När supermakten slutar låtsas
Maduro greps i Venezuela – Trump talar öppet om landets olja. Sedan nya krav på att USA ska ”äga” Grönland. Har den regelbaserade världsordningen fallit, och vad betyder det för Sverige och Nato?
“Verkligheten är det som, även när du slutar tro på den, inte försvinner.” Detta var författaren Philip K. Dicks svar efter att en student 1972 bad honom definiera “verkligheten”. När talet väl skrevs ned i en essä sex år senare var det efter att han under decennier hade använt fiktionen som ett laboratorium för liknande frågor: vad händer med en människa när hennes verklighetsramar saboteras – när det stabila visar sig vara kuliss, manipulation eller självbedrägeri?
Med essän ville han ringa in varför frågan blivit akut i ett samhälle där pseudoverkligheter produceras i stor skala och kan levereras som färdiga mentala miljöer: skenvärldar byggda av medier, regeringar, storföretag och organiserade grupper, som lånar verklighetens tyngd men flyttar gränserna för vad som alls går att tänka och säga; kompletta tolkningsvärldar som flyttar in, möblerar om, och blir vardagens självklara kuliss. Man kan bo länge i sådana berättelser, tills de rämnar. Tills de inte längre förmår att få världen runtomkring att gå ihop. Verkligheten finns kvar, oavsett alla våra drömmar.
Jag kom att tänka på Philip K Dicks tankar om verkligheten med anledning av USA:s operation i Caracas den 3 januari, då Nicolás Maduro greps och fördes till New York. Lägg till Donald Trumps krav på att få Grönland, och hans prat om att göra Kanada till en delstat. Ser vi en ny världsordning ta form? Eller är det bara en fortsättning på den gamla, men ärligare?
Utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) intervjuades om bland annat detta i Ekots lördagsintervju (10/1). Hon var föredömligt tydlig med att hennes roll är att försvara Sveriges intressen, vilket kräver att man väger sina ord. Men i ett svar formulerade hon sig på ett sätt som är värt att stanna vid lite:
Jag vill inte leva i en värld där det är stormakter som bestämmer, utan jag vill att vi ska behålla de regler som vi satte upp efter andra världskriget och som framför allt skyddar länder som Sverige, som är små och medelstora.
Det är inte det att jag är oenig med Stenergard, det intressanta är hur hon formulerade sig: “Jag vill inte”. Frågan är om vi lever i den världen redan, och om vi alltid har gjort det. Har inte världen alltid dominerats av stormakter, där de svagare uthärdar vad de måste?
En venezuelansk man som bor i Buenos Aires fick frågan om vad han anser om påståendet att USA bara gör det här för att komma åt oljan i landet:
Och varför tror du att ryssarna och kineserna har varit här så länge? För receptet på arepas [majsbröd]?
Kort och gott: vi kommer alltid att styras av stormakter, frågan är vilken herre vi föredrar.
Det är det mest cyniska perspektivet, som jag tror har mycket fog för sig. Hård makt är och förblir det viktigaste i världspolitiken, men det är inte allt. Och att ha för mycket av det, eller ha för lite, innebär specifika risker. I början av 00-talet, i början av kriget mot terrorismen, skrev Robert Kagan boken Of Paradise and power: America and Europe in the New World Order (2004) som handlade om skillnaderna mellan USA och Europa i den nya världsordningen (ja, den var ny då också). “Amerikaner är från Mars och européer är från Venus”, skrev han, “de håller inte med varandra om mycket och förstår varandra mindre och mindre.” Det var sant då, och är minst lika sant i dag. Vi har motsatta problem, menade han. Han berättar i boken om en britt som kritiserar USA:s benägenhet att ta till militärt våld, med att påminna om det gamla talesättet: Har man en hammare börjar alla problem se ut som spikar. Robert Kagan fortsätter:
Det stämmer. Men länder utan stor militär styrka löper den motsatta risken: när man inte har någon hammare vill man inte att något ska framstå som en spik.
Donald Trump förstår hård makt, men han tycks nästan helt sakna sina föregångares förmåga att projicera mjuk makt. USA har aldrig varit perfekt i sin roll som världspolis, men åtminstone efter 1970-talet har man stöttat demokratisträvanden och verkat för att öka friheten. Ja, det är en förenkling, men detta har varit en röd tråd i retoriken från amerikanska presidenter. Hyckleri och fikonlöv, har kritikerna sagt, men i så fall är det svårt att förstå den neokonservative utrikespolitiken under George W Bush. Mer rimligt, tror jag, är att amerikansk utrikespolitik tidigare alltid bestått av en blandning av egenintresse och frihetlig ideologi. Det nya med Donald Trump är att han, medvetet eller inte, endast fokuserar på krassa intressen. Han hade kunnat fokusera på att Nicolas Maduro är en brutal tyrann, att folket i Venezuela röstat för förändring, att de förtjänar frihet och demokrati, men i stället har han nästan bara pratat om landets olja. Han överger självmant det moraliska övertaget, vilket på ett sätt kan vara uppfriskande, men eroderar förtroendet för USA.
