Susanna Birgersson: Vi måste börja bygga kloster igen
Susanna Birgersson: Vi måste börja bygga kloster igen
Allt fler lockas av den traditionella fastan, som inleds i dag. Kanske för att lockelserna är mer lättillgängliga än någonsin, överflödet mer påträngande. Vi riskerar att drunkna utan skyddsvallar.
Nu börjar den. Från och med i dag och drygt sex veckor framåt varar fastan, ända fram till påskafton. Jag har noterat att allt fler människor har börjat tala om denna urgamla tradition med förtjusning. När jag var ung var det ingen som pratade om att fasta, i alla fall inte i de svenskkyrkliga sammanhang där jag befann mig, och ännu mindre i det omkringliggande, sekulära samhället. Enda gången fastan dök upp var när man sjöng “Nu är det jul igen” – den inträffade någon gång mellan jul och påsk, fick man veta.
Nu för tiden ska var och varannan fasta, man ber varandra om tips på Facebook: vad kan man avstå från, vad är en bra fasta? Kött, godis, sociala medier och Netflix, kanske onödig konsumtion i största allmänhet? Syftet är inte nödvändigtvis religiöst, inte ens för de religiösa.
Det handlar inte längre i första hand om att meditera över passionshistorien, det är mer ett slags generell övning i självbehärskning, ett försök att samla sig lite.
Fastan är ett kulturhistoriskt koncept som vi överraskande nog håller på att återuppväcka, helt frivilligt, och som sagt, inte utan förtjusning. Även om du inte fastar själv, känner du förmodligen någon som gör det, och kanske har du i alla fall funderat på vad du skulle avstå från om du nu ändå skulle ta och fasta någon gång.
Hur kommer det sig?
Kan det bero på att vår tillvaro i dag kräver en frivillig avhållsamhet, nästan hela tiden? Lockelserna är ständigt närvarande, överflödet bara ett litet klick eller en liten tugga bort. Vi äter ihjäl oss, bildligt och bokstavligt talat, om vi inte förmår stå emot den ändlösa strömmen av lockelser. Den traditionellt kristna 40-dagarsfastan blir då ett slags rituell gestaltning av det som är vårt livsvillkor, en gestaltning – men också ett slags träningsläger för att komma i själslig form, kickstarta en slokande och misslyckad karaktär. Vi behöver fastan, nu mer än någonsin.
De senaste decenniernas globalisering och välståndsökning, digitalisering och normupplösning har placerat nästan varenda en av oss i ett överflöd av mat, produkter, underhållning och njutning. Undantag finns, hemlöshet och total utslagning existerar, också nu. Men även de som vänder på slantarna, lever ofta i ett slags överflöd, i en absolut jämförelse med hur de allra flesta hade det tills alldeles nyligen.
En ständig ström av nyproducerad underhållning dyker upp på din skärm för en försumbar slant varje månad. Vem orkar läsa Per Lagerkvist och Moa Martinsson när det alltid finns en ny visuell berättelse som bara väntar på att bli nerhälld i din hjärna, utan minsta ansträngning från din sida? Ett avsnitt till? Tack vare autoplay behöver du inte ens klicka längre, bara hålla ögonen öppna.
Och överallt finns socker, salt och fett i underbara, oemotståndliga former och färger. Alla människor behöver tröst, för en del har maten blivit en tröst, men det är en tröst som gör kroppen illa och begränsar tillvaron.
Normlösheten i kombination med den digitaliserade dejtingmarknaden lämnar många unga människor uppgivna och utbrända innan de ens hunnit uppleva kärlek. Allt är okej, moralen utgår från den enskilda individens lust. Ingen och inget har rätt att begränsa någon eller något. Det finns inget ömtåligt att värna, inget som kan förstöras, förbrukas. Och det finns alltid något bättre runt hörnet, bara en swajpning till, bara en date till. Vi pratar om kärlek som liktydigt med förälskelse och passion.
Och om man inte har turen att ha högt värde på kärleksmarknaden?, Om man inte orkar med all mänsklig interaktion som krävs för att få åtkomst till en annan människas kropp? Misströsta inte, då har mantillgång till all världens pornografi, ett par klick bort. begränsad upphetsning och njutning! Ju mer man tittar, desto mer töjs gränserna och när man sett tillräckligt många filmer med spelade övergrepp börjar man kanske söka efter grymhet som inte längre är iscensatt. Där, framför skärmarna, ruttnar själar, och förmågan att älska dör.
