Slöjan förblir en symbol för kvinnoförtryck
Slöjan förblir en symbol för kvinnoförtryck
I Iran kämpar kvinnor mot slöjtvång och sedlighetspolis. I stället för att stötta dem kämpar en del kända kvinnor i Sverige för att avdramatisera slöjan, trots att det är en symbol för kvinnoförtryck.
Kvinnor i Iran, med många män vid sin sida, protesterar just nu mot slöjtvånget som den teokratiska regimen införde efter revolutionen 1979. Liknande protester har skett tidigare, men aldrig i den här skalan. Få saker är så lätta att ställa sig bakom helhjärtat som människors krav på frihet mot en förtryckande regim.
Det som satte igång protesterna den här gången var den unga iranskan Mahsa Amini, som dog den 16 september efter att sedlighetspolisen arresterat henne för att hon inte ansågs skyla sig på ett korrekt vis. Hon blev bara 22 år.
Stöddemonstrationer har anordnats, senast i dag på Sergels torg i Stockholm, och många har engagerat sig i frågan. Inte minst många exiliranier runtom i världen hoppas att teokratin, som tvingade dem på flykt, ska falla. En förhoppning många delar, även om regimen lyckats klamra sig fast vid makten vid andra kriser.
Kvinnorna i Iran ber om omvärldens stöd och uppmärksamhet, vilket de också har fått på många håll, men i västvärlden är det inte entydigt. Här kämpar många i stället för slöjan, och även icke-muslimer tar självmant på sig den i upprop och manifestationer, för att stärka kvinnors rätt att välja, säger man. Journalisten och utrikeskorrespondenten Magda Gad lade upp en bildsekvens med sig själv i olika grader av påklädnad – från bikini på stranden, träningskläder, till hijab och till sist burka. Alla tillsammans med bildtexten: “Jag stödjer alla kvinnor som väljer att klä sig så här.”
Hennes budskap är att: “Vita västerländska män som hävdar att alla kvinnor som täcker sitt hår och/eller sina ansikten är vedervärdigt förtryckta – är själva vedervärdiga förtryckare. Sluta diktera vad kvinnor ska ha på sig eller inte ska ha på sig. Sluta avhumanisera kvinnor. Sluta prata förbi kvinnor.”
På Expressens debattsida tar Ann Heberlein sin utgångspunkt i Gads bildserie: “[...] det är inte huvudduken i sig som är problemet: Problemet är tvånget. Målet är autonomi.” För Heberlein, liksom för Gad, är det beklämmande att män deltar i debatten, eftersom den handlar om kvinnor. Vad båda ser som det huvudsakliga problemet är tvång som begränsar kvinnors valfrihet. Här dras paralleller mellan slöjtvånget i Iran och att kritisera slöjan i väst: “Kvinnor kan själv välja hur de vill leva sina liv. Det gäller även muslimska kvinnor,” skriver Heberlein. I god liberal anda slänger hon in kvinnors “rätt” att välja att sälja sex också, mot slutet av sin text. Sammanhanget i vilket en kvinna “väljer” prostitution som försörjning är irrelevant för Heberlein, liksom sammanhanget för att ta på sig en slöja.
En kvinna som går runt i burka eller niqab i Sverige gör det i en helt annan kontext än i Saudiarabien eller Afghanistan. Det kan givetvis handla om tvång även här, men lika gärna kan det vara just den enskilda kvinnans val, menar man. Är diskussionen slut då? Om den enskilda kvinnan har valt, är hon bortom kritik? Är plagget bortom kritik? Är det som studenten Ghadir Nessayif, själv iklädd slöja, skriver på GP:s debattsida, att: “Samma moralpoliser som tvingar på Jina Amini slöjan, ser vi i Sverige, fast med vita ansikten och blont hår. Om målet är att kvinnor ska bestämma över sina egna kroppar, är lösningen då att attackera muslimska kvinnor med slöja?”
Både Magda Gad och Ann Heberlein ansluter sig till ett slags liberalfeminism där det enda värdet som erkänns är den enskilda kvinnans val. En kvinna kan helt enkelt inte välja fel. För några år sedan höll Alexandra Pascalidou i Ring P1 när en person ringde in och var bekymrad över att allt fler barn sågs bära slöja. Pascalidous svar var då att vissa kvinnor faktiskt vill bära slöja. Frågan gällde barn, men Pascalidou retirerade till säker mark: Kvinnans eget val får inte ifrågasättas.
Men som den orolige inringaren påpekade handlar det om en kultur som även barn skolas in i. Kultur spelar roll. Hedersförtryckets svenska medlöpare har förnekat det och i stället sett allt som dimensioner av samma slags patriarkala förtryck. Att vara motståndare till det system av könsapartheid som slöjan är en del av jämställs med ayatollor och mullor som tvingar in kvinnor under slöjan.
Deras resonemang visar också på begränsningarna med att tolka frihet endast som frånvaro av tvång. Det är en viktig aspekt av frihet – absolut – men valet sker aldrig i ett vakuum. Valet av klädsel är kommunikation om vem man är, ibland också vad man tror på och vilka man uppfattar sig tillhöra. När de modiga kvinnorna i Iran bränner sina slöjor och visar sitt hår är det ett underkännande av regimen och allt den står för; de bränner sina tvångströjor.
