Stämplad som rasist av statlig myndighet
Överst: Hanif Bali, Per Gudmundson och jag pekas ut som rasister av den statliga kommittén Delmi. Underst: Skattebetalarna betalar för att Yasin ska kunna fortsätta sin musikkarriär från häktet.
Det är inte varje dag man blir utsedd till ett slags folkefiende av en statlig instans. Men i onsdags blev jag det. I en så kallad policy brief för Delegationen för migrationsstudier (Delmi), som lyder under Justitiedepartementet, beskriver medieforskaren Mattias Ekman hur ledarsidorna på SvD och GP brutaliserat det offentliga samtalet. Per Gudmundson, Hanif Bali och jag namnges som särskilt förgripliga. Tillsammans har vi normaliserat främlingsfientlighet och rasism, enligt Ekman. Det låter ju inte bra, helt klart.
Delmis policy brief är en förenklad sammanställning av forskningsprojektet Interaktiv rasism på internet, i pressen och politiken som genomförts av Ekman och finansierats av Vetenskapsrådet med 3,3 miljoner kronor. Forskningen är alltså bekostad med statliga medel och lyfts fram av statliga aktörer. Som Per Gudmundson understryker i Bulletin i dag så är det inget problem att forskare studerar vad vi som debattörer säger och gör. Det finns också vid det här laget ett antal studier som tittar närmare på både Gudmundsons och mina göranden och låtanden. Det är helt i sin ordning. Akademiker ska forska fritt. Men Delmi är inte ett universitet, utan en statlig kommitté. Efter snabel-a kommer regeringskansliet när man mejlar dem.
Det är framför allt en studie, samförfattad av Mattias Ekman och Michał Krzyżanowski, som ligger till grund för den del av policy briefen där Bali, Gudmundson och jag omnämns. Man har tittat på 45 ledarartiklar – 22 från GP och 23 från SvD. Redan i urvalet har man snävat av vad man hittar genom att tillföra söktermer som demografi, kultur, nation, brottslighet och våld. Inte undra på att fler negativa än positiva beskrivningar av samhället slinker med. Enligt den här studien har vi populariserat extremhögerns idéer på ledarplats, vilket har gett extremhögern mer legitimitet i offentligheten.
Mattias Ekman och Michał Krzyżanowski skriver att invandring och integration blivit allt viktigare frågor för svenskar sedan 2011. I synnerhet fick migrationskrisen 2015 svenskar att bli mer negativa till migration. Inga konstigheter så långt, vi är kvar i logikens värld. Men sedan börjar Ekman och Krzyżanowski lätta från marken för att så småningom sväva iväg:
However, the above also mirrors a deeper sociopolitical transformation of attitudes across the European continent and beyond, where the question of immigration and immigrants has moved to the top of the political agenda. This took place in many countries as a result of the strategies and success of populist and nationalist far-right parties and actors.
Vad är mest rimligt att tro här? Är det massmigrationen till Sverige som påverkat gemene mans uppfattning om läget? Eller är det hur populister pratat om den som påverkat oss? Jag tror på ordets makt, annars hade jag inte vigt mitt liv åt att skriva. Men jag tror att det finns en verklig verklighet bortom orden. För att något ska tala till oss, kännas trovärdigt och angeläget, måste orden fästa vid det vi upplever. Om någon på 1880-talet hade sagt att invandringen till Sverige var för omfattande hade folk undrat vilket brännvin han eller hon druckit, eftersom utvandringen till Amerika var den tidens stora migrationsfråga. Diskurser är inte bara diskurser, utan faktiska konkreta sammanhang.
Andra studier har pekat på att det är invandring från icke-europeiska länder, i synnerhet lågkvalificerade migranter, som driver invandringsmotståndet. Spontant tycker jag att det låter mer rimligt än att det är Per Gudmundson och Hanif Bali.
