Medelsvensson död - drunknade i statistik
Medelsvensson är död – ändå bygger statistiken på att han finns kvar. Ska vi förstå integration, skolresultat och trygghet krävs nya siffror som faktiskt återspeglar hur Sverige ser ut i dag.
Under semesterveckorna har uppskattningsvis en person om dagen drunknat. Det rapporterar snart sagt alla medier, utifrån Svenska livräddningssällsskapets statistik. Det varma vädret har gjort att drunkningsolyckorna är betydligt fler än förra året.
En rad insatser på olika nivåer föreslås. Kommunernas ansvar för offentliga badplatser måste klargöras. Det behövs nationella riktlinjer. Skolorna borde utvidga och tidigarelägga simundervisningen. Föräldrar behöver lägga undan mobilerna. Äldre män ska inte bada ensamma.
Varje förbättring vore naturligtvis värdefull. Rapporteringen ger dock en skev bild av problematiken. Exempelvis understryks att “män över 60 år är överrepresenterade” (SR 24/7). Eller att simundervisningen lider av “tidsbrist” (SR 26/4).
Men män över 60 är knappast det huvudsakliga problemet. Och det är inte självklart skolans simundervisning som kan lösa det.
I Sverige har det i normalfall varit föräldrarnas ansvar att lära barnen att simma. Folk sätter sina barn i simskola eller sköter det själva under några plaskande veckor på sommarlovet. Att gymnastikämnet i skolan ställer krav på simkunnighet har snarast varit ett skyddsnät för att fånga upp dem som inte haft fungerande hemförhållanden.
Dagens dåliga simkunnighet är till stor del en följd av invandringen. Det visades i vintras, när Rättsmedicinalverket presenterade forskning som sträcker sig bortom de vanliga förklaringsmodellerna kön, ålder och alkohol. Svenskars andel av drunkningarna krymper.
Bland barn och unga vuxna med icke-svenskt ursprung är sannolikheten att drunkna sju gånger högre, visar Rättsmedicinalverket. Den i sig alarmerande siffran är ett genomsnitt under mätperioden 2002-2021. Invandrare och deras barn står för en stadigt växande andel av drunkningsolyckorna: 2021 hade den blivit 39 procent.
Det är alltså inte svensken i gemen som på senare år har slarvat med simundervisningen. Drunkningsolyckor är snarare alltmer ett invandrarproblem. Det är flera hundra procent vanligare att invånare med utländsk bakgrund dör av drunkning. Borde inte det framgå tydligare om insatserna ska få effekt?
När jag var barn var Sverige världsledande i offentlig statistik. Detta förhållande var så självklart att dåtidens största komiker skämtade om det. I boken “Sagor för barn över 18 år” (1964) skrev Tage Danielsson om Sven-Erik Medeltal. “Han var rätt beskedlig, tystlåten, trygg, småsävlig och till 48 % socialdemokrat. Han tyckte om fotboll och Hylands Hörna, och var tredje julotta gick han i kyrkan”. Han bodde “i en normallägenhet på två och ett kvarts rum och kök”, “hade arbete på en medelstor fabrik”, “läste 1,35 daglig tidning”, samt hade “hustru och ett och ett kvarts barn”.
Denne genomsnittlige svensk nämns alltjämt i debatten. Egentligen är han död sedan länge. Man kan säga att han har drunknat. Han har gått under i ett hav av undermålig statistik.
Ja, Medelsvensson är död, men han spökar i nästan all offentlig debatt. Ta till exempel frågan om skolresultaten. Där har vi år efter år fått alarmerande besked om sjunkande nivåer i svensk skola. Tack vare en enskild forskares envisa insats har det emellertid framgått att problemen inte alls ser ut som de har framställts. Gabriel Heller Sahlgren har visat att de fallande kunskapsresultaten är en invandrarfråga, snarare än en skolfråga. Elever med svensk bakgrund presterar i själva verket i världstopp.
Skolans problem är närmast en mekanisk följd av en ökande andel barn med invandrarbakgrund. På ungefär samma sätt som med drunkningen.
Barnfattigdomen är ett annat återkommande omdebatterat område. Inte sedan SCB:s mätningar började på 1970-talet har andelen barn i hushåll med låg ekonomisk standard varit så stor. Men. Bland svenskar är barnfattigdom en marginell och oftast övergående företeelse. Bland utrikes födda är andelen över 50 procent.
Förhållandena i de utsatta områdena är ett annat exempel. Polisen har svårt att fullfölja sitt uppdrag på grund av att invånarna är obenägna att vittna eller på annat sätt delta i rättsprocessen. De boende hukar sig, vill inte hjälpa. Men utvecklingen beror inte på att Medelsvensson har tappat förtroende för polisen. När Järvaveckan research nyligen undersökte hur invånare i utsatta områden relaterar till rättsväsendet visades att det är personer med utländsk bakgrund som hukar.
Bara 38 procent med utländsk bakgrund i de utsatta områdena skulle “peka ut åt vilket håll en misstänkt brottsling försvann”. Det är nästan dubbelt så vanligt att svenskar i samma områden skulle polisanmäla ett brott, ropa på polis vid pågående brott eller tipsa polisen om en kriminell. Och andelen svenskar som skulle hjälpa polisen som uppgiftslämnare i en brottsutredning, eller vittna i en rättegång, är dubbelt så hög som andelen invandrare som kan tänka sig det.
