Timbro och Oikos har rätt om diskrimineringen
Hur lyckades vänsterns mest rabiata falang bygga upp statens moralministerier? Med Tidö 2.0 vill Timbro och Oikos ändra på det: avskaffa myndighetsaktivismen och återinför likhet inför lagen.
Alla ska bedömas olika, i enlighet med vilken kategori de kan placeras in i. Det är logiken i dagens ordning. När staten kräver att arbetsgivare ska kunna visa dokumentation på att de behandlar människor olika – inklusive att främja jämn könsfördelning, på alla positioner – och annars riskerar vite, då har vi lämnat rättsstatens princip om likhet inför lagen. Detta är Sverige efter att den samlade diskrimineringslagen – olikabehandlingslagen, som den borde heta – trädde i kraft 2009, och framför allt efter 2017, då ”aktiva åtgärder” blev en administrativ evighetsmaskin som ingen kommer undan.
I dag räcker det inte att avstå från diskriminering. Du ska i varje ögonblick kunna bevisa att du följer en påbjuden metod – en evig fyrastegsprocess som aldrig tar slut. Det gäller alla, även där inget konkret fall finns. Frånvaron av problem blir ett problem. En risk är något som ännu inte har skett, en diskriminering som inte inträffat, men som en nitisk tjänsteman kan identifiera. Vips kallas du till ett möte där alla ser bekymrade ut. Bevisa nu att du inte är skyldig.
Läpparnas bekännelse ges till att alla ska vara lika inför lagen, men i realiteten har vi ett lapptäcke av särbehandling och olika hänsyn, som sedan måste följas upp. Likhet betyder olikhet, och vice versa.
Aktiva åtgärder – från handling till tankar
Nu kommer rapporten Tidö 2.0, tankesmedjorna Oikos och Timbros gemensamma reformagenda. Där finns förslagen som kan dra Sverige ur den administrativa ritualstaten: en likabehandlingsutredning, bort med dagens kvotering (som omskrivs som “positiv särbehandling”), öppna och meritbaserade rekryteringar i offentlig sektor och väck med onödigt betungande normbyråkrati och ideologiproducerande myndigheter.
Men också en översyn av ”aktiva åtgärder”, vilket kan låta oskyldigt (även om de som valde namnet kanske borde ha läst mer om Sovjet). I praktiken betyder det att alla arbetsgivare och utbildningsanordnare blivit administratörer av en evig fyrastegsprocess – även när ingen diskriminering inträffat. Två statliga utredningar slog uttryckligen fast att arbetet ska ske oavsett om något faktiskt påvisats (SOU 2010:7 och SOU 2014:41).
Sedan 2017 är processen bindande: lönekartläggning ska göras skriftligt från 10 anställda, hela arbetet dokumenteras från 25, och vite hotar den som inte har pärmarna i ordning. Redan innan uppskattades kostnaderna till hundratals miljoner årligen. Det gäller dessutom alla sju diskrimineringsgrunder och omfattar hela arbetslivet – från löner och rekrytering till arbetsmiljö, kompetensutveckling och möjligheten att förena arbete och föräldraskap.
Precis vad svenska företagare behöver, eller hur?
Redan i förarbetena erkände man att reglerna träffade dåligt mot faktisk diskriminering. Ändå byggdes systemet ut till att jaga normer och risker snarare än handlingar. Människor prickas för hypotetiska kränkningar snarare än för faktiska handlingar.
Moralministerierna – staten som uppfostrare
Hur gick det till? Framgång har många fäder, sägs det. Under 2010-talet blev jämställdhetsintegrering en generell styrmodell. Regeringen gav till exempel samtliga lärosäten i regleringsbrevet för 2016 i uppdrag att ta fram en plan för hur jämställdhet skulle byggas in i styrprocesserna under 2017–2019. Nationella sekretariatet för genusforskning ledde arbetet med vägledningar, nätverk och utbildningar; därefter tog Jämställdhetsmyndigheten över delar av stödet och uppföljningen enligt sin instruktion.
Sedan utvidgades liknande processer för alla sju diskrimineringsgrunder. Propositionen gjorde metoden bindande med dokumentationskrav och samverkansplikt – samt tillsyn och vitesmöjlighet. Mjuka vägledningar blev hård styrning.
Och inom den styrande klassen är det många som vill gå mycket längre. På DN Debatt hösten 2024 argumenterade Pinar Aslan Akay och Maria Cheung, forskare knutna till Delmi – Delegationen för migrationsstudier, för raka motsatsen: att ge DO steroider och långtgående befogenheter. Ett slags wokeversion av Judge Dredd med jämlikhetsdata, sanktioner och rätt att detaljstyra rekrytering och arbetsliv. Att detta opinionsarbete bedrivs av en kommitté under Justitiedepartementet, finansierad med statliga medel, säger något. Etablissemanget kräver mer kontroll, och den bör givetvis utföras av dem själva.