På många sätt illustrerar Ekmans forskningsprojekt, och efterföljande policy brief, hur ofruktbar diskursteorin tenderar att bli. (Han lutar sig främst mot lingvisten Norman Fairclough, grundaren av kritisk diskursteori.) Diskursteoretikern är som en konstnär som avbildar någon som betraktar ett skeende. Sedan presenteras tavlan, men ingen vet vad den avbildade betraktade. Det är inte konstnären intresserad av. Man presenteras bara en halv bild. Frågan som alltid dyker upp är: vad finns utanför motivet? Varför får vi inte se vad betraktaren ser på?
Inte heller är motrösterna med, vilket är en viktig del av sammanhanget. Ett antal av texterna i SvD och GP har skrivits inom ramen för en livlig debatt, men det framgår inte. Det är som att se en boxningsmatch där någon klippt bort den ena boxaren. Givetvis går det inte att förstå varför någon fäktar med armarna om motståndaren inte syns.
Detta handlar om att avlegitimera ena sidan av en debatt. Ekman och Krzyżanowski har bestämt sig på förhand för vad man ska hitta och var man ska hitta det. För vad är det som faktiskt sker i verkligheten, alltså vad utgår debatten ifrån. Är det som skrivs sant eller falskt? Det undersöks inte heller. Det är symptomatiskt för den här sortens medieforskning, som mer är intresserad av hur och av vem något sägs, än vad som är sant.
Man ska inte kritisera den förda migrationspolitiken, kriminalitet i utsatta områden eller islamism. Det är främlingsfientligt. Det är mindre av en diskursanalys och mer av ett karaktärsmordförsök hjälpligt uppklätt i vetenskaplig språkdräkt.
En hel del av det som föreslogs på SvD:s och GP:s ledarsidor runt 2015 har sedan blivit regeringspolitik. Det beror givetvis inte på att några borgerliga ledarskribenter är gudomligt skickliga ordsmeder, utan för att vi förhöll oss till verkligheten. Och verkligheten består som sagt av mer än ord. Givetvis vill man påverka maximalt, men för att ord ska ha resonans måste de överensstämma med det människor ser med sina egna ögon.
Har regeringen ändrat sin migrationspolitik sedan 2014 på grund av SvD:s ledarsida eller på grund av antalet migranter som kom 2015? Har människor blivit mer restriktiva i sin syn på migration på grund av migrationskrisen, eller på grund av Hanif Balis twittrande? Är det främlingsfientligt att säga att integrationen går trögt i utsatta områden (enligt Ekman och Krzyżanowski är det kulturrasism att påtala att det är svårare för invandrare från väldigt annorlunda kulturer att bli integrerade)? Har fler börjat prata om klaner på grund av att jag skrev om det för några år sedan, eller på grund av exempelvis klankonflikten som pågår i Hjällbo i Göteborg just nu? Är det på grund av Per Gudmundson som fler granskar islamismen, vilket han började med för åratal sedan, eller på grund av att problemet har blivit mer omfattande och vi hade ett allvarligt terrordåd 2017? Granskas hederskulturen på grund av grasserande rasism som letar fel hos invandrade eller för att det är många som lever i den i Sverige?
En sak är säker: svaret kommer inte kunna ges inom ramen för en diskursanalys, även om den har kostat 3,3 miljoner av skattebetalarnas pengar.
Varför skriver vi som vi gör då, vi som kallas främlingsfientliga rasister? Slutsatsen som dras i studien är att de undersökta ledartexterna är ett försök av döende tidningar att tjäna pengar. Det är provokation för provokationens skull. Tabun överskrids för klick. Det förklarar kanske varför tidningarna låter oss utpekade hållas, men mig veterligen skriver inte ledarskribenter på provision. Så varför? Det enda svar som ges är att vi kämpar för att normalisera rasism och främlingsfientlighet. Måste väl handla om något slags grundläggande ondska, kanske. Eftersom detta är en policy brief är den avsedd för beslutsfattare som annars inte hinner plöja relevant forskning, så vad är det för slutsatser beslutsfattare ska dra av detta? Bekämpa ondskan?