En alltför hård makt skapar en motreaktion. Att ta territorier från allierade är inte svårt i stunden. Danmark är en militär lilleputt jämfört med USA. Men det finns saker Danmark kan göra, och som allt fler mindre stater förstår att de behöver bli bättre på att göra. Det handlar om att höja kostnaden för den här sortens maktspråk och tvång. När en part blir övermäktig tvingar det fram en motreaktion: andra samordnar sig, av rädsla eller opportunism. Systemet tolererar sällan en elefant som beter sig som om den är ensam i rummet.
Napoleon vann allt, vilket forcerade fram en koalition som till slut besegrade honom. Under det Peloponnesiska kriget styrde Aten sitt imperium med så tung hand att motståndet växte och kriget förlorades. Och efter krigsslutet 1945 ledde Sovjetunionens expansion till att USA band sig långsiktigt till Europas säkerhet – Nato blev den institutionaliserade motvikten.
Det är därför Grönland-retoriken är frätande. Om USA helt avstår det gemensamma språket om internationella lagar, om vänner och allianser, då kan kostnaden bli högre än Trump tycks tro.
Utan mjuk makt äter den hårda makten upp sig själv. Hur strategiskt är det? På vilket sätt gynnas amerikanska intressen av att alienera sina vänner?
Problemet är inte så mycket att USA bryter mot internationella lagar när det behövs, utan att Donald Trump nu inte ens använder moraliska argument som faktiskt finns. Exempelvis om regimen i Venezuela, om gripandet av Maduro. Han tycks inte anse att det är viktigt. På samma sätt struntar han i kostnaden med att hota med en militär insats mot Danmark för att ta över Grönland. Kanske kommer han undan med det, men kan man betrakta ett sånt land som en allierad? Som en vän?
Var det verkligen klokt att tro att vi inte behövde någon hammare längre? Tänk om det är vi som är spikarna?
Vissa säger att detta är en ny världsordning, och det ligger en del i det. Men samtidigt kan jag inte skaka av mig tanken att små länder, små folk, i alla tider levt på nåder. Vi är äggen som stormakterna använder för att göra omelett. Därför förstår jag Maria Malmer Stenergard när hon säger att hon inte vill leva i en sådan värld. Inte jag heller.
Vi lever i en värld full av regler – men utan någon garanti att de bär av sig själva. Reglerna är ett lager ovanpå makt, inte en ersättning för den. Reglerna fungerar endast när de backas upp av kapacitet. Utan det blir de i bästa fall bara dekoration, i värsta fall en farlig illusion.
I Europa har vi invaggat varandra i föreställningen att det är såhär hela världen fungerar, eftersom vi lyckats skapa en relativt fredlig zon här. En park utan murar. Men det byggde alltid på en asymmetri: Europa kunde odla en post-historisk självbild därför att någon annan stod kvar i historien. Kagan har rätt i den elaka formuleringen: vi kunde tala som om reglerna bar sig själva, eftersom USA bar dem – med baser, avskräckning och den yttersta viljan att göra undantag när det ansågs nödvändigt. Parken var aldrig fri från murar, de stod bara utanför vårt synfält.
Vad vi önskar är en sak, men det är inte samma sak som vad som faktiskt är. Verkligheten är det som, även när du slutar tro på den, inte försvinner.
Ivar Arpi
Geopolitiskt uppvaknande: Ingen kommer att rädda oss
USA:s omsvängning bort från Europa, bort från Ukraina, visar att vi inte kan ta något eller någon för givet i världspolitiken. Oavsett administration har trenden varit tydlig sedan Obama: Amerika prioriterar sin egen strategiska omställning till Asien. Kvällens uppvisning i
Oberoende endast tack vare er
Vi är nu över 25 000 prenumeranter här – och antalet växer stadigt. Rak höger med Ivar Arpi och Under all kritik ligger båda konsekvent på topp-20 bland nyhetspoddar i Sverige. Det är helt och hållet er förtjänst – tack för det!
Skillnaden mot de flesta andra på topplistan är tydlig: medan de har public service-miljarder eller stora tidningshus med presstöd och annonsintäkter i ryggen, så har vi bara er. Konkurrensen är snedvriden, men ni har visat att det går att bygga något nytt. Vi är helt självständiga – tack vare er.
Som ni märkt har vi nu tagit nästa steg med en videosatsning, som kommer ge ännu mer innehåll för betalande prenumeranter framöver. Redan i dag får du flera poddavsnitt i veckan – ofta med video – och minst en text, ibland fler.
Vill du vara med och bygga vidare? Bli betalande prenumerant genom att klicka på den gröna knappen.
Den som vill stötta oss på andra sätt än genom en prenumeration får gärna göra det med Swish, Plusgiro, Bankgiro, Paypal eller Donorbox.
Swishnummer: 123-027 60 89
Plusgiro: 198 08 62-5
Bankgiro: 5808-1837
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
Ytterligare tack för en insiktsfull och koncis redogörelse för relevanta historiska fakta. En verklighetsbaserad bakgrund till vad som händer är annars inte lätt att hitta i detta landet!
Tack Ivar, för en annorlunda syn på den ”nya” världsordningen. Det har nog, som du skriver,alltid varit den starkes rätt. Och vi, i stora delar av Europa, har sedan senaste världskriget kunnat gömma oss bakom USA:s, utan att fatta hur farligt det kan bli att inte alls ha någon egen makt.