Simona Mohamssons kram bröt det sista tabut
Simona Mohamssons kram med Jimmie Åkesson avslöjade mer än en ny uppgörelse mellan L och SD. Reaktionerna visar hur svensk politik i åratal byggt på tabu och beröringsskräck snarare än oenighet i sak.
Kyssen mellan Captain Kirk och Nyota Uhura blev ikonisk, trots att den i själva avsnittet var framtvingad av telepatisk kontroll. 1968 var året då den första kyssen på tv mellan en vit och en svart inträffade. Bara året innan hade högsta domstolen högsta domstolen underkänt delstatliga lagar som förbjöd rasblandade giftermål. Lagen hade ändrats, men 73 procent av amerikanerna tyckte fortfarande illa om “rasblandning” när Kirk och Uhura kysstes.
Och när Simona Mohamsson och Jimmie Åkesson förseglade sina partiers överenskommelse med en kram fick svensk politik något som liknade ett eget Kirk-och-Uhura-ögonblick.
Som de flesta vet är Sverigedemokraterna nämligen det mest ogillade riksdagspartiet, även om det har mildrats med åren – från 60 procent 2010 till strax över 40 procent i senaste mätningen (SOM-institutet). Det är inte bara ett mått på politisk oenighet, utan på social och moralisk aversion. Statsvetarna kallar det affektiv polarisering: när motviljan inte bara gäller åsikter, utan människorna som bär dem. Det handlar alltså inte bara om att tycka att motståndaren har fel i sak, utan om att känna olust, misstro eller rent av avsky inför den grupp motståndaren tillhör. I sådana lägen blir politiken mindre en fråga om saklig oenighet och mer en fråga om identitet, tillhörighet och moralisk status. Och just för Liberalerna är steget extra laddat: enligt SOM-material om affektiv polarisering befinner sig partiets sympatisörer känslomässigt “i limbo”, varken i mitten-vänster- eller mitten-högerblocket. De anses fortfarande inte som helt rumsrena av många.
Fysisk beröring med en oberörbar är alltid problematisk. Talande nog verkar få medier ens tycka att det är intressant hur sverigedemokraterna själva reagerar på uppgörelsen – eller på kramen för den delen. Den smutsiga blir inte smutsigare av att vidröras av den rena. Alla strålkastare riktas i stället mot Liberalerna, som av både interna och externa kritiker anklagas för att ha sålt sin själ. Politiska kommentatorer, som förväntas avstå från egna sympatier, slår fast att Liberalerna gett upp sina principer. De flesta återvänder till den där kramen som särskilt komprometterande för partiets trovärdighet. Vilka reningsritualer måste partiet genomgå för att bli rena igen? Går det ens?
Den brittiska antropologen Mary Douglas visade i Purity and Danger (1966) att smuts inte främst är en fysisk egenskap. Smuts är något på fel plats. Det som inte passar in i en rådande ordning blir störande, och det som stör blir lätt farligt. Alla samhällen skapar därför gränser för vad som hör hemma var, vem som får träda in, vad som får blandas och vad som måste hållas isär. Tabu uppstår för att skydda ordningen. Det förbjudna är ofta inte det farligaste, utan det som stör ordningen mest. Douglas uttrycker det på ett annat sätt i förordet till nyutgåvan: tabun skyddar det lokala samförståndet om hur världen är organiserad, stagar upp sviktande visshet och minskar intellektuell och social oordning. Det är därför också vi “moderna” människor hellre kallar sådant som hotar ordningen för oanständigt, odemokratiskt eller farligt, men fyller samma funktion som tabun gjort i alla tider.
Med den utgångspunkten blir svensk politik de senaste femton åren lättare att förstå. Behandlingen av Sverigedemokraterna är ett skolexempel på hur politiska renhetstabun fungerar, och hur de med tiden omförhandlas.
I den första fasen räckte fysisk närvaro, oavsett om den var självvald eller inte. Man kunde inte sitta i samma soffa som dem, som Bengt Westerberg. Inte dela sminkloge, som Lars Ohly. Inte ens småprata vid kaffeautomaten, som Carl B Hamilton. Att synas tillsammans kunde räcka för att smutsas ned. Till slut blev också social närhet komprometterande: inte bara egna ställningstaganden, utan vänskaper, lojaliteter och privata sympatier.
I den andra fasen kunde man prata med dem, men inte förhandla om något. Man kunde dock låta dem rösta på ens egna förslag. Många politiker förnekade att de ens kände till de sverigedemokratiska positionerna som de allt oftare förlitade sig på. Det var i den här fasen de sju andra riksdagspartierna drev fram konstruktioner som Decemberöverenskommelsen (2014) och Januariavtalet (2019) – inte därför att de vilade på djup samsyn, utan därför att utestängningen av SD vägde tyngre än sammanhängande politisk substans. Här befinner sig fortfarande Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet. Det viktiga är inte hur ense eller oense de är i sak med SD, utan att människokategorin “sverigedemokrat” är för smutsig.
