Politisk aktivism förklädd till vetenskap
Politisk aktivism förklädd till vetenskap
Anna-Karin Wyndhamn och jag skriver om huruvida det är vi som utgör hotet mot den akademiska friheten. Och varför Per Svensson, med flera, inte förmår att se politiseringen av svenska universitet.
Den akademiska friheten är hotad, av dem som vill försvara den akademiska friheten. Universiteten hotar att politiseras, av dem som kritiserar politiseringen av universiteten. Och den som vill motverka politisk aktivism förklädd till vetenskap, är själva verket en politisk aktivist som hotar vetenskapen.
Så låter det titt som tätt i svenska spalter.
I tidningen Flamman beskriver Jonas Elvander utvecklingen i Danmark under rubriken: “Internationellt korståg mot kritisk forskning.“ Efter ett initiativ av Liberal alliance och Dansk Folkeparti antog Folketinget ett lagförslag om att minska “överdriven aktivism i vissa forskningskretsar”. De borgerliga partierna och Socialdemokraterna röstade för, och övriga vänsterpartier röstade mot. I Frankrike pågår en liknande debatt, liksom i USA där kritik särskilt riktas mot att “critical race theory” lärs ut på förskolor och skolor. Men Elvander intervjuar endast företrädare från ena sidan av debatten. Man får exempelvis inte höra hur de danska politiker som lagt fram förslaget resonerar, trots att Folketingsprotokollen är lättillgängliga. Inte heller får man som läsare ta del av den livliga debatt som pågått i danska tidningar under våren, där exempel på exempel lyfts fram på hur danska forskare inom migrations- och genusforskning uttryckligen efterfrågat mer aktivism. Att retuschera bort sammanhanget gör det lättare att måla upp ett hot från höger mot den akademiska friheten, vilket väl är anledningen till att Elvander valt att vinkla artikeln så.
Per Svensson, kulturskribent i DN, är inne på samma spår som Elvander. “Misstron mot den akademiska friheten breder ut sig” är rubriken. Det danska lagförslaget handlar om att förmå universitetsledningar att försäkra sig om att politik förklädd till vetenskap inte sprider sig. Men det verkliga hotet mot akademisk frihet kommer från högerpopulister, förstår vi. Det är dessa som vill politisera universiteten, menar Svensson. Men frågan är varför han går över ån efter vatten. Den politisering av svenska universitet som han oroar sig har redan genomförts, men inte av högerpopulister.
Att använda Danmark som varnande exempel är en svensk paradgren, men det hade varit klädsamt om Svensson hade något att säga om alla de akademiker som far illa på svenska universitet. Vi har en regering som slår fast vetenskapliga sanningar – “kön är en social konstruktion” – och som genom sina direktiv till forskningsråden påverkar forskningens innehåll. Regeringen och ansvarig minister har heller inte på något vis indikerat att de tänker slå till reträtt. Tvärtom. De fortsätter att peka med hela handen ifråga om vilka perspektiv som föredras, liksom hur könsfördelningen ska vara bland nyanställda professorer eller i forskargrupper. På ett seminarium frågade Anna-Karin om forskningsminister Matilda Ernkrans såg några konfliktytor mellan jämställdhetsintegreringen och den akademiska friheten. Nej, inte det minsta, blev svaret. Ernkrans betonade att ”det finns en stark uppställning” kring integreringen och att arbetet är ”väldigt, väldigt förankrad i den akademiska världen.” Det är, fortsätter Ernkrans, lärosätena själva som kommer att få ta ansvar för hur man upprätthåller den akademiska friheten. Ja, och i det läget är det av betydelse om ledningen och tunga aktörer, ministrar, förmedlar en orubblig tilltro till en viss teoretisk förståelse och lägger denna som ett tättslutande lock över verksamheten.