Och tydligen lystrar vissa politiker, även inom Tidöregeringen. Hur ska man annars tolka att jämställdhetsminister Nina Larsson (L) vill ge DO 34 miljoner ytterligare årligen för att genomföra EU:s lönetransparensdirektiv? Visst, EU kräver insyn för arbetssökande och rapportering från större arbetsgivare, men det är Sverige som väljer att biffa upp DO till övervakningsorgan, införa offentliggörande av lönedata, sanktionsavgifter och omvänd bevisbörda. Man kan kritisera direktivet i sig, men regeringen kan inte gömma sig bakom Bryssel. Att ösa mer pengar över DO och ge dem fler verktyg är Tidöregeringens eget val.
Nej, det handlar inte bara om diskrimineringslagen. Under de senaste decennierna har staten byggt upp ett helt kluster av moralministerier – myndigheter som i stället för att utföra kärnuppgifter ägnar sig åt att mästra medborgarna, opinionsbilda och detaljstyra samhällslivet. Det är därför inte förvånande att flera statliga utredningar själva påpekat att myndigheter blivit mer uppfostrande än utförande. Tidö 2.0 sätter yxan där den hör hemma: Jämställdhetsmyndigheten och MR-institutet ska avvecklas, jämställdhetsintegreringen upphöra och en samlad översyn göras av hela komplexet av moralministerier. Strukturen ska bantas och allt utan egentligt förvaltningsuppdrag läggas ned.
De föreslår även en opinionsbildningslag som gör slut på myndigheternas kampanjer. Kort sagt: moralministerierna ska stängas, och staten återgå till att tjäna sina medborgare – inte uppfostra dem.
I Tidö 2.0 talas det om att hetsbestämmelsen ska ses över och snävas in. Jag hoppas att det också betyder att lagen ska gälla lika för alla. För i dag gör den inte det. I lagtexten gäller den alla grupper – också svenskar. Men redan tidigare (2003) konstaterade JK att bestämmelsen i första hand var tänkt att skydda minoriteter, och 2015 slog Norrköpings tingsrätt fast att svenskar visserligen omfattas av lagen – men att de ”får tåla mer”. Med andra ord: domstolen ansåg att yttrandefriheten får begränsas när minoriteter angrips, men inte när det gäller etniska svenskar. Resultatet blir en asymmetri: samma ord kan vara straffbara mot en minoritet men passera när de riktas mot svenskar. Det är raka motsatsen till likabehandling och rättsstatens princip om blindhet. Om inte domstolar kan tillämpa lagen oväldigt måste politiken ge dem tydligare lagar.
Radikal vänsterfalang på myndigheterna
En dum fråga, men hur är allt detta ens möjligt? Kanske har jag missat det, men när röstade vi om att det är vänsterns mest rabiata falang som ska sitta bakom spakarna i statsapparaten?
De som förespråkat multikulturalism, kvotering, identitetspolitik, rastänkande och andra woke-agendor har förlorat så gott som varje offentlig debatt de senaste två decennierna. Men eftersom de i regel försörjs av skattemedel fortsätter deras idéer ändå sin zombielika marsch genom institutionerna. Och hittills har högerpolitiker jamsat med, antingen av okunskap eller feghet. Men varför ska högern fortsätta genomföra politik som går emot allt man säger sig stå för?
Kanske måste politiskt självskadebeteende införas som diskrimineringsgrund för att få bukt med det.
Egentligen är det enkelt. Lägg ned moralministerierna, bränn pekpinnarna och avskeda moralpoliserna. Men det förstås, för att det ska fungera måste man ju lita på att vanligt folk i regel är bra människor som kan fatta sina egna beslut.
Tidö 2.0 är ett steg i den riktningen. Vi får hoppas att partierna följer efter.
Ivar Arpi
Oberoende endast tack vare er
Vi är nu över 25 000 prenumeranter här – och antalet växer stadigt. Rak höger med Ivar Arpi och Under all kritik ligger båda konsekvent på topp-20 bland nyhetspoddar i Sverige. Det är helt och hållet er förtjänst – tack för det!
Skillnaden mot de flesta andra på topplistan är tydlig: medan de har public service-miljarder eller stora tidningshus med presstöd och annonsintäkter i ryggen, så har vi bara er. Konkurrensen är snedvriden, men ni har visat att det går att bygga något nytt. Vi är helt självständiga – tack vare er.
Som ni märkt har vi nu tagit nästa steg med en videosatsning, som kommer ge ännu mer innehåll för betalande prenumeranter framöver. Redan i dag får du flera poddavsnitt i veckan – ofta med video – och minst en text, ibland fler.
Vill du vara med och bygga vidare? Bli betalande prenumerant redan i dag och få 30 procents rabatt!
Den som vill stötta oss på andra sätt än genom en prenumeration får gärna göra det med Swish, Plusgiro, Bankgiro, Paypal eller Donorbox.
Swishnummer: 123-027 60 89
Plusgiro: 198 08 62-5
Bankgiro: 5808-1837
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
Blir dessa förändringar av, är det det bästa Tidö gjort överhuvudtaget. Släng tvångströjan och börja andas igen. Genusdoktrinen var rena skräckläsningen, så får det inte gå till i ett civiliserat land.