Sociala medier kostar ingenting, men de stjäl din tid. Du ska bara kolla en sak och öppnar telefonen. En halvtimme och hundra små filmklipp senare tittar du upp och undrar vad det var du skulle kolla. Boken du tänkt läsa ligger fortfarande oöppnad på soffbordet. Den mänskliga längtan efter bekräftelse flyttar alltmer ut på sociala medier, så att likes, kommentarer och delningar blivit viktigare och mer tillfredsställande än uppskattningen från våra närmaste.
För oerhört många kvinnor finns det inget roligare än nya kläder. Är man rik köper man dyra märken, är man inte rik köper man billigt snabbmode. Nya bilar, ständigt större bilar, tycks vara en drog för många män(niskor). Nya, moderna kök, i stället för omoderna men fullt fungerande kök, är ett måste för ett stort stycke medelklass. Vi arbetar för att tjäna pengar så att vi kan köpa saker, och så om igen. Den som inte har råd kan köpa på avbetalning. Alla ska kunna se sina HBO-serier på en enorm platt-tv. Existensminimum! Sms- och blancolån dinglar framför näsan på människor som knappt klarar att betala räntorna på sina tidigare lån.
Och den som inte reser har väl inte riktigt levt? Man måste se världen för att kunna dö i frid. Äta på restaurang i Rangoon och springa maraton i Mombasa – det är livet, det måste det ju vara. Och kan man på riktigt koppla av och ladda batterierna om man inte befinner sig på en strand i Thailand?
Det snurrar, fortare och fortare. Mycket vill ha mer, men många känner att något är fel. Är vi medvetna om vår situation? Har vi gjort klart för oss att vi lever under en enorm press och att överflödet hotar att dränka allt som är vackert och värdefullt?
Vi anar det, glimtvis. Vi inrättar, förhoppningsvis, skärmtid för våra barn, ungefär som lördagsgodis, eftersom vi förstår att de kommer ta skada annars. Vi lovar att lägga ifrån oss telefonen åtminstone när vi är med våra barn, att ha en tinderfri månad, att shoppa mindre, äta mindre skräp, titta mindre på skräpserier. Att bara dricka alkohol i sociala sammanhang.
Men ändå förmår vi nog inte riktigt ta in vidden av faran.
Så här är det: det finns ingenting värdefullt i den mänskliga tillvaron som inte måste räddas upp ur överflödet. Du kan inte få tag på meningen med livet om du ständigt är på jakt efter dopaminkickar. Du måste fasta. Du måste skära bort det döda köttet.
Du måste avstå pornografi om du ska kunna ha verklig intimitet med din fru. Och nej, man kan inte ha en AI-flickvän vid sidan av sin ordinarie relation...! Helst inte innan heller. Hela konceptet med en virtuell person som ger dig exakt det du vill ha av uppmärksamhet och som inte kräver något tillbaka, är en livsfarlig idé. Motsatsen till kärlek är inte hat, utan egenkärlek, och det är vad AI-relationerna odlar.
Du måste stå emot 90 procent av köpimpulserna om du ska lyckas få en relation till tingen du omger dig med. Att ständigt konsumera förtar det subjektiva värdet av allt du redan har. Varför laga, varför vårda, om man bara kan slänga och skaffa nytt?
De allra flesta av oss måste ständigt hantera och ignorera sockersuget och lusten att småäta. Det finns ingen naturlig begränsning, ingen knapphet – allt hänger på vår egen självbehärskning, hela tiden. Det går inte att leva ett hälsosamt liv utan att ständigt stå emot fett- och sockerlockelserna.
Du måste begränsa din digitala vanor om du ska kunna ha djupa mänskliga relationer i din vardag. Även om vartenda inlägg på sociala medier, även om varenda länk du kollar upp och varenda podd du lyssnar på är smart och intressant och bildande (det är de inte, men även om) så måste du stänga av för att kunna vara närvarande med barn, vänner, makar och föräldrar, för att orka lyssna, orka lyssna mellan raderna, för att orka vara empatisk, för att orka vägleda, orka ta emot råd. De verkliga relationerna är sällan lika stimulerande, för de är långsamma; du kan inte få kortversionen av en vänskap. Du kan inte konsumera ditt eget äktenskap i roliga, romantiska, hjärteknipande, storslagna filmklipp. Du måste leva det hela, långsamt och repetitivt, bitvis smärtsamt och besvärligt, ibland långtråkigt. Barn fås inte heller i filmklippsversion. Mellan de underbart gulliga små kommentarerna gnälls det väldigt mycket. Det ska fostras och tämjas och tröstas och påminnas. Den som söker dopaminkickar kommer inte kunna vara närvarande med sina barn utan enorm frustration.
