Rebeller med mörkret på sin sida – Andor och hjältemytens fall
Andor gör upp med Star Wars hjältemyt. Här blir ljuset beroende av mörkret, rebellen sin egen skugga och segern ett offer som fördärvar alla inblandade.
Spoiler alert! Om ni inte har sett Andor, och planerar att göra det, så kan ni vänta med att läsa den här texten. Och om ni inte sett klart säsong 2 av Andor, kan ni göra det först, innan ni läser texten.
Att vara barn är att tro på absolut godhet och ondska, att kategorierna alltid kan hållas isär, både därute och inom oss själva. Att bli vuxen är att inse att saker ofta är både och, att nästan inget är bara det ena eller det andra. Att ändå tvingas välja och sätta all sin kraft bakom beslutet, blunda och hoppas att allt ska gå bra. Hålla tummarna att man slipper betala det fulla priset, att man kanske kommer undan.
Tv-serien Andor tillhör formellt sett Star Wars-universumet, men utöver estetiken finns mycket som gör den annorlunda. Som Star Wars för någon som inte gillar Star Wars – på ett bra sätt! Det är som att någon placerat en målning baserad på Antigone i en utställning av Disney, vilket för övrigt är strömningstjänsten där man kan se den. För många av oss i en viss ålder var Stjärnornas krig en närmast religiös upplevelse när vi såg den som barn, åtminstone episod IV och V, men med tiden har jag nästan ångrat att jag ens såg dem.
I George Lucas världsbygge är det goda alltid gott och det onda alltid ont – gränsen mellan den ljusa och den mörka sidan av kraften är glasklar. Den ideala människan – en observant Jedi – ska vara höjd över världens uppståndelse, förhålla sig passiv till livets gång, förbli obrydd av allt mänskligt – ja, vara närmast likgiltig. Inte undra på att många identifierat sig mer med den mörka sidan genom åren, den verkar åtminstone vara vid liv. Och om Harry Potter-böckerna (och filmerna) blev mognare med åren, gick Star Wars åt andra hållet, med en allt barnsligare ton och löjligare handling.
Andor utspelar sig fem år före filmen Rogue One (2016), som är den enda inom Star Wars-universumet värd att se sedan Rymdimperiet slår tillbaka (1980), och följer Cassian Andor (Diego Luna) som när vi först möter honom är en småkriminell cyniker utan politiskt engagemang. Av en slump, genom att han dödar två säkerhetsvakter – en av misstag, den andre för att sopa igen spåren – dras han in i upproret. Det är inte ens en medveten handling, utan ett misstag som urartar. Ödet träder in och tar sina mått på honom, och på den vägen är det. Han försöker fly undan flera gånger, men krossas successivt av systemets godtycke, tills han börjar acceptera sin lott. Men inte som i en klassisk hjältesaga, där insikten gör hjälten utvald, utan snarare att vi får följa hur han radikaliseras steg för steg – tills han blir den rebellledare vi senare ser offra allt i Rogue One. Men serien handlar inte bara om honom, utan om hela den värld han rör sig i: rebeller, imperiet och alla däremellan. För skaparen Tony Gilroy var det viktigt att få skildra så många sorters uppror och motstånd som fick naturlig plats i berättelsen.
En av de mest intressanta karaktärerna är Luthen Rael (Stellan Skarsgård), den karismatiske antikhandlaren som i hemlighet bygger de första rebellcellerna, den mest intrikata enligt en decentraliserad logik där få av cellerna har kännedom om varandra. Think galaxy, act locally. Hans strategiska briljans gör honom livsfarlig, också för sina egna. Gång på gång offrar han enskilda rebeller för att rädda helheten.
På Ghorman, i säsong 2, har Luthen Rael och imperiet i praktiken samma mål: imperiet vill få folket – the Ghor – att använda våld för att legitimera hård repression. Luthen vill samma sak, men för att kunna visa för galaxen vilket imperiets sanna ansikte är och tvinga de obeslutsamma att välja sida. Men vad händer när målet helgar medlen?