I den tredje fasen, där M, KD och L har befunnit sig, kan man förvisso förhandla med SD och till och med regera med stöd av dem. Men relationen måste fortfarande regleras. Just därför blev Tidöavtalet nödvändigt: som ett sätt att möjliggöra samarbete utan full inkorporering. SD kunde bära upp regeringsmakten, men inte fullt ut träda in i regeringen.
I den fjärde fasen, dit Simona Mohamsson och hennes liberaler nu har tagit steget, har Sverigedemokraterna blivit ett parti man inte bara kan regera med stöd av, utan som det enligt “Sverigelöftet” är “eftersträvansvärt” att sitta i regering tillsammans med. Kramen visar att beröringsskräcken bokstavligt talat har släppt, åtminstone för dem som befinner sig här. Och reaktionerna på kramen visar att många är kvar i de tidigare faserna, där politik inte handlar om politik, utan om identitet.
Det är först i ljuset av hur taburegler fungerar som dagens svenska partipolitik blir begriplig. Konflikterna handlar inte lika ofta om vad man vill genomföra, utan om att markera distans till dem man definierar som oanständiga. Politiken har blivit mer ritualiserad: det viktiga är att visa vem man inte är, även om skillnaderna i sak är små eller icke-existerande.
Särskilt tydligt är det inom Liberalerna, där de flesta av dem som protesterat mot den nya linjen har godkänt Tidö-linjen. Kritiken handlar i liten utsträckning om konkret politik. Den handlar i huvudsak om att en tidigare “röd linje” nu passeras. Att förhandla med SD och sitta i regering med stöd av dem har varit helt i sin ordning för många av de interna L-kritikerna, men inte att sitta i samma regering. För en utomstående framstår resonemanget som ett skolexempel på tabu: själva beröringen är förbjuden, även när den politiska substansen redan accepterats.
På det sättet har Sverigedemokraterna blivit nödvändiga för många, inte främst för att de anses ha fel, utan för att de är fel. Renhetsreglerna har krävt avstånd, och genom denna karantän har man upprätthållit en moralisk ordning. Här inne finns vi anständiga, där utanför finns de andra.
De kraftiga reaktionerna, både från vänster och från liberaler själva, på kramen mellan Simona Mohamsson och Jimmie Åkesson liknar hur människor i alla tider reagerat när religiösa tabun bryts. Hon påstås sakna principer, trots att hon uttryckligen menar att de liberala principerna bättre kan vidmakthållas såhär. Kritikerna påstår att hon lämnar partiets principer, men de menar egentligen att det religiösa tabut måste bevaras. Hos Mary Douglas finns just den mekanismen: när en gräns hotas åberopas ofta fara för att framtvinga konformitet. Den som går över gränsen framställs då inte bara som oenig, utan som någon som drar olycka över gemenskapen. Att den som inte gör det är förtappad.
Det som nu upprör så många är alltså inte bara ett nytt parlamentariskt läge, utan att en gammal renhetslära har förlorat sin kraft. Kramen visar att det som länge behandlats som besudlande nu kan vidröras offentligt. Därmed avslöjas också vad svensk politik under lång tid har byggt på: inte åsiktsmotsättningar, utan föreställningen att vissa människor smutsar ned med sin blotta närvaro.
Ivar Arpi
Oberoende endast tack vare er
Vi är nu över 25 000 prenumeranter här – och antalet växer stadigt. Rak höger med Ivar Arpi och Under all kritik ligger båda konsekvent på topp-20 bland nyhetspoddar i Sverige. Det är helt och hållet er förtjänst – tack för det!
Skillnaden mot de flesta andra på topplistan är tydlig: medan de har public service-miljarder eller stora tidningshus med presstöd och annonsintäkter i ryggen, så har vi bara er. Konkurrensen är snedvriden, men ni har visat att det går att bygga något nytt. Vi är helt självständiga – tack vare er.
Som ni märkt har vi nu tagit nästa steg med en videosatsning, som kommer ge ännu mer innehåll för betalande prenumeranter framöver. Redan i dag får du flera poddavsnitt i veckan – ofta med video – och minst en text, ibland fler.
Vill du vara med och bygga vidare? Bli betalande prenumerant genom att klicka på den gröna knappen.
Den som vill stötta oss på andra sätt än genom en prenumeration får gärna göra det med Swish, Plusgiro, Bankgiro, Paypal eller Donorbox.
Swishnummer: 123-027 60 89
Plusgiro: 198 08 62-5
Bankgiro: 5808-1837
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
Haidts ’The Righteous Mind’ pratar också om detta.