Det kan kännas hopplöst. Allt hänger på mig, på min egen självbehärskning, på min egen förmåga att stå emot glittret och aktivt välja diskbänksrealismen.
Jag tänker ofta på klostertillvaron. Finns det någon miljö som är vår samtids motsats måste det vara den. Och den framstår som allt mer tilltalande. Tänk att slippa vara utsatt för lockelserna, att få lägga av det egna ansvaret för begränsningen, och uppgå i en rytm, bestämd av något annat än min omedelbara behovstillfredsställelse.
Jag tror att vi måste börja bygga kloster, alltså miljöer där lockelserna stängs ute av tjocka murar, om än osynliga. Skolorna måste flytta ut skärmarna från klassrummet. Forna decenniers datasalar är en utmärkt idé. Klart ungarna ska få träna på programmering men det finns ingen vinst i att göra matteuppgifter på en Ipad. När skärmarna finns i klassrummet sänder de ut sina tysta lockrop till barnen och den långsiktiga skadan av att koppla lärande till dopaminkickar är oerhörd.
Vi behöver en ungdomsrevolt: en ny feministisk revolution, mot pornografieringen av unga människors kärleksliv. Unga kvinnor som öppet och ilsket och i grupp säger att de inte vill ha pojkvänner som konsumerar porr. Klart porren inte försvinner, marknadskrafterna är för starka, såklart, men vi behöver bygga murar som skambelägger det perversa – i stället för att normalisera det.
Som föräldrar behöver vi bygga murar runt våra barn. På samma sätt som vi hjälper dem att äta nyttig mat sju dagar i veckan, och godis bara en, måste vi hjälpa dem att läsa böcker sju dagar i veckan, och spela tv-spel bara en. Det finns inga skäl att låta barn ha sociala medier, inga alls faktiskt. Larmen duggar allt tätare om vad sociala medier gör med ungdomars psykiska hälsa. Några föräldrar är modiga föregångare och förbjuder Snapchat, Instagram, Tiktok och de andra digitala drogerna, trots risken att deras barn kommer att känna sig lite utanför. Vi andra måste följa efter – nu. Apptillverkarna kommer bara att skapa mer och mer beroendeframkallande produkter: det är oss det hänger på. Det kommer alltid att finnas barn som inte begränsas hemifrån. Men de ska inte få sätta normen – utan betraktas som ömkansvärda.
Res murarna höga. Också runt dig själv. Plocka åtminstone bort sociala medier-kontona från telefonen. Gör det lite lättare att vara närvarande i den verkliga världen. Ta med en pocket nästa gång du åker buss. Lämna telefonen och hörlurarna hemma nästa gång du går en promenad. Be din partner följa med. Berätta för din bästa vän att du vill sluta konsumera porr. Be honom fråga dig med jämna mellanrum hur det går. Stryk dina skjortor och sortera ut allt du inte använder – innan du köper nya kläder nästa gång. Städa ur ditt kylskåp. Gå sedan till butiken som säljer närproducerad mat och köp ditt nästa köttstycke där. Förstå vad det egentligen kostar, eller borde kosta, att producera mat.
Sätt dig i soffan, åtminstone en gång under den här fastetiden, och lyssna på en sats ur någon av de kändaste passionskantaterna – utan att göra något annat. Använd de här veckorna till att fundera på vad som är viktigt, på riktigt, och skär bort det andra.
Bygg ett kloster.
Susanna Birgersson
Tips för fastan
Se den här inspelningen av Matteuspassionen, från Netherlands Bach Society:
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
 | A guest post by
|
Tack för en text som både berör och upprör. Så många bra värderingar som du beskriver! Jag önskar att många unga människor och föräldrar läser och förstår vad som är viktigt i livet. På 1970-talet och in på 1980-talet, när mina barn växte upp, gick det att leva ett "enklare" liv. Att gå sin egen väg. Idag är som du skriver frestelserna större. Ser på mina barnbarn att det är svårare att gå sin egen väg.
Mycket bra och tänkvärt. Mitt motgift mot detta superindividuella samhälle vi lever i är Jesus Kristus och församlingen. Däri ligger min livslust. När du fått grepp om Honom blir han något helt annat än vad många skulle kalla en naiv söndagsskolefarbror. Där börjar livet, där ligger utgångspunkten för livet, där finns kompassen alla behöver.