Vad återstår av människan efter vår självamputation?
Vi drömmer om tekniken som ska göra oss bättre, smartare och snabbare – men varje teknisk förlängning innebär också en amputation. Vad blir egentligen kvar av oss när maskinerna tänker åt oss?
”Ford”, sade han.
”Ja?”
”Vad gör den här fisken i mitt öra?”
”Den översätter åt dig. Det är en Babelfisk. Slå upp den i boken om du vill.”
Arthur Dent har, utan att ge sitt samtycke, fått en fisk instoppad djupt inne i sitt öra av sin vän Ford Prefect. Det är en liten, gul, igellik varelse som livnär sig på hjärnvågor från omgivningen och översätter alla språk direkt i bärarens öra. Babelfisken beskrivs som universums kanske märkligaste biologiska nyck, eftersom dess ofattbart användbara egenskap egentligen inte borde kunna ha uppstått av en slump. Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams är science fiction, men den senaste utvecklingen inom AI tycks runda problemet med att inga babelfiskar påträffats ännu.
Sedan länge har vi vant oss vid att all text enkelt kan översättas direkt, med hjälp av webbprogram. Nyligen pratade jag med en översättare som berättade hur hennes skrå får allt färre uppdrag, och att de ser hur AI-tjänster används för böcker och annat material. Nu har turen kanske kommit till att översätta tal i realtid. Vi är inte helt där ännu. Men det är väl bara en tidsfråga.
Det får mig att tänka på min vän Jens och hans japanska fru Megumi. De träffades i Shanghai för femton år sedan, där de båda försökte lära sig mandarin. Eftersom hon inte pratade engelska (eller svenska) och han inte japanska, behövde de lära känna varandra på ett tredje språk. Men de flyttade snart från Kina till Sverige för att bilda familj, och deras mandarin på en pidginnivå. Barnen pratar svenska, engelska och japanska hemma, vilket gjort mandarin till deras hemliga språk. Men känner de verkligen varandra? Alltså, verkligen känner.
När jag frågar berättar de att dem på grund av språkförbistringen behöver prata igenom saker om och om igen, vilket de tror har gjort att de umgås mer än de annars hade gjort. “Kanske är det bra för ens bild av den andre personen att inte förstå till hundra procent,” säger Megumi. Som hans halländska dialekt, tänker jag. Men det är förstås omöjligt att översätta helt.
I sitt svar till mig har Megumi använt google translate från japanska, lägger hon till. Jag pratar ju inte mandarin.
Kanske kan de nya AI-apparna bli så bra att de verkligen klarar översättning i realtid, men något kommer gå förlorat. Vem kommer lära sig ett nytt språk, när man har sin AI-copilot tillgänglig hela tiden? Det är som att försöka räkna ut mattetal i huvudet när miniräknaren ligger på bänken framför. Orka!
I en numera klassisk studie jämfördes hjärnorna hos taxichaufförer och busschaufförer. Till skillnad mot busschaufförer som kör fasta rutter måste taxichaufförer lära sig hitta till en mängd platser. Kartan måste memoreras, liksom hur trafiken är vid olika tidpunkter. Taxilicensen utfärdades endast till dem som klarar The Knowledge, som bland annat involverar att memorera 25 000 gator och 20 000 landmärken. Med hjälp av magnetkamerabilder såg man att taxichaufförerna hade utvecklat en större bakre hippocampus, den del av hjärnan som styr rumsuppfattning och minne, jämfört med busschaufförerna. Skillnaden ökade dessutom ju fler år taxichaufförerna hade bakom ratten. Slutsatsen var tydlig: att navigera aktivt och ständigt tvingas uppdatera sin mentala karta, formar hjärnan på djupet.
Men det var 2006. Ett år innan iPhonen lanserades, och när GPS-användningen var blygsam. Vem behöver en mental karta när man har en faktisk karta på skärmen i bilen?
