Säpo gör oss räddare, inte mer vaksamma
Säpo gör oss räddare, inte mer vaksamma
Var inte rädda, men vaksamma, får vi höra. Men varken Säpo eller regeringen vill säga vad eller vilka vi ska vara vaksamma mot. Effekten blir då den motsatta – vi blir räddare, men inte mer vaksamma.
Terrorism är allvarliga saker. Att Säpo höjer terrorhotnivån från tre till fyra är allvarligt. Man vet att det är allvar eftersom fyra är mer än tre, även om man måste komma ihåg att fyra inte är fem. Den allvarligt sinnade kanske vill veta vad skillnaden innebär rent konkret, men risken är att man ser ut som en idiot. Det kan ju alla se att fyra är mer än tre men mindre än fem. Vad är det du frågar egentligen?
Det verkar dock som att få vet vad den ökade terrorhotsnivån betyder. Under presskonferensen där Säpo presenterade höjningen ställde en fråga vad det innebar i konkreta termer. Svaret blev att det inte påverkade Säpos arbete, att de fortsatte precis som innan. På ett sätt är det ett lugnande besked att vår säkerhetspolis inte är beroende av en särskild siffra för att göra sitt jobb. Men syftade höjningen till att få allmänheten att bete sig annorlunda? Nej, det har understrukits gång efter annan att alla ska leva precis som vanligt. Inga beteenden behöver ändras, är budskapet som myndigheter och regering hamrat in i oss. Vi ska vara vaksamma, men inte rädda.
Men effekten blir den rakt motsatta. Vi blir rädda, och vet inte vad vi ska vara vaksamma mot.
En tydlig kritiker av terrorhotnivåhöjningen är terrorforskaren Magnus Norell, som jag intervjuade i podden i fredags. Han menar att höjningen av terrorhotsnivån främst sänder signalen att Sverige kan pressas till åtgärder. Eftersom höjningen, och fyran, inte är fylld med något innehåll ser det mest ut som att vi är stressade:
Antingen har man så konkret information som man vet eller nästan säkert vet att det kommer att smälla där och då. Och då agerar man utifrån det, men det är ingenting heller man kommunicerar utåt naturligtvis. Eller, som är fallet här då, det är någon allmän bedömning att ljudnivån har ökat och därför så säger man då att det har blivit farligare. Men man talar inte om på vilket sätt. Det leder ju till osäkerhet och oro naturligtvis.
Antingen är det farligare, och då bör vi få veta hur vi ska anpassa oss. Eller så är det inte farligare, och då bör inte myndigheterna säga att det har blivit farligare.
Man kan jämföra med hur vi försöker hantera väderhändelser. Precis när stormen Anton skulle börja härja som värst i Halland var det tänkt att min familj skulle ta bilen till vänner där. Men eftersom SMHI utfärdat en röd varning, där man explicit avråddes från att besöka det området, valde vi att kasta om ordningen i semesterplanerna. Detta eftersom rådet man får är: “Du bör avstå helt från aktiviteter som innebär att du är utsatt för risker som vädret kan medföra. Gör vad du kan för att minska risken för skador på dig själv, din omgivning och din egendom.”
När det gäller naturhändelser, väder och klimat är myndigheter både mer konkreta och långsiktiga. Eftersom bedömningen är att sannolikheten för extrema väderhändelser ökar så diskuteras också hur vi bör anpassa oss. Ett exempel är hur lågt liggande kuststäder ska förbereda sig på högre vattennivåer, men också hur samhället ska ta höjd för att sommartemperaturen kan bli högre i framtiden. Hur ska samhället ställa om för att minska klimatförändringarna? Vilka anpassningar behöver göras? Det är relativt konkreta frågor som kan ges konkreta svar. Av någon anledning klarar vi inte av det när det gäller terrorism.
I stället har vi fått en ny runda av Covid-retorik. Ni kanske minns när vi rekommenderades att undvika icke nödvändiga resor, men ingen fick veta vad en nödvändig resa var. Inte heller fick vi veta vad en rekommendation var. Man fick resa. Ingen var förhindrad att göra något. Så vad var budskapet? Ingen visste, varken avsändaren eller mottagaren, men alla blev irriterade på varandra. Nu uppmanas vi att leva som vanligt, men ändå inte. Avstå icke nödvändiga koranbränningar.
Och vad innebär det egentligen att vara vaksam men inte rädd? Kanske ska det förstås som att rädsla medför att man agerar impulsivt och irrationellt, medan vaksamhet då betyder att man håller huvudet kallt. Men om man benar lite i orden faller även denna uppmaning ihop i obegriplighet. Det är som att SMHI skulle varna för “extrem väderhändelse”, men inte specificera vad det rör sig om eller var det kan tänkas ske. Att vara vaksam innebär att man är medveten om vad det finns för olika hot. Ska jag ha med mig paraply eller kommer mitt hus att brinna ned? Är det storm eller skogsbrand? Du kan inte vara vaksam på måfå, då är man totalt labil och patologiskt paranoid.
