Politikens återkomst till riksdagen

Nooshi Dadgostar har påmint oss om att det går att stå för något. Att politik inte bara handlar om att kompromissa och kompromissa tills även själen är borta.

Nooshi Dadgostar, partiledare för Vänsterpartiet. Foto: ANDERS WIKLUND/Getty images

“Kaos och revolution”, kallade Anders Lindberg, politisk chefredaktör på Aftonbladet, det som utspelade sig i dag i riksdagen. Det är talande för en syn på politik som kommit att dominera stora delar av Europa sedan några decennier. Man ska sitta still i båten och ändra saker på marginalen. Annars är man nog faktiskt lite odemokratisk. 

Det började 2010. Att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen undgick ingen, men att sakpolitiken samtidigt slank ut bakvägen skedde mer obemärkt. Rikspolitiken började plötsligt handla mer om vem någon var än vad man sade. Och partipolitiken fick en religiös karaktär, där människor delas upp i rena och smutsiga, goda och onda. Nej, man behöver inte älska alla, men att Alliansen reagerade genom att enas med Miljöpartiet om migrationspolitiken handlade inte om att de höll med varandra. Det var endast avsett som ett långfinger mot de väljare som röstat på SD – ni ska minsann inte tro att ni kommer få något inflytande! Man struntade samtidigt i den majoritet (ibland pluralitet) av svenska väljarna, framförallt de egna, som velat se minskad invandring sedan mätningarna började göras. Där och då upprättades en sanitär avspärrning (det som på finare språk kallas cordon sanitaire). 

Och på den vägen har det varit. Decemberöverenskommelsen (DÖ) 2014 gick ut på att det block som var minst skulle lägga ned sina röster och släppa fram det större blocket, trots att dessa hade en majoritet emot sig. Allt för att SD:s röster inte skulle påverka. 

Efter valet 2018 var läget låst igen. Alliansen fick 143 mandat och de rödgröna 144. Både Centerpartiet och Liberalerna hade under lång tid varit mycket skarpa i sin kritik av Löfven. Löften hade utfärdats. Men efter kopiösa mängder kakbjudningar hos talmannen Andreas Norlén lyckades Löfven till sist truga Annie Lööf och Jan Björklund att släppa fram honom igen. Januariöverenskommelsen (JÖK), med sina 73 punkter, var född. 

Så hur skulle Annie Lööf och Jan Björklund motivera det för sina väljare? En pervers konsekvens av Decemberöverenskommelsen var att Socialdemokraterna behövde närma sig Vänsterpartiet ännu mer än tidigare. Lööf och Björklund krävde därför att Vänsterpartiet stängdes ute helt från inflytande över regeringspolitiken. Nu hade cordon sanitairen utvidgats till V. Deras roll skulle vara dörrmattan. Deras röster behövdes, men de skulle inte få något för dem. 

Vänsterpartiet lade sig till rätta under sina nya liberala herrar, men satte upp två röda linjer. Rör inte LAS (punkt 20 i JÖK:en). Inför inte fri hyressättning vid nybyggnation (punkt 44). Regeringen gick över den första linjen, och hade nyss kommit fram till röd linje nummer två. Nu spelar man förvånade över att dörrmattan rör på sig. Ligg still, ryter man. Men dörrmattan sprattlar.

På sin presskonferens syntes Stefan Löfven vara irriterad. Han drog till med att det var oansvarigt att göra detta under en pandemi, som att han själv inte hade kunnat dra tillbaka punkt 44 i så fall. ”När vänstern förenas med extremhögern uppstår ett helt nytt läge i svensk politik,” muttrade han. Framför tv-kamerorna utanför kammaren pratade Annie Lööf om att det var viktigt att samlas i mitten och att man inte ska “ge ytterkanter som Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna inflytande”. 

Löfven pratade också om att de som nu fällt regeringen genom sin misstroendeförklaring saknar enighet i politiken. Det är riktigt, men detsamma gäller även Januaripartierna. Det enda som styrt svensk politik på senare år har varit avståndstagandet mot SD, och sedan 2019 även mot V. Det håller inte. Jag tror Ulf Kristersson i sitt anförande slog huvudet på spiken: “Låt oss respektera landets samtliga väljare. Låt oss skilja på sak och person. Det handlar om att upprätthålla respekten för vårt lands parlamentariska demokrati.” 

