Per Lindgren: Jag har tappat bögskämtskompassen

Inget åldras så dåligt som humor och av all humor är det nog bögskämten som åldras allra sämst. Men vad säger bögskämten från 90-talet om vilka vi var och är?

I dag välkomnar vi Per Lindgren till Rak höger! Han är oberoende debattör, skribent och poddmakare. Han är känd som ena halvan av podden God Ton, ihop med Hanif Bali, där han ständigt levererar pålästa och smarta analyser av samtiden. Nedanför hans artikel följer en intervju med honom om vem han är och vad han tycker att vi borde prata mer om i samhällsdebatten.

---

Musikgruppen Village People, ca 1978. Foto: Michael Ochs Archives/Getty

Han är gruppchef för gaypolisen i Överkalix och kallar sig The Apache indian. Iförd läderkeps och ljusblå morgonrock skriver han in sig i den svenska humorhistorien ifrån Berns scen.

– Du vill med det här säga att ni i Norrland har en mer hårdkokt syn på homosexualitet?

Glenn Killing får knappt avsluta sin fråga innan den barska gaypolisen mullrar fram den osminkade sanningen.

– Ja vafan vi vill ha klassisk hårdhomo. Alltså jag snackar finsk fist fuck här.

I en målinriktad rörelse öppnar The Apache indian upp sin frottémorgonrock, slänger upp ena benet på manegen så att han blottar sin svarta skinnsuspensoar inför en tagen Glenn Killing.

Publikens reaktion är omedelbar. Det kan inte riktigt beskrivas som  gapskratt. Det öronbedövande ljudet som nu trycker tillbaka Berns väggar är gapskrattets gällare kusin – tjutet. Folk tjuter, larmar och väsnas okontrollerat. Det är befriande tramsigt. Året är 1992 och med I manegen med Glenn Killing tar Killinggänget humorsverige med storm.

Men så gick tiden, som den alltid gör. Mycket vatten har runnit under broarna sedan Robert Gustafsson bländade humorsverige med sitt innanlår. I ett lappkast ändrade Killinggänget riktningen för vad man skämtade om och hur man skämtade i Sverige. Sverige hade blivit ett land där man inte bara drog bögskämt, de sågs som höjden av humor. Något som är i det närmaste otänkbart idag, i varje fall på det sättet som det skedde.

Serien Nile City (1995) hade inte sänts på SVT om den hade gjorts idag. Genom dimmig lins får man följa barbröstade brandmäns vardag på en minst sagt säregen brandstation. Över bilden hörs en sammetslen stämma smeka fram berömmande beskrivningar av männens karaktärsdrag. Och det är skämtet. 

I SVT-dokumentären Berättelsen om Killinggänget (Svt) får vi förstå att hjärnan bakom många av Killinggängets bögskämt var Martin Luuk. Robert Gustafsson liknar Martin Luuk vid en lagrad jalapeño som livar upp en smaklös gratäng. Beskrivningen ges över ett fotomontage där vi får se Martin Luuk skriva, kanske på nästa bögskämt, med en vit fjäderpenna. I nästa klipp klär han sig i maskeradliknande tantkläder. Ett stort guldigt örhänge kompletterar en midjekort pälsjacka. Blicken ramas in av mörk kajal. Och jag undrar, är det här skämt? Är det här ännu mer böghumor?

Jag försökte se homosexualitet vart jag än gick. Jag kunde specifikt se det i alla män med uniform, förklarar Martin Luuk med benen tätt korslagda i en fåtölj medan ett stort svart plastörhänge dinglar från ena örat.

Jag hör till den generation vars humor i hög grad präglats av det som var i ropet under 90-talet. Jämte Micke “Svullo” Dubois skulle jag tro att Killinggänget är de som satt tydligast spår i hur jag skämtar idag. Ironiska bögskämt hämtade direkt från Nile City och Percy Tårar (1996) ingick i min standardrepertoar som ung. Jag var inte ensam. Mina vänner skämtade på samma sätt. Bögskämten var, och är, som ett kollektivt undermedvetet för min generation. Alla grabbgäng skämtade likadant.