Tillbaka till Danmark. Tar man del av debatten som föregick att Folketinget röstade igenom lagförslaget framgår det tydligt att det finns forskningsmiljöer i Danmark som skulle behöva få in mer luft. Situationen är inte bättre i Sverige, utan snarare sämre. Går man emot ortodoxin inom de fält som debatterats i Folketinget – migration, etnicitet och genus – får man det ofta hett om öronen. Det är svårt att få akademiker, även de med trygg anställning, att ställa upp på intervjuer om de inte skyddas av anonymitet. Vi vet detta eftersom vi under två års tid från olika håll arbetade med att samla röster, berättelser och erfarenheter inifrån svenska lärosäten. Allra svårast var att få personer med uppfattningar som ansågs kontroversiella inom respektive forskningsmiljö, att våga ställa upp med namn.
Frågan är varför Per Svensson inte reagerat på något av detta, som debatterats under lång tid i Sverige, utan först tar till pennan när Folketinget debatterar problemen med aktivism i Danmark. Han är mer bekymrad av försöken att motarbeta politiseringen, än av själva politiseringen, tycks det. Mer bekymrad för en potentiell inskränkning av akademisk frihet från politiskt håll, än av den inskränkning som redan genomförs här i Sverige.
I en debattartikel i UNT skriver Olof Hallonsten, docent och lektor vid Lunds universitet, just det. Rubriken är: “Akademisk frihet hotas av oseriös debatt.” Det är vi som skrivit Genusdoktrinen som står för den oseriösa debatten, om någon undrar, och alltså även hotet. Universitetet är så oerhört komplext och mångfacetterat, låter Hallonsten läsarna förstå, att någon utomstående varken kan förstå eller förklara det. Kanske Anna-Karin Wyndhamn i viss mån, men aldrig Ivar Arpi.
Jo, förvisso är exemplen vi tar upp alla oroande och förtjänar en seriös debatt, menar Hallonsten, men inte om vi som beskrivit det deltar i debatten. Själv anför han dock inga argument för varför de fall vi beskriver inte visar på någon trend, trots att vi belägger att varje affär kan härledas till explicit policy, både styrdokument och regeringspolitik. Det rör sig inte om några olycksfall i tjänsten, utan exempel som sätter tonen även för andra. Alla påståenden om skeenden, som dem vi intervjuat gör, har vi även bekräftat genom annan dokumentation. Om något inte har kunnat styrkas på annat sätt har vi utelämnat det. De prefekter, dekaner, rektorer och handläggare vi granskar och exemplifierar med, agerar alla i enlighet med policy, styrdokument och politiska beslut. Och detta, hävdar vi, drar undan mattan för de meritokratiska principer som en gång var en förutsättning för att varken börd eller kön skulle avgöra vem som anförtroddes en tjänst. Visst, det vi skriver kan hota status quo, men endast för dem som bygger sina karriärer på att fortsätta politiseringen. Men hur det hotar den akademiska friheten att försvara den akademiska friheten är lite mer oklart.
Låt oss ta ett steg tillbaka. Hur ska vi ens prata med varandra för att komma framåt? Både forskning och journalistik utgår från samma premisser, även om metoderna och hastigheten skiljer sig åt. Det börjar med nyfikenhet och förundran. Man har en hypotes och man prövar den. Man undersöker vad som stämmer och förhoppningsvis har man sedan fått en bättre hypotes. Så gott som ingen sanning är slutgiltig. I boken The Constitution of Knowledge (Brookings institution press, 2021) lägger den amerikanske författaren Jonathan Rauch fram två grundförutsättningar för ett gemensamt kunskapssamhälle: “no final say and no personal authority.” Han pratar om vikten av ett “reality-based community”, med vissa regler. Siktet för Rauch är inställt på propagandister både till höger och vänster. Vi måste belägga våra påståenden på ett sätt som inte bara tillfredsställer oss själva eller det egna politiska lägret, utan även andra, till och med meningsmotståndare, som håller sig till samma regler för kunskap. Därför är öppenhet och viljan att samtala grundläggande.
