Regeringen ignorerar riskerna med könstillhörighetslagen
Regeringen ignorerar riskerna med könstillhörighetslagen
Trots larm inifrån transvården, varningar från medicinska experter och protester från ångrare, ser det ut som att Sveriges nya könstillhörighetslag kommer att röstas igenom i morgon. Varför?
I morgon röstar riksdagen av allt att döma igenom den nya könstillhörighetslagen. Larmen inifrån transvården – om jäktade utredningar, permanenta vårdskador, irreversibla ingrepp, personal som varnar besökande föräldrar – har inte spelat någon roll. Det har inte heller debattartiklarna från barnläkare, barnpsykiatriker och forskare gjort. Gång efter gång har expertisen visat på den bristande evidensen för att behandlingarna hjälper. Professionen har påpekat att samsjukligheten inte utreds ordentligt. Det struntar politikerna i. Uppropet med elva transpersoner som i dag ångrar sig, som varnar för att den nya lagen stärker en könskonträr identitet vilket kan leda till att man går vidare med kroppsliga ingrepp, som det gjorde för dem. Uppropet är unikt i världen. Ingen annanstans har så många transpersoner som ångrat sig vågat säga det offentligt. Även dessa röster ignorerar man.
Varför gör man såhär?
Man är inte ens konsekventa från statens sida. Efter att man ändrat lagen så att kravet på sterilisering togs bort vid könsbyte utreddes om man skulle ge skadestånd till de som genomgått det. I den utredningen lades tonvikten på att unga på grund av sin ringa ålder svårligen kunde förstå konsekvenserna av sterilisering i samband med könsbyte. Detta resonemang saknas helt i förarbetet till den nya lagen. Denna inkonsekvens underminerar trovärdigheten i hur lagförslaget hanterar ungas förmåga att fatta livsavgörande beslut om sin identitet och kropp. Om man är för ung för att förstå vad en sterilisering innebär, gäller inte det även könstransition?
Ett av de mest hjärtskärande och tankeväckande aspekterna av debatten kring den nya könstillhörighetslagen är vittnesmålen från personer som har ångrat sitt könsbyte. Enligt vittnesmålen i debattartiklar och intervjuer beskriver många av de som ångrar sig en initial känsla av att ha hittat lösningen på en djup och ofta diffus känsla av att inte passa in i den kropp de föddes med. Ofta lider man samtidigt av ångestproblem eller depression, många har även en autismspektrumdiagnos. Många av dessa personer beskriver hur de påverkades av grupptryck och en kultur i sociala medier som glorifierar könsbyte, och framställer det som enklare än vad det är. Transvården i dag bekräftar, snarare än att fråga efter alternativa förklaringar. Man leds in i en snitslad bana på väg mot könsbytet. Denna brist på balanserad information och adekvat psykologisk rådgivning kan leda till beslut som senare visar sig ha livslånga, oåterkalleliga konsekvenser, skriver bland annat “Ångeruppropet” (Expressen 9/4)
Dessa elva röster är unika. Ingen annanstans i världen har så många ångrare – detransitioners – vågat ta debatten offentligt. De berättar om fysiska och psykiska komplikationer från de medicinska ingrepp de genomgått, såsom hormonbehandlingar och kirurgiska ingrepp. Dessa behandlingar, som de en gång trodde skulle lösa deras inre konflikter och dysfori, ledde istället till nya hälsoproblem och en förstärkt känsla av främlingskap gentemot deras egna kroppar.
De påpekar att byte av juridiskt kön och kirurgiska ingrepp inte är två separata frågor, utan intimt förknippade:
Att stärka en könskonträr identitet kan alltså vara direkt kontraproduktiv och själva orsaken till att någon vill gå vidare och även göra kroppsliga ingrepp. Så blev det i varje fall för oss. Och det genom den gamla lagen, som många nu menar är gammaldags och gör så att transpersoner får vänta för länge för att bli bekräftade som sig själva. För oss var det tvärtom för lätt och gick för snabbt.
Den sterilitet man delar ut skadestånd för – i och med att staten förut tvingade den som ville genomgå könsbyte att sterilisera sig – är alltså en av många biverkning av den behandling man ger unga transpersoner. Om något finns goda skäl till ett stort mått av försiktighet och noggranna avvägningar, inför ett sådant beslut.
Könstillhörighetslagen framställs som en “modernisering”, men då ignorerar man de senaste årens skandaler i transvården. Snarare är lagen ett bevis på att byråkratins långsamma maskineri ibland inte leder till bättre resultat. När både journalistiska avslöjanden visat på stora brister i vården och den tillgängliga forskningen visar att det saknas evidens för behandlingen, då framstår könstillhörighetslagen som föråldrad. Närmast en anakronism, från tiden då förslaget som lades fram var att 12-åringar skulle kunna ändra juridiskt kön och 15-åringar inleda hormonbehandlingar utan föräldrars medgivande. Då var det Annika Strandhäll som var socialminister.
Inför valet 2018 skröt hon i en debattartikel i QX om att hon fattat beslut om en “moderniserad könstillhörighetslagstiftning”, i polemik mot SD. I dag är hon alltså motståndare till den könstillhörighetslag hon själv varit med att ta fram. Har hon blivit sverigedemokrat? Knappast. Det handlar givetvis om att hon har tagit del av hur kunskapen utvecklats på området. Att kunna ändra sig när man haft fel är en styrka.
Den här frågan beskrivs ibland som en del av kulturkriget, vilket är ett sätt att avfärda både frågan och de som debatterar den. Men den här frågan är slående just för att den inte följer några bestämda kulturkrigslinjer. Tvärtom klyver frågan flera av partierna vars ledningar låter piskan vina för att få igenom lagen.