Och mycket riktigt pekar nyare forskning på att GPS-användning kan vända den utveckling som taxichaufförerna tidigare visade upp. En studie från 2024 fann att erfarna förare som navigerade med hjälp av GPS inte längre uppvisade någon förstärkning av hippocampus. Istället sågs snarare en minskning av grå substans i de delar av hjärnan som är ansvariga för visuell bearbetning och motorisk koordination. GPS-systemet avlastar helt enkelt vår egen förmåga att skapa mentala kartor, och därmed uteblir den positiva effekten på hippocampus.
Kanske är det samma princip med AI-översättning i realtid: om vi inte längre behöver kämpa med orden själva, kanske vi heller inte utvecklar hjärnans egen förmåga att förstå och kommunicera på djupet. Är det tvärtom så att Jens och Megumi förstår varandra bättre, eftersom de kommunicerar på flera språk och översätter i omgångar?
Det finns en djupare paradox här. I takt med att vi försöker bemästra världen, går annat förlorat. Det ligger nära till hands att se det som ett nollsummespel, eftersom vi ofta tänker oss att det finns en balanserande kraft i världen. Om det är ebb här, då är det flod där.
Minns ni hur det var att inte ha tillgång till Google? Eller när man inte hade en digital telefonbok? Jag kan fortfarande hemnumren till mina barndomsvänner, inte bara siffrorna, utan hur det känns att slå numren med nummerskiva. När det går långsammare behöver man hålla information i minnet längre, vilket också gör att den sätter sig. Först internet, och allt mer tillgänglig kunskap, och nu AI. Vi borde veta mer än någonsin, men effekten kan ha blivit den motsatta.
I en färsk MIT-studie delades 54 deltagare in i tre grupper för att skriva essäer: den första gruppen hade inga hjälpmedel, den andra hade tillgång till Google men ingen AI och den tredje hade tillgång till ChatGPT. I hjärnscanning kunde man se att den första gruppen hade i särklass mest hjärnaktivitet, Google-gruppen en aning mindre och minst hos dem som använde AI:n. Så långt är allt som förväntat. Men även texternas utformning påverkades. Utan verktyg fick varje text en egen karaktär, medan AI-gruppens texter var snarlika. Men den tydligaste effekten kom i en avslutande session, då grupperna bytte verktyg med varandra. Gruppen som använt ChatGPT hade svårare att minnas vad de skrivit och hade svårt att citera sina egna texter, medan gruppen som gjort allt själva kunde höja nivån ytterligare med hjälp av AI:n.
Detta var en studie där man alltså fick folk att använda sin egen hjärna, utan digitala hjälpmedel. Det är lite retro. Hur många arbetar så till vardags numera? Många är så beroende av en fungerande uppkoppling att jobbet får pausas om det lägger ned. Den viktiga informationen finns i Molnet eller i databaser, snarare än på papper eller ens i hårddiskar.
Detta är inte ett argument mot teknologisk utveckling, som om det ens vore möjligt att pausa. Däremot kan Marshall McLuhan ha haft rätt när han skrev att varje teknologisk förlängning av människan samtidigt innebär att någon annan del av oss amputeras. När han skrev det 1964 i boken Understanding Media: The Extensions of Man, handlade det om hur tv-mediet förändrade världen. ”The medium is the message” blev hans mest berömda formulering – att det viktiga inte främst är innehållet i kommunikationen, utan mediet och teknologin i sig, som omformar samhället och människan i grunden.
Kanske är babelfisken i Liftarens guide till galaxen den perfekta illustrationen av McLuhans poäng. Ironiskt nog fick fisken, med sin totala översättningsförmåga, motsatt effekt än vad man kunde tro. Genom att undanröja alla språkliga barriärer, skapade babelfisken fler och blodigare krig än något annat i universums historia, enligt Douglas Adams. GPS-tekniken förstärker vår navigationsförmåga, men amputerar hippocampus och vårt rumsliga minne. AI-översättaren förlänger vår språkliga räckvidd, men kan samtidigt amputera vår egen vilja att förstå, lära och kommunicera på djupet.
