – samtidigt som Danmark stärkte sin militära närvaro. Det är det som är “alliansens teater”: inte tomma ord, utan ett sätt att göra USA:s intressen kompatibla med andra länders suveränitet.
Men Trump tycks strunta i delade normer och värderingar. Man ser det även hur hans administration sköter diplomatin: efter mötet mellan utrikesministrar från USA, Danmark och Grönland sades det först att man hade enats om en gemensam arbetsgrupp. Men sedan beskrev man det på helt olika sätt. Från dansk och grönländsk sida såldes arbetsgruppen in som avspänning och praktiskt samarbete. I den amerikanska beskrivningen lät det annorlunda: som ett instrument för att driva processen kring Grönland vidare.
Om man inte ens kan enas om vad ett möte handlat om, då blir diplomatin bara ett skådespel i väntan på det hårda tvånget.
Grönland kan bli en pyrrhisk seger för Trump – inte för att han misslyckas militärt, utan för att han vinner på ett sätt som gör framtida vinster dyrare. När du lär dina allierade att de måste frukta dig, lär du dem samtidigt att de måste planera utan dig. Du lär dem att en allians med dig betyder att de andra ska bistå dig, men att det omvända inte gäller. Och då har du förlorat mer än du kan rita in på en karta: du har förlorat den del av makten som får andra att lyda innan du ens behöver visa styrkan.
Ivar Arpi
Oberoende endast tack vare er
Vi är nu över 25 000 prenumeranter här – och antalet växer stadigt. Rak höger med Ivar Arpi och Under all kritik ligger båda konsekvent på topp-20 bland nyhetspoddar i Sverige. Det är helt och hållet er förtjänst – tack för det!
Skillnaden mot de flesta andra på topplistan är tydlig: medan de har public service-miljarder eller stora tidningshus med presstöd och annonsintäkter i ryggen, så har vi bara er. Konkurrensen är snedvriden, men ni har visat att det går att bygga något nytt. Vi är helt självständiga – tack vare er.
Som ni märkt har vi nu tagit nästa steg med en videosatsning, som kommer ge ännu mer innehåll för betalande prenumeranter framöver. Redan i dag får du flera poddavsnitt i veckan – ofta med video – och minst en text, ibland fler.
Vill du vara med och bygga vidare? Bli betalande prenumerant genom att klicka på den gröna knappen.
Den som vill stötta oss på andra sätt än genom en prenumeration får gärna göra det med Swish, Plusgiro, Bankgiro, Paypal eller Donorbox.
Swishnummer: 123-027 60 89
Plusgiro: 198 08 62-5
Bankgiro: 5808-1837
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)