Särskilt inom Moderaterna har det stormat kring lagen. Partiets väljare är emot. Partiets medlemmar likaså. Riksdagsledamöterna sägs också vara emot, men endast en av partiets ledamöter, Ellen Juntti, har sagt sig beredd att riskera utfrysning och faktiskt trycka nej i omröstningen. Krismöte på krismöte har hållits. I ett klart syfte: få ledamöter att bortse från kritiken mot lagen från expertisen och att mot bättre vetande lyda partiledaren. Annars blir det konsekvenser, har de fått veta. Lagändringen är personligt viktig för statsministern, av något skäl som ingen har förstått. Därför ska hela M vara för. Trots att han själv plötsligt i en intervju sade att han inte var helt nöjd med 16-årsgränsen. Och det gick ju så bra för Moderaterna och Ulf Kristersson i opinionen, varför skulle man upp på just den här kullen?
När kritiken ändå pyste ut kom slutligen en debattartikel från partiets tyngsta namn. Det bjöd en klen argumentation. Lagförslaget är bra för att det är modernt. Alla andra nordiska länder har ju infört ett sådan lag, därför bör också Sverige göra det. Den är “balanserad”, vad det nu betyder i sammanhanget. Att lagen inte är ännu galnare? Inte heller står där en stavelse om expertisens varningar. Inte ett ord om könsdysfori-explosionen, särskilt bland flickor och tjejer. Inte en rad om ångrarna, som lever med de permanenta konsekvenserna av en transvård som bara bekräftade. Nej, lagen är ansvarsfull, slår Ulf Kristersson, Elisabeth Svantesson och Gunnar Strömmer fast. Ingen mer debatt behövs. Inga fler remissrundor.
Kunskap är inte makt, uppenbarligen, det är makt som är kunskap!
Även inom Liberalerna finns starka invändningar mot förslaget. Jakob Olofsgård är den partiföreträdare som försvarat lagförslaget hårdast. All kritik har bemötts med en grötmyndig uppmaning om att alla “skriva en rättelse och be om ursäkt för de hade fel”. Om den drastiska ökningen av tonårsflickor med könsdysfori säger han inget. Inte heller om ångrarna, eller om avslöjandena om bristerna inom transvården. Det var väl bättre för karriären att låta bli
Kritiker har hanterats genom digitala “informationsmöten”. Inga diskussionsmöten alltså. Under ett av de allra senaste genomfördes sessionen i “tyst läge”, berättar en källa. En av partiföreträdarna raljerade då över kritiken som förts fram. Men de närvarande kritikerna var, som sagt, tvingade till tystnad under mötet. Partiet borde få SM-guld i liberalism för sin frihetliga hantering av frågan.
Birgitta Granquist, tidigare vice ordförande för Liberalernas kvinnoförbund, har bestämt sig att lämna partiet på grund av partiets ställningstagande för lagen är inte konstigt. Hon är orolig över hur den kan skada unga kvinnor och flickor, men hanteringen har nog inte gjort saken bättre. Men andra känner igen en stege när han ser den. För sin insats i frågan har Jakob Olofsgård just befordrats till Liberalernas nya partisekreterare. Eller så sammanföll det bara i tid. Bara lite slump.
Nej, könstillhörighetslagen är inte någon modernisering, som partiledningarna i Moderaterna och Liberalerna påstår. Tvärtom. Journalistiska avslöjanden och ett alltmer samlat forskningsläge visar att lagförslaget redan är föråldrat.
Mer besvärande är att vi har en borgerlig regering som genomför krav från en auktoritär könsideologi som inte tillåter några dissidenter. Följden blir inte mer frihet för barn och unga, utan att handlingsutrymmet inom könen krymps.
Vi är inte ensamma om att instämma med Agnes Wold, som i Under all kritik var mycket kritisk till hur det här har hastats fram: “Jag sekundärskäms å mitt lands vägnar. Vad är detta för hafseri?”
Ivar Arpi och Anna-Karin Wyndhamn
Var med när Rak höger expanderar!
I takt med att fler blir betalande prenumeranter har Rak höger kunnat expandera med fler skribenter och mer innehåll. Vi får inget presstöd, vi tar inte emot pengar från någon intresseorganisation eller lobbygrupp. Det är endast tack vare er prenumeranter vi kan fortsätta vara självständiga röster i en konform samtid. Så stort tack för att ni är med, utan er hade det inget av detta varit möjligt.
Den som vill stötta oss på andra sätt än genom en prenumeration får gärna göra det med Swish, Plusgiro, Bankgiro, Paypal eller Donorbox.
Swishnummer: 123-027 60 89
Plusgiro: 198 08 62-5
Bankgiro: 5808-1837
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
These laws—virtually identical in conception and effect—are being mooted all over the developed world over the last five or so years. It's hard to think of it as anything other than mass hysteria. I've never seen such an obviously backward movement gain such traction so swiftly. Ursäkta mig för att kommentera i engelska. Min svenska är inte så bra än.
Inte nog med att det finns de som ångrar sig. Som skulle räcka som motiv för att rösta nej.
Detta är åter igen ett kvinnoförtryck.
Hur många transvårdklienter finns det jämför med kvinnor som inte vill ha män i sina omklädningsrum och idrottstävlingar?
Nu är det tydligen 90% unga tjejer som inte vill vara kvinnor men det är säkerligen bara en "lyckad" indoktrinering av gänget grabbar som vill ha mer makt och mer extremsex. De där högt uppsatta som inte blir tillfredsställda utan att tänja på sina gränser.
Exempelvis: Kapten Klänning, Jeffrey Epstein & co