En titel, släktband eller ställning betyder inte något, utan i stället handlar det om hur vi resonerar. Bjuder vi in andra i samtalet? Är vi transparenta nog med hur vi gått tillväga? Lämnar vi öppningar för att vi kan ha fel? Är vi öppna för konstruktiv kritik? Samma krav ställs på en journalist eller professor, som på en vanlig medborgare. En professorstitel bör snarare ses som en belöning för den som är bäst på allt detta, inte som ett frikort för att slippa delta i samtalet.
Under arbetet med Genusdoktrinen framträdde ett mönster som också avspeglar sig i den diskussion som följde av bokens utgivning, och i den nu pågående debatten om hoten mot den akademiska friheten. Det handlar om vem som får vara kritisk om vad. Vem är betrodd? Vem har det adelsmärke som ger privilegiet att beskriva och granska?
Vi var inte betrodda av doktrinens härförare. Det stod tidigt klart. Föreståndaren för Nationella Sekretariatet för Genusforskning, Fredrik Bondestam tackade nej till intervju med motiveringen att bokprojektet och dess granskning inte skedde inom ramen för ett etablerat forskningsprojekt. När boken släpptes försökte bland annat Kvartal få till en Fredagsintervju med samme Bondestam. Ett kortfattat mejl fick räcka som svar: “Jag svarar gärna på konkreta frågor om vår verksamhet, men måste dessvärre avböja Kvartals förfrågan om en längre studiointervju av tidsskäl.”
I en senare intervju i Göteborgs universitets personaltidning, GU-Journalen, avfärdas boken med en slängig formulering om att den bygger på “missförstånd, okunskap och rena sakfel”. Stackars oss, vi har varken förstått vad vi läst eller skrivit. Några sakfel kunde han inte nämna specifikt, vilket heller inte var syftet, som snarare handlade om att underminera oss som avsändare. Boken påstods vara så dålig att föreståndare Bondestam förvånades över att den alls blivit läst och kommenterad av personer inom det akademiska fältet. Undertext: forskare borde veta bättre.
Forskare som har kommenterat, diskuterat eller bara allmänt tyckt till om granskningen tycks ha brutit mot en oskriven regel. Kritik av detta slag ska mötas med tystnad och osynliggörande. Detta är satt i system, vilket beskrivits här på Rak höger i en tidigare artikel. Strategin handlar om att inte legitimera kritik, när den kommer från fel håll. Resonemangen avslöjar också en syn på den egna sanningens styrka. Den som kritiserar har alltid missförstått, för om denne verkligen hade förstått, då hade kritiken fallit på sin egen orimlighet. När denna logik tillåts ta över forskningsmiljöer leder det till en slutenhet där andra perspektiv på forskningsfrågorna, har svårt att komma fram. Det vill säga precis det som debatten i Folketinget tog sikte på.
Exemplen på de som duckade både intervjuer och diskussion kan mångfaldigas: Jämställdhetsmyndigheten, dåvarande rektor vid Lunds universitet, värdegrundsrektor Anna Wahl, vid Kungliga Tekniska högskolan (KTH) tackade ja till intervju, men ställde in efter ett telefonsamtal med Fredrik Bondestam. När boken skulle debatteras i P1 Morgon, ville Wahl inte höras i etern samtidigt som vi var där. Vi intervjuades först, hon en timme senare.
I akademisk verksamhet ska det inte vara något konstigt att bli ifrågasatt. Det kan handla om kollegor som med konstruktiv kritik tvingar akademikern att belägga sin tes. Åtminstone är det så det bör gå till. Varför finns ett sådant motstånd mot kritiker just här? Kanske snuddar vi här vid ett problem alltmer frekvent i en tid där gränsen mellan politisk vilja och aktivism suddas ut. Åsikter och perspektiv förväxlas med vetande; i en förlängning blir position och sammanhang från vilken en ståndpunkt yttras viktigare än om det alls har någon bäring på verkligheten.
Det är också slående att samma människor som vägrar svara på kritik, vägrar ställa upp på intervjuer och kallar meningsmotståndare för odemokratiska, ofta får nyckelpositioner när det gäller att pådyvla andra deras egna teorier och sanningar. Andra ska lyssna och lära sig, men själv vill man endast diktera, aldrig diskutera.
