Strategin mot judehat missar elefanten i rummet
Regeringens nya strategi mot judehat är ambitiös på pappret, men undviker helt att nämna islams centrala roll. Går det verkligen att bekämpa antisemitism utan att tala klarspråk om orsakerna?
Sammanfattning:
Regeringens första strategi mot antisemitism undviker helt att nämna invandring och islams roll i ökande judehat.
Judar i Sverige tvingas idag leva bakom säkerhetsglas och bepansrade dörrar – utvecklingen i Malmö och Göteborg är alarmerande.
Stora antisemitiska demonstrationer sker regelbundet, men statens svar är svagt eller obefintligt.
Muslimska länder är nästan tömda på judar på grund av utbrett judehat; riskerar Sverige samma utveckling?
En effektiv strategi kräver klarspråk om orsakerna – inte rädsla att tala om islam och invandring.
Regeringen har för första gången någonsin antagit en “Strategi för att stärka judiskt liv och motverka antisemitism i Sverige”. Det är en 34 sidor lång handlingsplan. Lite förenklat kan man säga att den består av tre delar. Strategin ska leda till mer kunskap, utbildning och forskning om judiskt liv. Den vill bevara och utveckla svenskt-judiskt kulturarv och judisk kultur. Och strategin behandlar trygghet, öppenhet och arbete mot antisemitism.
Dokumentet listar de aktörer som förväntas samspela för att genomdriva strategin. Här finns Länsstyrelserna och myndigheter som Brottsförebyggande rådet, Diskrimineringsombudsmannen, Institutet för språk och folkminnen, Kungliga biblioteket, Myndigheten för stöd till trossamfund samt Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor. Regeringen ämnar också tillsätta - som alltid när man vill understryka att man tycker att något är extra viktigt - en nationell samordnare.
Strategin för att stärka judiskt liv och motverka antisemitism undviker dock den enskilt största samhällsförändring som påverkat hotbilden mot judenheten i Sverige. Dokumentet innehåller ingen analys av invandringens konsekvenser och ingen plan för hur islams utbredning ska kunna hanteras.
I år markeras 250 år av judiskt liv i Sverige. År 1775, under kung Gustaf III, gavs Aaron Isaac och hans sällskap rätten att bosätta sig i Stockholm och starta judisk församling.
Genom seklen har Sverige haft ett icke obetydligt mått av judehat. Åtminstone fram till 1900-talets början var antisemitismen utbredd. Långt in i modern tid har judefientlighet skymtat i svenskt politiskt liv, inte minst inom högerns nationalistiska kretsar. Stereotypiska karikatyrer av judar har förekommit även efter andra världskriget, som exempelvis i Socialdemokraternas valfilm “Per Albin svarar – välkomna till oss” från 1946.
Men, Sverige har också varit förskonat från de värsta avarterna. Sällan har mer än någon promille av befolkningen kunnat tänka sig att rösta på nazistpartier, exempelvis.
Judenheten har haft det relativt bra i Sverige. De senaste decennierna har situationen dock förvärrats. Tydligast syns kanske utvecklingen i Malmö. För inte så länge sedan var staden hem för en blomstrande judisk minoritet. Idag tvingas den krympande församlingen huka bakom säkerhetsglas, ståldörrar och bombskydd.
Den bakomliggande orsaken är uppenbar: invandringen till Sverige och den därmed sammanhängande utbredningen av islam.
Keep reading with a 7-day free trial
Subscribe to Rak höger med Ivar Arpi to keep reading this post and get 7 days of free access to the full post archives.