För några år sedan pågick en debatt om kvinnor i förorten, om hur självutnämnda muslimska moralpoliser pressade kvinnor, oavsett vilka de var, att klä sig i enlighet med deras tro. Männens tro. Kvinnliga politiker som Zeliha Dagli, Nalin Pekgul och Amineh Kakabaveh var starka röster i den debatten, som protesterade mot att det förtryck de hade flytt från nu återkom i Sverige. Zeliha Dagli skrev om hur hon ville söka asyl i en annan del av Sverige, eftersom Husby nu alltmer liknar barndomens hemland med sina imamer. Amineh Kakabaveh beskrev hur islamister sade till ungdomarna att de måste beslöja sig, hur kvinnor inte längre är välkomna på en del kaféer i förorterna. Att unga tjejer kan inte vistas ute efter middagstid på vissa platser. “I svenska förorter blir klimatet allt mer kvinnofientligt,” skrev hon då.
Det går inte att komma bort ifrån att slöjan inte är plagg bland andra. Med slöjan följer föreställningar om kvinnan, om hennes sexualitet och dygdighet, men också föreställningar om mannen som ett knippe drifter som inte kan kontrolleras på egen hand. Den som väljer bort slöjan anses, såväl av de svenska förorternas moralpoliser som av Irans sedlighetspolis, leda män i fördärv genom att visa hud och hår. “Kvinnor som inte bär slöja får på många sätt skylla sig själva om de blir våldtagna”, som en dansk muslimsk predikant sade 2004. Efter massövergreppen i Köln på nyårsafton 2015 bjöds han för att föreläsa hos organisationen Muslimsk Ungdom i Danmark. Det är inte ett olycksfall i arbetet, utan helt logiskt utifrån sättet han och många inom islam ser på kvinnan (och mannen).
I en tweet skriver Magda Gad att hon tycker att abaya, som är en heltäckande slöja där ansiktet syns, är ett av de mest bekväma plagg som finns. Gad låtsas, mot bättre vetande, att det är en fråga om funktion och bekvämlighet. Men i muslimska länder tar kvinnor av sig slöjorna när de är hemma med sin familj. Det är bara där de tillåts visa sitt hår med mera, utan att betraktas som lössläppta. Magda Gad får gärna sova i sin abaya om hon vill, som hon skriver, men det är inte så plagget används av kvinnor i Saudiarabien där det är påbjudet av staten.
Det är den här synen på kvinnor som får vissa föräldrar att hindra sina döttrar att delta i simskola, på skolidrott och andra tillfällen när det inte är möjligt att skyla kroppen tillräckligt mycket för deras smak. Att använda slöja påstås ibland vara ett sätt att avsexualisera kvinnokroppen, och frigöra den från den påträngande manliga blicken. Men slöjan är snarare att betrakta som ett sexualiserande plagg, eftersom den för med sig en syn på kvinnokroppen som så full av synd att män inte kan förväntas kontrollera sig vid synen av den.
Den ena kvinnans val – att beslöja sig och täcka kroppen i religiös klädsel – begränsar då även valmöjligheterna för andra kvinnor. I en miljö där synen på kvinnlig sedlighet är sådan, att de måste skyla sig eller skylla sig själva om de utsätts för sexuella närmanden, trakasserier eller till och med våldtäkter – hur mycket valfrihet återstår då? Slöjan måste ses i sin rätta kontext. En kvinna som väljer slöjan i västvärlden signalerar att hennes muslimska identitet trumfar alla andra. Att obeslöjade kvinnor är lösaktiga och tillgängliga, till skillnad från henne. En kvinna som sätter på sig slöjan ställer sig moraliskt på den iranska regimens sida. Varför väljer så många i väst att stötta detta, samtidigt som kvinnor dör för sin rätt att slippa slöjtvånget?
Att stå upp för Irans kvinnor borde också innebära att man står upp för de kvinnor i Sverige som på grund av segregation är utlämnade till moralpoliser. För det handlar inte bara om den enskilda kvinnans val – detta är en kamp mellan två diametralt olika visioner om kvinnans plats i samhället.
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
Igen känns det som en skendebatt. Vänstern stödjer inte kvinnor etc egentligen, det handlar bara om att man är för mer socialism och ser islam som en förbundsförvant. Socialister kan aldrig heller lära av historien för då skulle man inte upprepa misstaget med islam, för där accepteras varken feminister eller socialister. Ironin saknar nästan gränser då Islam är kanske jordens mest patriarkala religion/ideologi. Vänstern i Sverige anklagar ständigt s.k vita män (världens mest jämställda män) och försvarar dom som inte är jämställda. Varför ska vi ens bry oss om denna tokiga vänster?
Vad flydde de ifrån ? Varför inte fly till länder med samma kulturer ?
Deras kulturer är inte kompatibla med våra i väst. Det skulle vara omöjligt att flytta till Iran med mina döttrar och leva som vi gjorde i väst.