Faktiskt finns ett embryo till något slags policyförslag. I den avslutande delen, under rubriken “slutsatser och rekommendationer”, skriver Ekman:
Teknikföretagen som levererar dessa tjänster lever inte upp till de självutformade krav på moderering av rasistiskt innehåll de säger sig tillämpa. […] . För att motverka de negativa sidorna med en kommunikation som i allt högre utsträckning äger rum i digitala offentligheter, bör diskussionen om teknikföretagens ansvar i samhällsdebatten sättas högre upp på den politiska dagordningen.
Politiker ska alltså förmå techjättarna att censurera mer. Det är inte något jag tror kommer sluta väl, eller ens börja bra, vilket jag skrev om nyligen här på Rak höger. I dag är vi i en situation där medborgarnas motpart i frågor om yttrandefrihet oftare är techjättarna än staten. Ekman och hans meningsfränder vill hellre ta hjälp av staten och techjättar för att stänga av meningsmotståndare, än möta oss i en öppen diskussion och argumentera för sin sak. De vill ha en rejäl muteknapp, helt enkelt.
Till sist. Delmi säger att de är oberoende, men det innebär också att de väljer vilken forskning de lyfter fram. De hade ingen plikt att välja ut just Mattias Ekmans forskning för att bli sammanfattad i en policy brief. I andra fall har Delmi varit ganska konkreta, men här har man valt att adla ett slags forskning som börjar med slutsatsen och sedan belägger den. Att försöka två händerna går inte, eftersom man från Delmis sida är involverade i själva textframställan. En inte obetydlig detalj är att det är först i deras policy brief som Per Gudmundson, Hanif Bali och jag namnges – det görs inte i den underliggande studien.
Att en enskild forskare driver sin tes är ingen ursäkt. Det är Delmi, en statlig kommitté, som pekar ut oss som folkefiender.
Skattebetalarna faktureras för Yasins rapkarriär
Ingen har väl undgått den pågående rättegången mot rapparen Yasin. Han är åtalad för misstänkt inblandning i kidnappningsförsöket på en annan känd artist. Brottsrubriceringen är stämpling till människorov eller förberedelse till människorov. Yasin förnekar dock brott.
Han företräds av advokat Frida Wallin från firman Blockadvokater som nyss lämnade in en arbetsredogörelse. När någon åtalas för ett allvarligt brott får man begära en offentlig försvarare. Staten står för kostnaderna, om man frikänns. Blir man dömd får man betala tillbaka allt eller delar, beroende på hur många priser på P3 Guld-galan man har fått.
I en arbetsredogörelse måste advokaten specificera vad man tar betalt för. Just den här gången var det en del ganska uppseendeväckande saker som stack ut. Bland annat har Frida Wallin pratat telefon, smsat med, mejlat med och träffat Yasins musikmanager sammanlagt 20 gånger. Det har skett från 1 januari, då Wallin blev förordnad advokat, till och med 28 april. Kostnaden för detta är svår att räkna ut, eftersom mötena med musikmanagern ofta har bakats in i andra poster. Totalt ligger advokatnotan på nästan 440 000 kronor för 300 timmars arbete, vilket ger en timlön på 1460 kronor.
Att en musikartists advokat behöver prata med den dennes manager någon gång är kanske inte konstigt, men 20 gånger?
Jag ringer Frida Wallin, som säger att hon sitter illa till, men jag får ett par minuter.
Tillhör det vanligheterna att man som advokat sköter yrkeskorrespondenser åt sin klient?
– Nej, men det här har varit ett undantagsfall. Det har behövts.
Varför pratar man med en musikmanager om ett brottsfall? Yasin är väl åtalad som privatperson och inte som rapartist?
– Det har varit kontakter som har varit sanktionerade av åklagare Anna Stråth. Det är inte ovanligt att man har kontakt med arbetsgivare i vilket brottsmål som helst. Det här är en sådan typ av kontakter. Det är inget som skiljer från ett vanligt fall.
Inga konstigheter alltså! Eller? Jag ringer upp Anna Stråth, som är kammaråklagaren som leder åtalet, och dubbelkollar om det verkligen stämmer.
– Ja, hon har fått prata med managern om saker som inte har med utredningen att göra. Men att hon ska ta betalt för det har vi inte pratat om överhuvudtaget.
