Tom Ripleys mörka hjärta
En författares kön, ras och sexuella läggning kan visa sig vara det minst avgörande när stor litteratur skapas. Ofta är det i stället andra författares verk som inspirerar.
Netflix-serien “Ripley” är inte den bästa iscensättningen av Patricia Highsmiths roman The Talented Mr. Ripley från 1955. Den når inte upp till René Cléments film Plein Soleil från 1960, med en ung Alain Delon i huvudrollen. Dock är jag benägen att hålla den just nu aktuella tv-serien högre än den två decennier gamla filmatiseringen med Matt Damon i huvudrollen – och detta trots Netflix-serien smått desperata försök att täcka in så många populära italienska turistmål som möjligt: Neapelkusten, Sicilien, Rom, Venedig och San Remo.
Tom Ripley är en fullfjädrad psykopat som har trollbundit romanläsare och filmpublik under sju decennier. Man kan fundera på varför. Det är uppenbart att Patricia Highsmith i honom lyckades fånga en karaktärstyp som skulle visa sig ha framtiden för sig: en individ i avsaknad av varje form av historiskt band eller kulturell gemenskap – en person helt utan kärna som kan gå in i och ut ur olika identiteter som han behagar. Psykopat, men också en skräckversion av efterkrigstidens idealtypsmänniska?
Men det som slår mig när jag ser Netflix-serien, är framför allt hur berättelsen om Tom Ripley står i tacksamhetsskuld till en litterär tradition med anor tillbaka till åtminstone det sena 1800-talet. I det avseendet tydliggör berättelsen oförutsägbarheten i var konstnärliga verk hämtar inspiration.
En lika odiskutabel som central inspirationskälla för Patricia Highsmiths berättelse var Henry James roman The Ambassadors från 1903. Precis som hos Highsmith får huvudpersonen i uppdrag att hämta hem en ung man och presumtiv arvinge, från Europa till USA. Men denne har i hamnat i konstnärskretsar och har absolut ingen lust att återvända och träda in i familjeföretaget. Ett ytterligare problem är att den man som ska återbörda den förlorade sonen, efterhand själv blir allt mindre intresserad av att återvända till en prudentligt borgerlig tillvaro i USA.
Att Highsmith stod i tacksamhetsskuld till James roman var förvisso inget som hon stack under stol med. Tvärtom nämns The Ambassadors explicit i hennes roman. Henry James roman var i sin tur inspirerad av en annan, betydligt mer känd roman – nämligen Joseph Conrads Mörkrets hjärta. Den hade publicerats strax innan Henry James började arbeta med The Ambassadors. De två författarna bodde vid den här tidpunkten dessutom rätt nära varandra, i Sussex några mil söder om London. Mörkrets hjärta är knappast en roman som speciellt många associerar till Tom Ripley, men handlar ju faktiskt om hur Charlie Marlow får i uppgift att från en annan kontinent (i detta fall den afrikanska) hämta hem mr Kurtz. Denne har, som det brukar heta, gone native, i det inre av Kongo, och mr Kurtz har alls ingen lust att resa tillbaka till det borgerliga liv som väntar honom – i hans fall i ett Bryssel som beskrivs som helt utan vitalism, spontanitet och impulsivitet. Att Henry James skulle ha fått de grundläggande byggklossarna till intrigen i The Ambassadors från just Mörkrets hjärta förefaller högst sannolikt.
I dag har Mörkrets hjärta blivit problematisk att ta upp på universitet, därför att den i enlighet med postkolonial teoribildning sägs reproducera koloniala, imperialistiska och rasistiska värderingar. Naturligtvis inte i första hand genom bokens själva idéinnehåll: den kan svårligen beskrivas som annat än kritisk till den hemska rovdrift som pågick under kung Leopold II:s tid som enväldig härskare över den så kallade Fristaten Kongo. I stället kritiseras romanen för sitt sätt att beskriva den afrikanska befolkningen som en språk- och ansiktslös kuliss, i stark kontrast till de civiliserade européerna.
En sådan kritik formuleras i enlighet med en i dag populär föreställning om att framställningar, såväl journalistiska som konstnärliga, skapar snarare än gestaltar tillvaron. Utifrån en dylik uppfattning har det blivit naturligt att se litteraturen som skapare och upprätthållare av förtryckande strukturer i samhället. Och författaren anses utifrån det perspektivet ytterst sett agera lojalt med de kollektiv som han eller hon tillhör, könsmässigt, etniskt, sexuellt och så vidare.
Vad genealogin från Joseph Conrad, via Henry James, till Patricia Highsmith visar är emellertid att konsten är något mycket mer allmängiltigt. Likheterna vittnar om hur oväntat och oförutsägbart konstnärlig påverkan faktiskt sker, helt obeaktat sådant som klass, kön, etnicitet och sexualitet. Dessa kategorier skulle ju lätt kunna anföras som avgörande skiljelinjer mellan de tre författarna. Men den sortens olikheter uppfattade de lyckligtvis inte som något hinder för att låta sig inspireras och influeras.
Johan Lundberg
Rak höger expanderar
I takt med att fler blir betalande prenumeranter har Rak höger kunnat expandera med fler skribenter och mer innehåll. Vi får inget presstöd, vi tar inte emot pengar från någon intresseorganisation eller lobbygrupp. Det är endast tack vare er prenumeranter vi kan fortsätta vara självständiga röster i en konform samtid. Så stort tack för att ni är med, utan er hade det inget av detta varit möjligt.
Den som vill stötta oss på andra sätt än genom en prenumeration får gärna göra det med Swish, Plusgiro, Bankgiro, Paypal eller Donorbox.
Swishnummer: 123-027 60 89
Plusgiro: 198 08 62-5
Bankgiro: 5808-1837
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
 |
|
Jag läste Heart of Darkness och the Ambassadors när jag var ung, förmodligen för ung för att förstå dem på den här nivån. Tack för denna artikel. Jag skall läsa om dem med nya ögon.
Tack Ivar, för lite kultur och litteraturvetenskap mitt emellan allt elände.