I en debattartikel formulerade Marie Demker, professor i statsvetenskap och dekan vid humanistiska fakulteten vid Göteborgs universitet, en hållning som kan illustrera detta. I artikeln dras en linje mellan å ena sidan de som förstår vad exempelvis universitet och forskning är och därmed får lov att diskutera och ifrågasätta och å andra sidan de ”oinsatta” som inte fattar sin egen begränsning, och bara tror sig veta. Debattartikeln återuppväcker bilden av forskaren som i skydd av det höga elfenbenstornet separerar sig från världen och människorna nedanför. De som kritiserar forskarna har drabbats av ”Dunning–Kruger-effekten”, skriver Demker.
En effekt som ofta tas upp av folk som inte gillar att få kritik. Den handlar om att, som Demker utan självironi skriver, ”att en oinsatt person inte inser sin egen begränsning”. När en sådan oupplyst individ ändå yttrar sig handlar det om inget mindre än ”kunskapsförakt”. Vanligt folk får gärna rösta, men ska hålla sig borta från diskussioner de inte förstår. Samtal bör föras mellan de som har rätt position, rätt gradbeteckning, rätt parti- och teoribok. Kommer man med fel slags kritik avfärdas man som arrogant och okunnig.
I Demkers, Bondestams, Svensson och Hallonstens värld kommer hotet mot forskningens och vetenskapens frihet alltså utifrån och står i kontrast till det hälsosamma inomakademiska och värdiga sättet att diskutera. Inifrån forskarsamhället kommer inga sådana hot. Eller?
Hur rimmar detta med Jonathan Rauchs vision om ett gemensamt kunskapssamhälle? Ingen har sista ordet, ingen auktoritet knutet till en person och en regelbaserad metod för att ta reda på vad som stämmer. Det som råder i delar av debatten om akademin tycks vara motsatsen. Vi kan kalla det den akademiska aktivismens devis:
Min teoribildning sitter på den slutgiltiga sanningen.
Jag har auktoritet på grund av vem jag är.
Sanningen är relativ när andra yttrar sig, men absolut om det är jag eller mina bundsförvanter som för fram den.
Hur kommer man åt detta? Vi har en pågående politisering av svenska universitet och forskning. Om det är populism att påtala detta är det ordet tömt på innehåll. Så kom tillbaka från utlandsäventyren i Danmark, Ungern och Polen. De som hotar den akademiska friheten i Sverige sitter redan vid makten i dag. Se bjälken i det egna ögat.
Ivar Arpi och Anna-Karin Wyndhamn
Kort uppdatering om betalvägg
Det har varit ett par hektiska månader med att komma igång med Rak höger, få allt på plats, och samtidigt ta hand om familj med mera. Jag har varit ute i ett lånat hus i glesbygden med familjen, medan vår lägenhet fick ett nytt rum. Tanken var att introducera vissa diskussionstrådar och frågeavsnitt i podden bakom betalvägg, men låta resten ligga kvar öppet. Jag kommer under de närmaste veckorna att pröva detta och se vad ni tycker om det. Så återkoppla gärna. Jag vill gärna att detta ska kunna vara en plats där vi kan diskutera med varandra, och behöver hitta formerna för det. Om ni har frågor som ni vill ha besvarade av mig i ett frågeavsnitt i podden så mejla eller skriv en kommentar!
