Och du hittar aldrig hem igen

Jag har ägnat sommaren åt att minnas – människor, torp och landskap. Minnen av minnen av det Sverige som en gång var och svenskarna vars röster vi sakta glömmer.

Gunnar Arpi, min farfar, fixar med utombordaren. Foto: Privat

Dunk-dunk-dunk-dunk. Ett dovt ljud, som rör sig långsamt på lite avstånd. Jag minns det från tidiga morgnar på släktens torp – fiskebåtarnas tändkulemotorer. På den tiden det fortfarande fanns torsk att leva av även för småfiskare. En rytm som nu ytterst sällan hörs. Tändkulemotorerna är i dag lika sällsynta som fiskarna (och torsken också för den delen).

Redan när min farfar började hyra det lilla torpet i Småland av Uppsala universitet pågick urbaniseringen med full kraft. Ändå fanns det gamla livet på landsbygden kvar. Farfar var många saker, men händig var inte en av dem. När vårens och försommarens gräs skulle slås kom två kraftiga fiskare med långa liar och gjorde det på någon halvtimme. Jag har försökt upprepa det i vuxen ålder, och det tar timmar för mig. Vissa talanger hoppar över en generation, i mitt fall tycks det gälla farfars avsaknad av händighet.

Skulle man köpa ägg eller fisk, och då även den rikligt förekomma…