Långt utanför sin väljarbas har Nooshi Dadgostar vunnit respekt för sin linje. En cynisk tolkning är att hon blir högern nyttiga idiot, vilket kanske kan förklara varför socialdemokrater gjort så vildsinta utspel i sociala medier. Eller så är de så arga för att Dadgostar visat att man kan vara vänster utan att sälja sin själ till Socialdemokraterna.

Jag tror dock mer på en annan förklaring.

Över tid har demokratin förkalkats. Politiska partier har gått från att engagera massor till att bli små elitsekter, där man vaskar fram talanger ur en krympande rekryteringsbas i ungdomspartierna. Politiken har byråkratiserats och professionaliserats. Eliten har distanserat sig från gemene man, vad gäller uppfattningar, livsstil och rent geografiskt. Politik handlar i dag mer om problemlösande för att upprätthålla den rådande ordning, än om visioner för vad man vill uppnå. Det är teknokraternas styre. Det är därför ingen slump att många ropat efter att experter ska styra, snarare än politiker. Under pandemin har det ju varit så också, åtminstone i Sverige. 

När så någon sätter upp en röd linje som baseras på verklig övertygelse, vilket Vänsterpartiet gjort, blir det kortslutning. Det är inte konstruktivt, påstår Januaripartierna. Kanske är det verkligen deras uppfattning. Skulle det vara mer konstruktivt att kunna tänka sig att kompromissa bort precis vad som helst? Varför har inte Centerpartiet i så fall gett upp punkten om fri hyressättning vid nybyggnation? Självbilden är att de själva är rationella, medan Vänsterpartiet är känslomässiga, när det är precis tvärtom här. Argumentationen håller inte.

Oavsett vad man tycker om Nooshi Dadgostar har detta varit den fråga som motiverat hennes politiska gärning. Hon startade Alby är inte till salu för snart tio år sedan, som gick ut på att förhindra försäljning av hyresrätter. En strid hon förlorade. Är hon och Vänsterpartiet till salu nu? Det återstår att se.

Röstsiffrorna i misstroendeomröstningen. Foto: Getty images.

Tendensen i politiken är att alltfler frågor plockas av från bordet för att skötas av experter, byråkrater, teknokrater och tjänstemän. Allt mindre ligger på politikens bord. Samtidigt försvinner också stolarna kring bordet. I allt större utsträckning ställs eliternas teknokrati mot folkets demokrati. Ska pöbeln få vara med och bestämma? Tänk om de har fel? Eliterna säger att de är för demokrati, men lägger till allt fler begränsningar. Allt färre uppfattningar godkänns. Högern har krympt det för vänstern. Det anses omöjligt att inskränka marknadens krafter på olika sätt, om det så handlar om vinster i välfärden, skolkoncerner eller skattesatser. Globaliseringens effekter framställs som en naturkraft. Vänstern har krympt det högern. Man får inte vilja minska invandringen, på allvar få bukt med brottsligheten eller ifrågasätta identitetspolitiken. Man sätter upp råmärken och säger att allt utanför är oanständigt. I mitten står vanligt folk och undrar varför partierna de röstar på inte representerar dem bättre. Varför kan man inte både vilja minska invandringen och anse att skolkoncernernas tillväxt och vinstuttag är ett problem? Här finns den svenska majoriteten. Så varför är de som styr oss så konstiga?

Varje cordon sanitaire kommer förr eller senare att misslyckas eftersom det föder sin motreaktion. Ingen storkoalition kan hållas ihop endast av sin avsky mot något annat parti. Inte mot Sverigedemokraterna, inte mot Vänsterpartiet. Båda partierna har sina väljare för att de står för något som människor efterfrågar, och som inget annat parti erbjuder. Man behöver inte samarbeta, men att försöka utesluta mellan en fjärdedel och en tredjedel av de svenska väljarna är inte en hållbar strategi. 

Nooshi Dadgostars initiativ välkomnas av de som inte tror att det rådande läget är någon naturlag. Som anser att alla väljare förtjänar att lyssnas på. Att man kan prata med alla. Som anser att politiken ska ha makten att förändra. Att det är viktigare med sakpolitik än med något slags religiöst krig mot alla som anses smutsiga. Kanske förmår hon inte själv leva upp till detta, men hon har påmint oss om att något annat är möjligt.

Stefan Löfven har en vecka på sig att få ihop ett nytt regeringsunderlag. Och Annie Lööf och Nooshi Dadgostar måste nu bestämma sig för om de avskyr varandra eller Jimmie Åkesson mer.

Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)