Om krisen eller kriget kommer är jag hjälplös
Ledarskribent fanns inte med på MSB:s lista över samhällsviktiga yrken under covid. Ukrainakriget drev hem poängen. Vad kan jag bidra med egentligen? Detta är min självrannsakan.
Jag läser att slöjdlärare larmar om att barn får allt sämre finmotorik. Såhär säger en intervjuad syslöjdslärare:
Finmotoriken var mycket bättre för 15 år sedan. Det är en märkbar skillnad på hur elever exempelvis klarar av att sätta fast mönsterdelar på tyg med knappnålar. Som tydligast blir det när de ska hålla i en virknål eller stickor och försöka jobba med båda händerna samtidigt. Det är för många en omöjlig uppgift.
Varför är det så, frågar journalisten.
Det beror på att de är uppfödda med en skärm framför näsan. De har inte lärt sig att man måste träna på att göra pilliga saker. Och fungerar det inte direkt så ger många upp.
Inte bra för barnen, hann jag tänka. Sedan insåg jag att jag är det där barnet, fast lite äldre ska erkännas. Som barn var jag alldeles för otålig och ointresserad för att lyckas med något av värde i slöjdämnena. Mina föräldrar försökte spara smörknivarna jag gjorde, men diskmaskinen gjorde processen kort med dem. Slutet gott, allting gott.
Jag vet inte om det var pandemin som till slut fick mig att ändra inställning. Paret jag kände, som hade tagit MSB:s uppmaningar om att klara en kris på allvar redan tio år tidigare, hade jag skrattat åt, även om det var ett ganska snällt skratt. Men när covid kom införskaffade jag allt vi behövde för att klara oss åtminstone några veckor på egen hand. En reality-check.
Under början av Covid pratades det mycket om samhällsviktiga yrken. Alla sjukhusyrken såklart, men också busschaufförer, lantbrukare, polis och räddningspersonal, och så vidare. Ledarskribenter fanns inte med, noterade vi med stor munterhet på SvD:s ledarredaktion när listan släpptes.
Men tanken satte sig. Vad är samhällsbärande? Vad bär jag?
Min familj flyttade ut på landet. Som uppvuxen hyfsat centralt i Göteborg, och därefter andra städer, hade jag aldrig behövt körkort. Inte egentligen. Jag cyklade långa sträckor, använde cykelkärror för att frakta allt från barn till möbler, och kollektivtrafiken funkade i regel när jag behövde resa längre. Omständligt ibland, men sällan något större besvär, om man var själv. Särskilt inte som min fru hade körkort. Men nu, när närmaste busshållplats låg en mil bort, blev det plötsligt akut. ”Nej, jag har inte övningskört”, sade jag till körskoleläraren, ”men jag har spelat GTA”. Två och en halv vecka senare hade jag körkort. Jag har inte kört ihjäl någon ännu.
Sedan kom kriget i Ukraina. Det fick mig att fråga vad jag skulle kunna bidra med i en eventuell krigssituation. Vad har jag för användbara färdigheter?
Inte många. Till mitt, men inte landets, försvar blev jag aktuell för lumpen lagom till den stora nedrustningens allra mest nedrustande fas i början av 2000-talet. Jag hade ingen lust, och jag slapp. En annan tid. Den eviga fredens tid. Nästan alla befattningar hos Hemvärnet krävde att jag utbildade mig ganska rejält, visade det sig, eftersom jag inte har någon militär erfarenhet. Det mesta krävde mer tid än jag kunde ge som småbarnsfar. Förutom att göra ungefär det jag gjort i det civila – informationsbefäl. Nu var det ju inte riktigt det jag hade sett framför mig, men jag skickade i alla fall in en ansökan. (Inte heller där behövdes jag, visade det sig. Men vi får se längre fram. Om det behövs fler informationsbefäl står jag till tjänst.)
Om kriget eller krisen kommer, leveranskedjorna bryts, om elnätet går sönder, internet slutar fungera, eller om någon blir akut skadad – vad kan jag göra då? Inte så mycket. Åtminstone inte tillräckligt mycket.