Hur skulle det bli för Jens och Megumi i framtiden, om de fick perfekta AI-snäckor i öronen? Då skulle de kanske prata snabbare, lättare, smidigare – mer effektivt. Men kommer de längre att prata om saker om och om igen, för att verkligen försöka förstå varandra? Kommer deras samtal fortsätta vara långa, tålmodiga och sökande – eller blir de i stället korta och tvärsäkra, när all tvekan är borta och orden alltid finns serverade direkt i örat?
Varje steg i den teknologiska utvecklingen erbjuder bekvämlighet, men kommer med ett pris: minskad känslighet, sämre minne, lägre kreativitet – eller till och med sensorisk overload. Varje gång vi sträcker oss längre in i framtiden, lämnar vi samtidigt något viktigt bakom oss. Varje förlängning är också en amputation; frågan är alltid hur mycket vi är villiga att skära bort för att nå lite, lite längre.
Ivar Arpi
Referenslista
Adams, D. (1985). Liftarens guide till galaxen (T. Tidholm, övers.). Stockholm: Månpocket.
Chen, J., Chen, X., Gong, L., Zhang, D., & Liu, Q. (2024). Behind the wheel: Exploring gray matter variations in experienced drivers. PeerJ, 12, e17228. https://doi.org/10.7717/peerj.17228
Maguire, E. A., Woollett, K., & Spiers, H. J. (2006). London taxi drivers and bus drivers: A structural MRI and neuropsychological analysis. Hippocampus, 16(12), 1091–1101. https://doi.org/10.1002/hipo.20233
McLuhan, M. (1964). Understanding Media: The Extensions of Man. New York: McGraw-Hill.
McLuhan, M., & McLuhan, E. (1988). Laws of Media: The New Science. Toronto: University of Toronto Press.
Rafidi, S. A., Thatcher, J. R., Zhang, Y., et al. (2025). Large-language-model assistance reduces cognitive load and originality in student writing. arXiv preprint arXiv:2506.08872.
Teknologins obarmhärtiga banalitet
I veckans avsnitt tar Anna-Karin och Ivar tempen på AI-revolutionens konsekvenser för hjärnan och språket.
Prenumerera på eller stötta Rak höger
I takt med att fler blir betalande prenumeranter har Rak höger kunnat expandera med fler skribenter och mer innehåll. Vi får inget presstöd, vi tar inte emot pengar från någon intresseorganisation eller lobbygrupp. Det är endast tack vare er prenumeranter vi kan fortsätta vara självständiga röster i en konform samtid. Så stort tack för att ni är med, utan er hade det inget av detta varit möjligt.
Den som vill stötta oss på andra sätt än genom en prenumeration får gärna göra det med Swish, Plusgiro, Bankgiro, Paypal eller Donorbox.
Swishnummer: 123-027 60 89
Plusgiro: 198 08 62-5
Bankgiro: 5808-1837
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
Mycket tänkvärt. Visst kan den teknologiska utvecklingen begränsa och förminska människans roll men troligen genererar det betydligt mer än det begränsar vad gäller människans deltagande, utveckling och förmågor. Till exempel så visar forskning i Örebro visar hur datorspel kan minska risken för sjukdomar t.ex. Alzheimers samtidigt som reaktionssnabbhet och simultanförmågan tränas upp. Vad gäller AI och översättningar så tror jag att språkbarriärer så småningom försvinner med den förenklade översättning som teknologin bidrar med och vi kanske får ett gemensamt språk i världen. Det viktiga är innehållet i språket inte språket i sig. Möjligheter alltså men det ska användas med kunskap och urskiljning. Den största faran är människans svaghet för bekvämlighet.
Jag tycker att du har rätt, vilket är så himla synd. AI kan användas som en självförstärkande kunskapsloop bara man ser att man själv är gränsen: Man frågar något, ChatGPT svarar, man lyssnar på svaret, uppdaterar frågan, och ställer den igen.