Slitgöra, skitjobb och klassresor: så förlorade arbetet sin mening

Människan måste arbeta, ha en uppgift. Måste få känna delaktighet, se någon mening. Tyvärr har både högern och vänstern en instrumentell syn på arbete som reducerar oss till mindre än vad vi är.

De tvättar trottoaren under ett kraftigt regn. Foto: Tatiana Stepanishcheva/Getty images

Vad är meningen med livet? I vår sekulära tid är det upp till var och en att finna sitt eget svar. De flesta brukar svara saker som lycka, kärlek, vänner, relationer, barn. Deras liv kanske i och för sig vittnar om att det är pengar, träning, resor, upplevelser, nöje och underhållning som är viktigast, men de flesta tycker nog att det är de nära relationerna som skapar mening i livet.

Färre säger att arbete är meningen med livet, trots att så mycket av livet ägnas åt just arbete. Vi tenderar att se arbete som antingen ett nödvändigt ont, eller som ett led i att förverkliga oss själva, att få status och erkännande. Men båda perspektiven missar vad arbete faktiskt är, anser jag. Det är en förutsättning för allt annat, ett av människans grundvillkor. 

Psykisk ohälsa, som depressioner och utbrändhet, beror i hög grad på att vi som individer och som samhälle saknar en rimlig etik kring arbete: vad det är och vad det är värt.

Den här sommaren har jag haft anledning att återkomma till den franska filosofen Simone Weil flera gånger. (Som jag skrev om även i min förra text här på Rak höger.) Hon hanterar frågan om mening som något grundat i det konkreta, i det jordnära, i det givna – snarare än i abstrakta principer om vad en människa borde vara.

Hon menar att arbete är ett av människans grundläggande behov. Inte nödvändigtvis förvärvsarbete, utan arbete i betydelsen “uppgift”. Men nästan ingenting – förutom svält – tycks göra Weil så upprörd som tanken på vad arbete i praktiken har kommit att innebära i industrialiseringens och modernitetens tidevarv. Hon tar själv anställning i en fabrik, för att på riktigt uppleva vad det gör med en människa. Det värsta, anser hon efter den erfarenheten, är att så som arbetet är organiserat, omöjliggörs arbetarnas förmåga att tänka medan de arbetar. De kan varken reflektera över själva arbetet, eller arbeta på ett sådant sätt att det finns utrymme att reflektera över något annat heller. Och om man inte kan tänka är man reducerad i sin mänsklighet.

Löpande band. Foto: Alistair Berg/Getty images

Hur många sådana arbetsplatser finns det inte i dag?

“Allt arbete kan inte vara roligt, och man måste faktiskt försörja sig.” Så låter det inte sällan från opinionsbildare vars egen yrkeserfarenhet består av projektanställningar på ungdomsförbund och tankesmedjor och från politiker som aldrig haft något fysiskt krävande arbete själva, annat än som tillfälliga sommarjobb. Visst, det är sant, men måste så mycket arbete ske under så förnedrande former? Tänk på storföretagen som stoltserar med sina CSR-projekt, men samtidigt med berått mod suger energin och livsglädje ur sina anställda. Företag som Amazon som bannlyser böcker i enlighet med wokeideologin för att skydda ”förtryckta grupper”, men motarbetar att personalen organiserar sig. Företag som hyvlar anställningarna så att de anställda inte riktigt kan leva på sin lön, och varje månad får slåss om extrapassen – vilket är vanligt inom handeln.

Men fint att ni räddar lite regnskog och har fina visioner för textilåtervinning (även om det går lite si och så även med det).

Eller kommuner som trots allt sitt värdegrundsarbete styr undersköterskorna i äldrevården som om de vore robotar och jagar dem med imbecilla minutscheman: Vem som ska duscha när och exakt hur lång tid det får ta. Inget utrymme för spontanitet eller egna bedömningar, ingenting extra hinns med, särskilt inte att sitta ner och prata en stund med de äldre. På Tjörn, till exempel, kan en anställd i hemtjänsten förväntas göra 22 hembesök under en arbetsdag. Är man sen blir både chefer och anhöriga mycket upprörda. Man kan svårligen tänka sig något mer effektivt sätt att beröva ett i grunden meningsfullt arbete all mening och glädje.

Foto: Bengt Geijerstam/Getty images

Om du någon gång hör talas om en utbränd och deprimerad undersköterska, kan du passa på att fundera över om det verkligen är signalsubstanserna det är fel på, och om medicin och terapi och självhjälpsböcker är den rimliga boten. Eller om enhetschefen borde sparkas och hemtjänstpersonalen ta kommandot själva.