När man därför uppmanar allmänheten att vara vaksam bör det åtföljas av en redogörelse för vilka specifika hot man tänker på. Nu kan jag ha missat någon presskonferens, men det som har diskuterats i radio, tv och tidningar har kretsat kring olika väskor. Mystiska väskor. Misstänkta väskor. Märkliga väskor.
Det betyder för det första att vi inte lever som vanligt. Om det är bomber vi tänker på när vi ser en kvarglömd sportväska, och inte svettiga träningskläder, då är tillvaron förändrad i grunden. För det andra är det slående att detta nästan är det enda handfasta tips som kommit fram i nyhetssändningar. Men det finns givetvis mycket mer att säga vad man ska vara vaksam på, och det borde sägas uttryckligen.
Enligt Jörgen Holmlund, lärare i underrättelsetjänst vid Försvarshögskolan, gav gärningsmännen indikationer innan de begick terrorattentatet på Ariana Grande-konserten i Manchester. Om de som lade märke till avvikande beteenden hade sagt till, hade terrorattentatet kanske kunnat förhindras. Han tycks nästan irriterad på programledarnas frågor om vagheten, och menar att man ju får tänka lite själv, och inte vänta på direktiv från polisen eller Säpo. Givetvis måste alla tänka själva, men det är märkligt att ingen tycks vilja säga vad man kanske bör tänka extra mycket på.
Att vara vaksam är bra, men den offentliga diskussionen bör ta höjd för vad det gäller. Vaksam på vem? Vilka? Vid vilka tillfällen? Saken är ju att vi alla vet att det rör sig om muslimska terrorister, och därför bör också detta kommuniceras. Men vår offentliga diskurs är så artig att det leder till ökad fara, eftersom vi inte kan specificera utan att anklagas för islamofobi. Att de flesta offren för samma terrorister är andra muslimer försvinner då i diskussionen. Om man ska leta efter nålar i en höstack måste man i alla fall ha de språkliga verktygen för att benämna vilka som är nålar.
I boken The Gift of Fear (Dell publishing 1997) beskriver Gavin de Becker hur många av oss har rätt instinkter för att skydda oss själva, men att vi tränas av samhället på att motstå dem. I ett fall jobbade en kvinna över till sen kväll, och skulle ta hissen ned till garaget i den tomma kontorsbyggnaden. När hissdörren öppnas stod en man redan i hissen och hennes instinkter skrek åt henne att inte kliva in. Men hon ville inte anklagas för att ha fördomar mot svarta, och det trumfade hennes sunda reaktion. de Becker radar upp många liknande fall, ibland med dödlig utgång, där brottsoffer har rätt instinkt men låter politisk korrekthet ta över. Det gäller i allra högsta grad i Sverige, där man hela tiden balanserar vad man vet är rätt och rimligt, med vad man vet anses ofint att säga högt.
Om vi vet att det vi ska vara vaksamma på är extrema muslimer, då bör det också vara något som kommuniceras. Vilka beteenden hos denna grupp bör vi hålla koll på? Vilka beteenden är oacceptabla i vår offentliga miljö för att det får människor att bli vaksamma eller rädda? Om vi menar allvar med att ta hotet från terrorismen på allvar så bör vi inte vara för fina i kanten för att tala klarspråk.
Man kunde åtminstone ta fram en kampanj i stil med den som amerikanska myndigheter har: “If you see something, say something”. Där listas avvikande beteenden, föremål och situationer som kan vara av intresse. Ser du någon som tar bilder på säkerhetsanordningar? Hör du någon uttala sig hotfullt under ett telefonsamtal? Försöker någon ta sig in bakom avspärrningar? Säg något. Gör något.
Om vi kan instruera ett helt folk i hur man källsorterar sitt avfall ned till minsta plastgaffel, då borde vi också ha goda chanser att klara av att ställa om till en annan terrorhotnivå. Vi ska inte leva som vanligt om vanligt betyder oförändrat. Vi bör ändra oss i enlighet med den förändrade situationen och ta mått och steg på ett individuellt och samhälleligt plan för att vara så säkra som möjligt.
Att vi kommer att drabbas av fler terrordåd framöver tror jag är nästintill oundvikligt. Men det ska i så fall bero på skickligheten hos terroristerna, inte på att vi vägrat se verkligheten för vad den är.
Poddavsnitt med Magnus Norell
Sommarrabatt på prenumerationen!
Om du tycker att det du tar del av här är värdefullt, så överväg gärna att bli en betalande prenumerant. Det är tack vare dig som jag och de andra på Rak höger, där även Under all kritik ingår, kan fortsätta vara självständiga röster. Augusti ut är det rabatt för den som blir årsprenumerant!
Låt sommaren ge dig en rak höger innan septemberregnen börjar!
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
Konkreta myndighetsråd i syfte att förekomma terrorister? Några sådana råd kommer inte ges. I Sverige gäller oskuldspresumtionen, framför allt för Islamister.
Klarsynt som vanligt, tack för inlägget