Den svenska offentliga statistiken är numera i ett sorgligt tillstånd. Det finns uppåt 185 000 personer i Sverige som saknar personnummer eller samordningsnummer. Närmare 300 000 är felaktigt folkbokförda. Det visar Skatteverkets senaste lägesbild över befolkningen.
Men inte ens när befolkningsstatistiken lyckas få syn på invånarna fungerar den.
Över en tredjedel av Sveriges invånare är numera själva invandrare eller barn till två invandrade föräldrar. Den offentliga statistiken innehåller därför allt oftare en uppdelning mellan invånare med svensk och utländsk bakgrund. Inte sällan sker därtill en indelning mellan inom- och utomeuropeisk bakgrund.
Men detta är så yxiga kategorier att samhällsdebatten blir onödigt fördummad. Bland utomeuropeerna finns exempelvis sydkoreanska adoptivbarn, ukrainska krigsflyktingar, australiensiska kärleksinvandrare, amerikaner och exiliranier.
Ska vi kunna förstå samhällsproblemen behövs mer finfördelad information. Vi har all anledning att tro att utfallet skiljer sig mellan exempelvis somalier och egyptier. Ändå klumpas de alltsomoftast ihop i statistiken.
Under en rad år har olika vänsterdebattörer fört fram tanken på så kallad jämlikhetsdata. Främst är det den ihärdige forskaren Tobias Hübinette som har förespråkat en offentlig statistik som kan motverka vad han uppfattar som problem i det nya mångfaldssamhället. Jämlikhetsdata innebär insamling av anonym statistik om hur invånare uppfattar sig själva utifrån de sju diskrimineringsgrunderna, det vill säga hudfärg, kön, sexuell läggning et cetera.
Men målet med jämlikhetsdata är inte upplysning. Jämlikhetsdata är ett helt igenom politiserat begrepp. Det understryker Tobias Hübinette själv. “Det är viktigt att påminna om att siffror inte har något egenvärde. Räknande eller mätande av en viss grupps representation eller utfall inom ett visst område måste alltid kopplas till ett tydligt antidiskrimineringssyfte och till en generell jämlikhetspolitik.“ (Ur rapporten “Vad är jämlikhetsdata?”, 2015).
Jämlikhetsdata duger således inte för den som rent allmänt vill förbättra samhället och därför söker kunskap och vederhäftiga underlag för att kunna fatta rationella beslut.
Men det betyder inte att tanken ska avfärdas. Det är uppenbart att dagens offentliga statistik är otillräcklig, vilket leder till osaklig samhällsdebatt och felaktiga kollektiva beslut.
Högern - eller rättare sagt regeringen - borde överta frågan om jämlikhetsdata och ta fram ett mer heltäckande synsätt på hur den offentliga statistiken ska kunna fånga det nya heterogena Sverige. Kanske kan man rentav nå en kompromiss med vänstern?
Sommarens värmebölja har verkligen, av allt att döma, lett till fler drunkningar. Men om den offentliga debatten undviker de underliggande orsakerna riskerar vi att besluta om meningslösa, dyra eller rentav skadliga insatser. Faktorer som äldre män, alkohol till sjöss, eller för få idrottstimmar i skolan kan vara stickspår.
Medelsvensson är död. Han är borta sedan länge.
Dödsorsak: dålig statistik.
Per Gudmundson
Sluta ignorera invandringens effekter på skolresultaten
PISA-resultaten har kommit och den traditionella självspäkningen har inletts. Från höger till vänster tycks alla eniga om att det går åt fel håll, att svenska elever av någon anledning presterar allt sämre i matematik, läsförståelse och naturvetenskap. “Det har aldrig varit ett större tapp i matematik och läsförståelse. Det ä…
Prenumerera på eller stötta Rak höger
I takt med att fler blir betalande prenumeranter har Rak höger kunnat expandera med fler skribenter och mer innehåll. Vi får inget presstöd, vi tar inte emot pengar från någon intresseorganisation eller lobbygrupp. Det är endast tack vare er prenumeranter vi kan fortsätta vara självständiga röster i en konform samtid. Så stort tack för att ni är med, utan er hade det inget av detta varit möjligt.
Den som vill stötta oss på andra sätt än genom en prenumeration får gärna göra det med Swish, Plusgiro, Bankgiro, Paypal eller Donorbox.
Swishnummer: 123-027 60 89
Plusgiro: 198 08 62-5
Bankgiro: 5808-1837
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
Bra att peka på den bedrövliga statistik vi sett under de senaste 20 åren. Man är inte rasist när man konstaterar att många av våra samhällsproblem kommer från ffa invandrare som kommer från länder med Sharialagar och som dessutom i många fall är analfabeter. Individer som vill leva under sharialagar ska inte bo i Sverige eller något demokratiskt samhälle. Det är nödvändigt att vi pratar klarspråk och tar hotet mot vår demokrati på allvar. 2026 är ett ödesval för Sverige.
Lite kul är det att många vänsteraktivister vill kvotera in olika hudfärger in i tex SVT. Målet är rättvis fördelning i färg -inte i åsikter hos befolkningen? Något mer osvenskt får man leta efter. Att behandlas beroende på hur man ser ut, istället för hur man presterar och agerar är nog det effektivaste sättet att ta död på ett fungerande samhälle.