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
Man kan tillägga att detta pågått länge. Länge fast i lite olika tappningar. För drygt 40 år sedan gjorde jag värnplikten i Umeå. På något som hette Kavalleriets Kadett- och Aspirantskola (KavKAS). Jag hade fått för mig att jag skulle bli officer (och blev det också men gick över till civila studier ganska omgående därefter). Vid ett tillfälle lyssnade vi på en officer, dåvarande överstelöjtnant, på dåvarande K4. Han berättade för oss aspiranter om den snart förestående flytten av K4 från den kreativa, växande, attraktiva staden Umeå till orten Arvidsjaur. Dit hade politikerna förlagt ett nyuppståndet helt regemente därför att en socialdemokratisk trotjänare hängivet hade drivit den frågan, drivit den så länge att man till sist tyckte att trotjänaren kunde få sin belöning för långt och troget arbete. Dessutom var det ju utmärkt regionalpolitik, en sak som inte alltför sällan förtagit effekterna av anslagen till försvaret. Så vad talade överstelöjtnanten om? Jo, det fanns ju en fråga. Hur skulle unga ensamstående män i början av sin karriär kunna lockas att bosätta sig i Arvidsjaur i stället för i det för en ung man (ja ni vet, på den tiden var officerare enbart män. Jag tar risken att påminna om det även om vissa säkert anser att min kommentar därmed borde ha försetts med en inledande varningstext) mer lockande Umeå? I en fas i livet där man ofta attraheras av nöjesliv, söker sin livspartner, vill se sig om på fritiden med mera. Arvidsjaur ligger inte så värst nära någonting annat, kan tilläggas. När frågan kom upp då överstelöjtnanten talade blev hans kommentar "jag ser inga problem, bara möjligheter". Som ung och säkert naiv, sprungen ur en miljö där en spade aldrig hade kallats för något annat än spade, förstod jag inte vad denne stjärnbeströdde höjdare (för oss då, alltså) menade! Är han dum eller? Tror han att en drygt 20-årig ung man som är singel rent definitionsmässigt bara ser möjligheten att få åka snöskoter under en ganska lång årlig säsong och sedan betala för det genom en dödsdömd kamp mot mygg resterande del av året som så lockande att köerna av villiga ditflyttande kommer att ringla långa? Att jakt och fiske i en lokal kultur där man är utböling i generationer med glädje blir substitut för nöjesliv och närhet till annat?
Nej, han var så klart inte dum! Tvärtom, han var ju smart! Han hade insett att ett erkännande av detta problem (verkligheten kom ju så klart senare ändå att visa upp sitt fula tryne) inte direkt skulle ha gynnat hans position i det läget. En direkt, DIREKT, parallell till alla som viftar bort farhågorna om de problem en massiv invandring medför med att "vi ser bara resurser". En föregångsman! I front-line för vad som komma skulle.
Som ung och oerfaren kunde man också med den tidens kavalleristers kvardröjande historiska stolthet naivt flina åt vissa tokstollar som ville ha kvinnliga officerare. Det skulle påbörjas med marktjänst inom Flygvapnet om jag minns rätt. Vi kände oss inte så berörda den gången. Flygvapnet var ju egentligen inte militärt, deras officerare sov ju inte ens i tält och de gick högvakt med rostiga vapen. Sades det. Hur som helst, några årtionden senare är det en vedertagen och i högsta grad "påbjuden sanning" att fler kvinnliga officerare ger ett bättre försvar. Jag vill påpeka att jag inte alls är av motsatt uppfattning men jag tror hädiskt nog att det bästa försvaret är om officerarna är de mest begåvade, mest motiverade och mest lämpade. Oavsett kön. Alldeles oavsett alltså. En procentsats av det ena eller andra könet torde dessutom ha begränsad militär effekt mot en angripare. Vissa kvinnliga officerare får lättare att synas i befordringsgången, vissa manliga får träda tillbaka. Jag är civil sedan länge men har goda vänner kvar i Försvarsmakten. Självklart förnekas kvoteringen, lika självklart pågår den. Jag menar, vem vill inte ha ett bättre försvar? DÅ MÅSTE vi ju göra så här! Metoden är att först i realiteten besluta om vem som ska befordras eller vilka som kan komma i fråga och sedan upprätta kravspecifikationen så att vederbörandes CV passar bäst. Återigen, jag är INTE emot kvinnliga officerare och jag tillstår utan omsvep att jargongen inom Försvarsmakten förr i tiden knappast var rumsren, i många avseenden. Börja med att fråga Jan Björklund, dagens moraliska föredöme men med historiska insatser som hans nuvarande rykte sannolikt inte skulle stödjas av om de komme i fokus. Icke förty så pågår nu en politiskt motiverad kvoteringsprocess. Regionalpolitiken har fått konkurrens vad avser politiskt korrekta inslag i det som borde vara objektivt rationell hantering av de avsevärda belopp som årligen satsas i försvaret.
