Märta Stenevi föll från språkrörstoppen efter anonyma brev och psykisk kollaps. I dagens Under all kritik granskar vi hur Miljöpartiets ledarlösa kultur göder giftiga konflikter utan ansvar.
Det här avsnittet är utvecklande därför att man får tänka till. Erkänner att jag uttryckt mig i extremt hårda ordalag om just Märta Stenevi. Den persona som jag har uppfattat är Märta utstrålar för mig en vidrig typ och där får man rannsaka sig själv vad det är i hennes beteende som får mig att känna ett slags avsky. När Ni samtalar utifrån flera olika synvinklar blir jag samtidigt uppfylld av ett slags udda empati för Stenevi, för innerst inne inser man ju att människan är just människa. Vi kanske har lite av varje inom oss, somligt starkt och handlingskraftigt, somligt svagt och t om giftigt. Vad ger oss impulsen att tycka så genuint illa om vissa människor vi inte känner enbart utifrån snabba mediaklipp? Vad är det i våra neurala nätverk som avgör känsla av attraktion eller aversion till en medmänniska och kan kognitiva neurovetare verkligen slå fast att det enbart handlar om materiell och evolutionär biologi eller finns det något mer, något slags andligt, icke-materiellt fundament inom oss som styr våra ofta effektiva men ibland irrationella reaktioner i möten med människor?
Jag har ett par gånger i mitt liv varit utsatt för liknande terror. Hände ett par gånger när jag var ung. Märkte hur människor drog sig undan och var uppenbart förargade gentemot mig och när jag frågade varför och vad jag hade gjort för fel, så fick jag till svar:
"Det vet du bäst själv!"
Så stod jag där som ett frågetecken och sa att jag inte alls kunde räkna ut det och möttes med ännu mer förakt, eftersom jag då var totalt okänslig som inte fattade någonting.
Jag tar upp en annan sak och hoppas att ni inte tar illa upp för det. Men jag minns att ni någon gång talade om studenter som tältade och protesterade mot krigsbrotten i Gaza och tyckte att det "luktade urin" på platsen. Jag minns det så alla fall. Nu börjar ju allt fler tycka att krigsbrotten är värre än så.
Det här avsnittet är utvecklande därför att man får tänka till. Erkänner att jag uttryckt mig i extremt hårda ordalag om just Märta Stenevi. Den persona som jag har uppfattat är Märta utstrålar för mig en vidrig typ och där får man rannsaka sig själv vad det är i hennes beteende som får mig att känna ett slags avsky. När Ni samtalar utifrån flera olika synvinklar blir jag samtidigt uppfylld av ett slags udda empati för Stenevi, för innerst inne inser man ju att människan är just människa. Vi kanske har lite av varje inom oss, somligt starkt och handlingskraftigt, somligt svagt och t om giftigt. Vad ger oss impulsen att tycka så genuint illa om vissa människor vi inte känner enbart utifrån snabba mediaklipp? Vad är det i våra neurala nätverk som avgör känsla av attraktion eller aversion till en medmänniska och kan kognitiva neurovetare verkligen slå fast att det enbart handlar om materiell och evolutionär biologi eller finns det något mer, något slags andligt, icke-materiellt fundament inom oss som styr våra ofta effektiva men ibland irrationella reaktioner i möten med människor?
Tack för ett mycket intressant program.
Jag har ett par gånger i mitt liv varit utsatt för liknande terror. Hände ett par gånger när jag var ung. Märkte hur människor drog sig undan och var uppenbart förargade gentemot mig och när jag frågade varför och vad jag hade gjort för fel, så fick jag till svar:
"Det vet du bäst själv!"
Så stod jag där som ett frågetecken och sa att jag inte alls kunde räkna ut det och möttes med ännu mer förakt, eftersom jag då var totalt okänslig som inte fattade någonting.
De som gjorde detta var tjejer....
Killar är mer raka.
Jag tar upp en annan sak och hoppas att ni inte tar illa upp för det. Men jag minns att ni någon gång talade om studenter som tältade och protesterade mot krigsbrotten i Gaza och tyckte att det "luktade urin" på platsen. Jag minns det så alla fall. Nu börjar ju allt fler tycka att krigsbrotten är värre än så.