Sverige behöver en rak höger

Ett år har gått sedan lanseringen, och jag är mer motiverad än någonsin. Men det är ni – kära läsare och lyssnare – som har placerat Rak höger högt upp på topplistorna över mest lästa och lyssnade.

Min första text här på Substack hade rubriken Ingen minns en fegis, vilket fortsatt är min fasta övertygelse. Och när jag startade Rak höger med Ivar Arpi hade jag ingen aning om hur det skulle gå. Det hade varit lättare att söka sig mot något tryggare. En fast lön, förutsägbarhet, samma gamla vanliga. Dessutom hade ingen annan i Sverige försökt något liknande. Och lät inte nyhetsbrev lite …  gammaldags? Många var skeptiska, även nära vänner jag frågade om råd. Fanns det verkligen ett tillräckligt stort intresse i lilla Sverige?

Den frågan har ni besvarat. I dag har publikationen över 13 000 prenumeranter, och antalet ökar hela tiden. Alla är förvisso inte betalande, men även där pekar pilarna uppåt. Globalt sett ligger Rak höger på plats 15 av publikationer med flest betalande prenumeranter inom kategorin kultur. Det inkluderar alltså även engelsktalande publikationer och poddar. Min podd har successivt fått fler och fler lyssnare, och sedan en tid placerar den sig i regel på topp tio mest lyssnade poddarna i kategorin nyheter. Och det är ni – kära läsare och lyssnare – som har placerat Rak höger högt upp på topplistorna, vilket är oerhört motiverande för mig. 

Ett år går snabbt, särskilt när man har småbarn, men jag ska försöka mig på att utvärdera det som har varit. Ett av de viktigaste målen med Rak höger var att kunna bli en mer självständig röst efter att länge ha arbetat som ledarskribent. I Sverige domineras nästan all opinionsbildning av en gammal konfliktlinje mellan arbetsgivare och fack, vilket även gäller landets ledarsidor. Det som avgör vilken sida man hamnar på är dock inte längre skatte- eller fördelningspolitik, utan hur man ställer sig i migrationsfrågan och allt som hör till den. 

Så har jag lyckats bli mer självständig? Det är svårt att avgöra själv. Jag har i alla fall ingen chefredaktör som sätter några gränser längre. Här är jag själv ansvarig utgivare. I podden har jag kunnat samtala med människor som normalt sett inte kommer till tals på ledarsidor, om ämnen som annars hade fallit vid sidan av. 

Under året har fler svenska skribenter hittat till Substack, bland annat Jens Ganman som driver Brev från dårkolonin, Carolin Dahlman med Hjärtat till höger, statsvetaren Björn Östbring med Liberal nationalism – en arbetsdagbok, makarna Margit Richert och Thomas Engström och kulturskribenten Jenny Maria Nilsson. Om jag bidragit med något slags inspiration till folk att våga starta eget, utanför de stora drakarna och mediehusen, så glädjer det mig. 

Såhär skrev jag i min programförklaring, om varför jag ändå valt att fortsätta kalla mig höger, i dagens politiska landskap:

Genom åren har jag försvarat yttrandefriheten i skarpa lägen, kritiserat identitetspolitik och den pågående politiseringen av våra universitet, och jag var tidigt ute med att vilja strama åt Sveriges migrationspolitik. Dessa ställningstaganden, och många andra, gör mig till höger. Det har visat sig vara en ganska radikal position, hur märkligt det än låter. [...] Oroar man sig för att ens barn ska bli rånade på vägen hem från skolan har man inte nödvändigtvis ro att diskutera skattesatser. Det svenska samhället förändras i rasande fart och det måste skildras utan skygglappar. Och utan lojalitet mot något läger eller någon dogm. Det är vad jag kommer att försöka leverera här.

Den målsättningen är oförändrad. Om mindre än fyra månader är det val i Sverige  – ett val som känns extra ödesmättat. Sverige hotas utifrån av rysk aggression och inifrån av kriminella gäng och islamister som inte respekterar svensk lag. Som inte vill vara en del av det Sverige som tagit emot dem eller deras föräldrar. Påskens kravaller visar också att svenska staten inte är så stark som den borde vara i sina kärnuppgifter. Islamism, kriminalitet, Ukrainakrigets följdverkningar – detta är frågor som förmodligen kommer dominera även framgent. Så även här på Rak höger.

Vi behöver fler röster som struntar i alla slags åsiktskorridorer. Även inom högern finns kotterier som man mår bäst av att inte marinera sig för mycket i. Därför tar jag inte emot någon finansiering utifrån, utan förlitar mig på att ni prenumeranter uppskattar det jag gör. 

Responsen från prenumeranterna har under hela vägen varit sporrande och hjälpt mig med idéer och vinklar. Utan er konstruktiva kritik hade jag inte kunnat fortsätta utvecklas. Är det någonting ni vill se mer av framöver? Hör gärna av er och säg vad ni tycker. Jag hoppas att ni kommer att fortsätta ha glädje av att läsa mina texter och lyssna på podden. 

---

De tre mest lästa texterna

1. “Strategin är att tysta meningsmotståndare” (publicerad 210604)

   När drevet inte lyckas få tyst på misshagliga röster hör de av sig till arbetsgivare. Får de kritik så svarar de med anklagelser om hat. Det är inte såhär offentligheten ska fungera.

2. “Svenskarna makar snällt på sig” (publicerad 210703)

   Det som sker på Strandvägen har skett och sker över hela landet. En aggressiv subkultur tar över det offentliga utrymmet och ingen tycks förmögen att sätta en hård gräns.

3. “En polis mördas, och vi bara pratar” (publicerad 210701)

   Sluta prata, sluta skriva, sluta lägga upp bilder på er själva. Leverera konkret förändring. Innan det är försent.

---

De tre mest lyssnade poddavsnitten

1. “Frontfiguren Cissi Wallin lämnar sekten” (publicerad 210606)

   Hon är fortfarande feminist och vänster, men riktar samtidigt skarp kritik mot delar av den rörelse hon länge varit en ledande figur inom.

2. “Chang Frick – godhetsknarkare eller rasist?” (publicerad 220318)

   Chang Frick hjälper flyktingar ta sig till Sverige. Samtidigt får han kritik, bland annat av Mustafa Panshiri, för hur han motiverar sin flyktingvänlighet. Båda är med i dagens podd.

3. “I dag ångrar Emelie sin könskorrigering” (publicerad 220109)

   I dagens podd pratar jag med Emelie Köhler som blivit något av ett ansikte utåt för de som ångrar sin könskorrigering.

---

Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)