När en av hans informanter försöker hoppa av får Luthen frågan om vad han själv egentligen offrat. Svaret visar att han redan betraktar sig som förlorad:
I’ve given up all chance at inner peace. I made my mind a sunless place. I share my dreams with ghosts. I wake up every day to an equation I wrote 15 years ago for which there’s only one conclusion: I’m damned for what I do.
Här formuleras tragedins villkor: han är bunden till en ekvation som bara kan sluta i undergång. Hans vrede, hans ovilja att ge upp och hans begär att kämpa driver honom framåt, men kostnaden är ett liv i skugga, utan fred.
I yearned to be a savior against injustice without contemplating the cost, and by the time I looked down, there was no longer any ground beneath my feet. What is my sacrifice? I’m condemned to use the tools of my enemy to defeat them. I burn my decency for someone else’s future. I burn my life to make a sunrise that I know I’ll never see.
Det han offrar är sin egen anständighet, sitt eftermäle, sig själv. Han bygger något som aldrig kan bära hans namn, där han själv aldrig kan ingå, aldrig få se. Till slut återstår bara domen över honom själv, som han är övertygad kommer:
Now the ego that started this fight will never have a mirror or an audience or the light of gratitude. So what do I sacrifice? EVERYTHING!
Han är övertygad om att han kommer att hängas för vad han gjort. Etiken spricker. Fienden som skulle övervinnas invaderar den som kämpar inifrån. Samma karaktärsdrag som ger framgång bäddar också för undergång. Det är tragedins hårda algebra: även ett rättfärdigt ändamål märks av metoderna det kräver. Hjälten är inte någon att hylla. Han är ett problem.
Som när Luthen låter Anto Kreegyrs rebellcell gå under, trots att det innebär många rebellers död. Kreegyr är en befälhavare som planerar ett anfall mot en anläggning tillhörande imperiet, men Imperial Security Bureau (ISB) har listat ut planen och anlagt ett bakhåll. Om Luthen skulle varna Kreegyr röjs hans mullvad inom ISB och nätverket riskerar att kollapsa. Så han beslutar att inte varna – och därmed offra Kreegyr och hans män – för att skydda det större upproret. Gör hjältar så? Nej, det är ingen hjältesaga i den meningen.
Rätt står mot rätt: rädda ett fåtal här och nu eller rädda upprorets chans till seger mot imperiet. Det finns inget självrättfärdigande i hans förklaring, han vet att han är fördömd. Han är lika beredd att offra oskyldiga som imperiet.
Just därför bränner Andor oss som tittare: den förvandlar det som i Star Wars-filmerna (episod 1–9) är så självklart gott – the Rebellion – till något mer komplext. Vad är det för karaktärer vi har att göra med egentligen, kan vi verkligen kalla dem hjältar? Insikten att medlen han valt deformerar honom ändrar inte Luthen Rael. Hans målmedvetenhet är hans förbannelse.
Ihop med Luthen är Syril Karn en av Andors mest gripande gestalter. Han är en av imperiets många byråkrater, som drivs av ett genuint rättvisepatos, vilket tar sig uttryck i nitisk strävan efter lag och ordning. Ur hans synvinkel är det hedervärt att kväsa ett uppror som riskerar civila liv och att locka fram “Axis”/Luthen för att hindra större blodspillan. Men här ligger felsteget: ordningen glider från medel till mål, och han förleds av Dedra Meero, vars ambition han misstar för samma rättvisepatos.
På Ghorman spricker illusionen; han inser att han använts för att elda på den revolt som ska ge imperiet förevändning för en massaker. Efter ett långdraget slagsmål lyckas han få överhanden över Cassian, men när han riktar vapnet mot honom frågar denne: “Who are you?” Vi ser hur Syrils identitet rasar samman när den fulla insikten om vad han gjort, vad han har blivit, sjunker in. I stället för att skjuta den han uppfattat som sin nemesis när han äntligen har chansen, sänker han vapnet. Nästa sekund skjuts han ihjäl av en rebell. Som i många tragedier kommer insikten för sent, när handling inte längre är möjlig.