Min tillvaro är oerhört privilegierad i många avseenden. Det går sällan en hel dag utan att jag känner tacksamhet för det liv jag kan leva. Men jag har också börjat känna en aversion mot skärmlivet, samtidigt som det är därigenom jag får kontakt med läsare och lyssnare. Kanske är det utvecklingen med artificiell intelligens som fått mig att undra över mitt val att tillbringa dygnets vakna timmar inkopplad och uppkopplad. Man drabbas lätt av en känsla av overklighet, av att det som sker på skärmen är verkligare än kroppen i vars knä laptopen ligger.
Åtminstone från och med tonåren uppfattade jag det som att man måste läsa på universitetet för att bli någon. För att vara seriös. Det var budskapet som man fick inbankat i sig från alla håll och kanter. Alla skulle utbildas och varje liten stad skulle ha en högskola. Utbildning ansågs, och anses ofta fortfarande, vara svaret på nästan alla problem både för individen och samhället. Av någon anledning har vi fått för oss att akademiska meriter är det viktigaste måttet på om man har något att komma med.
Och för att låna David Goodharts terminologi: varför har handens och hjärtats arbeten konsekvent undervärderats till förmån för huvudets? Är det för att vi felaktigt fått för oss att vissa yrken tillhör framtiden och andra dåtiden? Eller handlar det bara om att det har varit möjligt för vissa att springa före andra?
De senaste årens kriser, och kriget i vårt närområde, har fått mig att omvärdera vad som är rimligt att förvänta sig av omgivningen. Vad kan man lita på? Vad kan man göra själv?
Att lägga tid på att lära sig göra saker själv, när det finns att köpa av andra, om det så är varor eller tjänster, är att betrakta som slöseri med tid. Och enligt den dominerande logiken är tid detsamma som pengar. När du försöker att vara något mer än konsument slösar du alltså inte bara bort ditt liv, utan även dina surt förvärvade slantar. Att försöka lösa saker på egen hand är irrationellt, med det här sättet att se det. Hela poängen med arbetsdelning är ju att var och en gör det man är bäst på, och låter experterna hantera det andra. Det är ju detta som möjliggjort frigörelsen av oss som individer!
Men är vi verkligen friare nu när vi är så totalt beroende av olika sorters teknologi som vi knappt förstår? Om datorn lägger av, bilen dör eller strömmen går, vad gör vi då? Om toaletten inte funkar som den ska, om vattnet en dag inte rinner ur kranen? Och för vissa av oss, om det punktering på cykeln…
Jag vet inte varför, men jag tror inte att jag fick med mig tillräckligt med stolthet över att klara saker själv. Jag har med alltför stor lätthet lämnat bort saker att åtgärdas av andra, eftersom jag lagt nästan all min tid på mitt jobb som skribent. Det har alltid funnits någon man kan ringa för att fixa det man behöver få åtgärdat. Någon annan som lagar, så att jag kan lägga tiden på jobb. Detta är något jag nu håller på att omvärdera, åtminstone delvis. Det finns en värld bortom ord, har jag insett, vilket inte är en särskilt oerhörd insikt. Men för en skribent är det i sanning omskakande nyheter.
Det är dock en långsam process att försöka träna upp färdigheter som inte övats sedan man senast tillverkade smörknivar. Finmotoriken var inte bra då, och den är inte särskilt strålande nu heller. Men man måste börja nånstans. Tack och lov så betygsätts jag inte den här gången.
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
Du glömmer att vi har hög skatt i landet, dvs de flesta måste själv arbeta minst två timmar för att ha råd med en hantverkare i en timme. Det får iaf. mig att lära mig göra skiten själv. Kan de så kan jag, och jag har dubbla tiden på mig 😊
Ytterligare en tanke: Att kunna arbeta med händerna, laga och fixa saker innebär inte att man kan sluta tänka. Tanken styr händerna. Man måste både vara händig och tänka ut lösningar på problem för att det ska bli bra.