För det blir ju som att skattebetalarna betalar för att Yasin ska kunna fortsätta sin musikkarriär under tiden i häktet.
– När kostnaderna överstiger 100 000 kronor ska vi alltid göra ett yttrande. Och vi har reagerat på precis det du tar upp.
Jag pratar med Ida Arnell, en annan av kammaråklagare som är inkopplad på fallet. Enligt henne är det ytterst sällsynt att man ser mer än någon enstaka kontakt mellan advokat och arbetsgivare under pågående utredning. Men här handlar det alltså om 20 fall. Dessutom reagerar Arnell på att Yasins advokat fakturerat för mediekontakter. Mer vill hon inte säga innan yttrandet är skrivet.
Om dessa kostnader är skäliga eller inte kommer vi få se när yttrandet kommer, vilket enligt åklagarna sker i dag eller i nästa vecka.
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
Hela vänstern ockuperar ständigt alla "goda" frågor i sin underliggande frustration över att muren till att börja med föll. Ett trauma utbröt: "folket vill inte ha den välsignade revolutionen!" Se'n kanske man egentligen inte ville ha den själv heller, tryggt sittande i sin flermiljoners-bostadsrätt på Södermalm som köpts för ett par miljoner ärvda av nå'n beklagligtvis kapitalisrisk mamma eller pappa (om föräldrarna kanske inte var trogna medlemmar i (s)ystembärande maktpartiet och genom det samlat några korvören från lågbeskattade ersättningar från FN eller andra därur emanerande uppdrag). SÅ vad händer sedan? Jo, de svenska kommunisterna nödgas byta partinamn, ett synnerligen ömkligt och genomskinligt försök att skudda stoftet av moskvakommunism från fötterna. Läs Magnus Utviks "Ett parti på knt med (v)erkligheten"! Nästa fas: fortsätt att försöka applicera kommunismen på de stackars u-länder som fortfarande är mottagliga. Dröm om paradiset som utvecklas där i tittskåpet nu när det inte gick att piska massorna till revolution här hemma!
I den brist på logik som präglar vänstern måste man hitta OCH ÄGA de frågor som appellerar till människors känslor. Jämställdhet, jämlikhet, gender-frågorna, alla stackars flyktingar (även om det står klart att de allra flesta "flyr" till en bättre ekonomisk situation, exakt så som den svenska emigrationen innebar). För att kunna framstå som "god" måste det finnas en skillnad i förhållande till de onda. Det som skrivs om den här demoniseringen är sannolikt bara början. Hela det "goda etablissemanget" vill inte se ytterligare en av sina murar falla. De kommer att kämpa till sista droppen. I synnerhet när maktpartiet likt Gollum betalar vad som helst för att få ha ringen i sin hand. Så vänta bara, demoniseringen kommer att fortsätta.
Adolf Hitler lär ha instruerat sina partikamrater att i sina tal aldrig appellera till tankar eller funderingar hos åhörarna utan i stället eftersträva att skapa känslor, gärna upprörda sådana. Samme person var för övrigt beredd att hellre se hela sitt land falla samman i ruiner och aska för att ge upp och lämna makten trots insikt om det annalkande slutresultatet. Om det inte vore för situationens allvar skulle man kunna dra på munnen åt att det just är det partiet som helst av alla nazist-målar alla som inte tillhör "de godas krets"; kommunister, önsketänkande-utopister, maktpartiet själva och som det ser ut nu också de som elakt redan på 70-talet benämndes "Åsa-Nisse-marxister".
Mer kommer, jag bänkar mig på läktaren.
Stämplade av den Socialdemokratiska statsförvaltningen för att Ni inte för eller sanktionerar Sossepolitik? Fundera en stund över varför Sossar, Parlamentariker eller Tjänstemän, aldrig döms för De grova brott deras politik egentligen medför. De är ju anstiftare! Svenska staten har slutat fungera och blivit ett fackligpolitiskt bihang. Själv tror jag att staten är bortom räddning och att den är obrukbar av andra än S men jag tror dessutom att fler kommer upptäcka att det förhåller sig så vilket betyder att det är slut med Centralmakten i Stockholm.