Säkerligen kan många andra med andra erfarenheter från andra delar av samhället vittna om motsvarande saker. Alla har så klart fel, alla är så klart reaktionära, ser spöken och "förstår inte". Kanske borde vi vara tacksamma? Det känns ändå inte helt bra att betrakta allt detta.
Ibland känns det skönt att vara lite gammal. Med sin karriär bakom sig, med lite av "sitt på det torra". Trots det så undrar jag hur långt det ska gå innan pendeln svänger. Eller vad som måste hända innan den gör det. Då kommer alla att säga "Ja, hur galet allting blivit, det här har då aldrig JAG stött!"
Ungefär som när skattesystemet reformerades i skiftet 80-/90-tal och det tidigare systemet av någon (s)-märkt benämndes om "perverst". Bara för att de höga marginaleffekterna börjat kasta sin skugga även över vissa grupper av LO-medlemmar. Eller när en (s)-profil i en sorgeskrift över Berlin-muren sökte tröst i att muren ändå under många år skyddat Östtyskland mot en okontrollerad INVANDRING. Sug på den! Tycka att det är bra att skydda sig mot okontrollerad invandring! Hujedamig!
Jag har själv stött på "genusdoktrinen" på KTH. Det var kanske tio år sedan. Jag undervisade en kurs i statistik (institutionen för matematik) och illustrerade "Wilcoxons Rangsummetest", genom att ta upp artikeln "Sex Differences in Human Neonatal Social Perception" av bl.a. Simon Baron-Cohen. De använde chi-två testet för att testa sin hypotes, och jag visade att man också kan använda rangsummetestet.
Hypoteset som testades var att det inte är någon skillnad i mäns och kvinnors hjärnor från födseln (experimentet utfördes på barn som var högst 48 timmar gamla). Hypotesen förkastades: pojkar var i genomsnitt mer intresserade av en mekanisk mojäng jämfört med ett kvinnligt ansikte, än flickorna var.
Detta resultat stred dock mot en kvinnlig elevs fördomar, så hon klagade, och det blev ett visst rabalder, där institutionens prefekt menade att den artikeln skall vi inte ta upp på KTH. Man hänvisade till KTH:s värdegrund, och att man ville få fler kvinnor att söka till KTH. (I slutänden fortsatte vi dock att undervisa med den artikeln som exempel.)
Det är också talande att den artikeln ofta viftas bort av genusforskare och andra feminister. Det görs t.ex. även in filmen "hjernevask"). Argumentet är att "de ser vad de vill se", med ett iitet hånfullt skratt.
Två fel med detta. 1. Experimentet är upplagt så att sådant fusk är omöjligt (blindtest). Dessutom görs bedömningen (av barnens reaktioner) av två oberoende utomstående personer. Genomförande är i själva verket ett föredömligt exempel på hur ett experiment skall läggas upp för att inte förutfattade meningar skall påverka resultatet.
2. Simon Baron-Cohen är en världsledande forskare i autism. Autism är mycket vanligare hos män än hos kvinnor, och för att förstå vad detta beror på undersökte han (och fyra andra forskare) om det fanns medfödda skillnader mellan könen, som kunde ligga bakom. Det fanns alltså inte någon "agena" att driva; författarna "ville" inte att det skulle vara på ena eller andra sättet.
I själva verket är genusforskarnas reaktioner avslöjande för dem själva. *De* vill se vissa resultat, och; de letar efter anekdotiska bevis för det de redan bestämt sig för skall bekräftas, och därför tror de att alla forskare gör så.