Scenen där massakern på Ghorman begås ger därför ingen katarsis, varken för karaktärerna eller tittarna. I stället för en tillfredsställande lösning lämnas vi med mer intensiv oro, som motsvaras av Dedra Meeros känslosammanbrott när hon inser att hennes svek är orsaken till Syril Karns död. Det finns ingen hero’s journey, där hjälten växer och löser ut moraliska svårigheter enligt det högsta goda. Nej, ödet tar ut sitt pris av alla involverade. Alla tvingas göra sitt offer och ta konsekvenserna. Inte för att det är moraliskt rätt, utan för att det är så världen fungerar. Rätt befinner sig i krig med rätt, och ingen tar sig helskinnad ur livet.
Det är också därför den här sortens berättelser är så ovanliga. I ett universum som byggts på en kirurgiskt tydlig uppdelning mellan gott och ont är det enkelt att indoktrineras i att det alltid finns hjältar på ena sidan och skurkar på den andra. Det gäller inte bara Star Wars, utan mycket av populärkulturens berättelser. Andor bryter mot det mönstret. Den visar i stället att även det ljusaste kastar en skugga, att även dygder har en baksida, att hjälten inte bara är någon att dyrka utan kanske även ett problem att lösa.
Serien vågar mycket – den låter oss se hur människor förlorar allt, hur medlen deformerar även när målet är ädelt, hur upprorets seger riskerar att bära fiendens avtryck – men utan att gömma smärtan bakom sockersöt triumf. Det är smått otroligt, med tanke på att detta sänds på Disney+. Men den går inte hela vägen. Imperiet får aldrig något legitimt anspråk, ingen ordning som får med sig något gott, bara dominans och repression. Följden blir att tragedin existerar inom upproret och enskilda karaktärer: det är Luthen, Dedra, Cassian och Syril (och andra) som faller, men mellan lägren finns aldrig den olösliga konflikt som kännetecknar exempelvis de grekiska tragedierna. Men det kanske är gott nog.
Barnet i mig behöver ibland fortfarande få tro på absolut godhet och ondska, och en del av mig är alltid den sjuåring som såg Stjärnornas krig för första gången och kände hur världen öppnade sig i oanade rymder. Andor låter det barnet växa upp och förstå något annat: att kampen alltid har ett pris, och att priset aldrig kan tas tillbaka. Den skalar bort myten om ljus mot mörker och visar oss en verklighet som känns närmare vår egen, där även det mest ädla kastar en skugga, där dygder kan förvridas och hjälten inte bara är någon att dyrka utan också ett problem att lösa.
Kraften är varken mörk eller ljus. Och när vi i vår hybris tror att den är med oss, då borde varningsklockorna på Ferrix ringa i våra öron.
Ivar Arpi
Podd med Adam Cwejman på samma tema
I Andor är vi både rebellen och imperiet
I dagens avsnitt pratar jag med Adam Cwejman, politisk redaktör på Göteborgs-Posten. Men inte om dagspolitik, utan om tv-serien Andor (Disney+) – Star Wars-serien för dig som egentligen inte gillar Star Wars. Det handlar inte om jediriddare, lasersvärd och magi, och det är inte heller en svartvit berättelse om gott mot ont.
Prenumerera på eller stötta Rak höger
I takt med att fler blir betalande prenumeranter har Rak höger kunnat expandera med fler skribenter och mer innehåll. Vi får inget presstöd, vi tar inte emot pengar från någon intresseorganisation eller lobbygrupp. Det är endast tack vare er prenumeranter vi kan fortsätta vara självständiga röster i en konform samtid. Så stort tack för att ni är med, utan er hade det inget av detta varit möjligt.
Den som vill stötta oss på andra sätt än genom en prenumeration får gärna göra det med Swish, Plusgiro, Bankgiro, Paypal eller Donorbox.
Swishnummer: 123-027 60 89
Plusgiro: 198 08 62-5
Bankgiro: 5808-1837
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)