Politisering viktigare än fakta i Örebromassakern

Elva personer har mördats i Örebromassakern. Ändå har spekulationerna om gärningsmannens motiv redan tagit över debatten. Vissa var tvärsäkra direkt: detta är högerextrem terrorism. Men vad vet vi?

Polisinsatsen vid Risbergska skolan, 4 februari. (Foto: Kicki Nilsson/TT/Getty)

Elva människor har mördats på Risbergska skolan i Örebro – det värsta massmordet i modern svensk historia. Medan polisen fortfarande söker svar om gärningsmannen Rickard Anderssons motiv, är vissa redan säkra på vad dådet betyder. Vänsterdebattörer som Martin Aagård, Daniel Suhonen och Johannes Klenell menar att det rör sig om terrorism och att massmordet är en del av majoritetssamhällets rasistiska våldsstruktur. Men hur rimligt är det att dra sådana slutsatser innan vi faktiskt vet?

Annie Croona, politisk redaktör på Dagens ETC, skriver att frånvaron av spekulationer i medierna också är en form av positionering: "Polisen uppmanade allmänheten att inte sprida spekulationer – men det var just det man själv gjorde när man påstod att allt pekade på en gärningsman utan ideologisk drivkraft." Hennes analys tycks vara att om gärningsmannen hade tillhört en annan samhällsgrupp hade reaktionerna varit annorlunda.

På X skriver Daniel Suhonen, chef på socialdemokratiska tankesmedjan Katalys, att Örebromassakern måste förstås som en del av ett större politiskt sammanhang, även om gärningsmannen agerar ensam: “Även en ensam galning agerar i ett politiskt sammanhang. Lasermannen och Mangs.”

Men vad i fallet Andersson pekar på en sådan koppling? Suhonen, precis som Croona, verkar förutsätta att gärningsmannens svenska bakgrund gör det svårare att erkänna ett potentiellt ideologiskt motiv. Expressen kulturchef Victor Malm tycker att det måste kallas terrorism, och argumenterar för att våld inte ska behöva ett politiskt mål för att klassas som terror:

Terrorn behöver inget ideologiskt program; den kan vara rent destruktiv, en vilja att skada eller sätta skräck i ett samhälle, en grupp människor, en stad.

Detta är en glidning från den traditionella definitionen av terrorism och öppnar upp för att även impulsivt, destruktivt våld ska kunna tolkas som politiskt om gärningsmannens bakgrund anses problematisk. Som att Rickard Andersson är vit, vilket Malm understryker vikten av.

Arbetets kulturredaktör Johannes Klenell menar att skolskjutningen i Örebro visar på en systematisk blindhet i samhället inför majoritetssamhällets våld. I podden Kommentariatet säger han: "Det är som att det alltid blir så otroligt förhandlingsbart när det kommer till högerextremism och majoritetssamhällets våld." På X skriver han att dådet "i högsta grad var politiskt men kommer avskrivas som opolitiskt då ingen vill gräva i hur någon som kunde vara majoritetssamhällets son, bror eller kusin kunde begå det." Han antyder att samhället skulle reagera annorlunda om förövaren “varit arab”, som han uttrycker det. Klenells utgångspunkt tycks vara att detta är ännu ett exempel på "majoritetens våld" som relativiseras.